Och samtidigt så känner jag hur jag väcker något i mig själv. Skyldigheten att leva ett bra liv och göra det jag vill, eftersom jag kan! Att jag måste ta vara på alla chanser jag har, inte bara för min egen skull utan för de som inga chanser har.
Vaknar och har djävulskt ont i mitt ben. Det var länge sen och det gör mig låg. Vet också att huvudvärken jag nämnt flera gånger har sitt upphov i socker, eller rättare sagt kolhydrater. Äter jag för mycket av det så känner jag av det direkt. Och det har jag ju gjort, sedan magen gjorde uppror av antibiotikan. Men det är bara att låta bli. Helt enkelt.
Gör min yoga och sätter mig på trappen och inser att tiden är här för att sluta ömka mig själv. Ja jag har lite trassel i kroppen, men jag måste också komma ihåg hur långt jag tagit mig med alla skador jag haft. Så. Ligga kvar och tycka synd om mig eller resa mig upp och faktiskt njuta av vårsolen? Egentligen inget svårt val eller nästan inget val alls när jag tänker efter. Att ljuset som är obarmhärtigt ljust också visar lillkillens alla små fingeravtryck gör faktiskt ingenting. Ingenting. Jag är glad att han är här så ofta att han sätter sina avtryck. Jag är glad åt att jag har en kropp, en röst som jag bestämmer över själv. Att jag faktiskt trots allt lever i ett av de friaste länderna i världen för kvinnor.
Dags att kavla upp ärmarna och göra det jag mår bäst av. Yoga innerligt. Träna hårt. Äta rätt.
