Vi träffar vårt yngsta barnbarn hela helgen. Långpromenader med vagnen på vägar som varken bär eller brister. Vårljuset svider i mig. Och ändå. Med lillkillen känns allt överkomligt även om jag då och då blir supertrött när jag är med honom. Att hänga med en 1.5-åring kräver rörlighet. Upp och ner. Hit och dit. Och så försöka testa allt det där som är omöjligt men som kanske ändå funkar just idag. Han är en ständig källa till glädje och att inse att mycket mer går än man tror. Han klättrar dock och det får mitt hjärta att rusa upp i halsgropen hundra gånger per dag. Han är glad och tålig, ruskar bara på sig om han ramlar och fortsätter oförtrutet.
På söndagen åker jag på en bokcirkel, första träffen och vi pratar länge och äter god chokladkaka och dricker te. Som jag längtat efter ett sådant sammanhang och jag är tacksam att min vän tog initiativ till detta. Härligt att träffa nya människor och bara prata.
Så vaknar jag med dundrande huvudvärk igen och undrar hur många vändor ett virus kan ta. Nå. Vila idag. Och jag drar ner persiennerna så jag slipper se mina dammiga fönster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar