Väntar

Igår blev jag uppringd av min läkare som undrade hur jag mår. Jag är så ovan vid att allt går snabbt, att bli tagen på allvar och att de uppriktigt bryr sig om hur jag mår. Det är skönt naturligtvis men också märkligt att det är så ovant. Det borde vara det naturliga. Men. Jag mår

bra efter ingreppet men eftersom jag äter två sorters antibiotika så gör magen uppror och jag mår illa. Från det jag vaknar. Men inte så många dagar kvar nu på den medicineringen så det är bara att göra. Jag vet att penicillin slår ut alla bakterier, även de goda, men i det här läget vågar jag inte låta bli att äta. Jag yogar lite lätt, det känns skönt. Går promenader och det är verkligen ett fantastiskt vinterland just nu. Snön är fluffig och vacker. Jag tassar i skogen. Jag andas. Väntar på att vara medicinfri.

Jag lyssnar på tystnaden och känner hur glad jag är åt att leva.

Ynklig

Nästan lite komiskt att jag skrev det jag gjorde igår, för idag vaknar jag och känner mig ynklig. Lite sömn under natten, mest beroende på att min urinvägsinfektion inte gett med sig. Jag samlar ihop mig och ringer vårdcentralen och får komma och lämna nytt prov. Innan dess gör jag min yoga och blir ledsen förstås men får mail från mina lärare, de har skrivit varsitt, så fint att jag nästan blir lite gråtig bara av det...
   Solen lyser och det är vackert ute, jag gör som jag brukar när livet känns lite svajigt, jag hittar något som gör mig glad varje dag. Varje dag. Dessutom lunch med min dotter och vi sitter länge, länge och pratar över vår köttgryta. Allt lättar. Om fem dagar är det måndag morgon och då ska jag träffa en specialist. Tacksam att jag får komma så snabbt.

Tänker att jag är frisk och i samma stund tänker jag att jag nog inte är det för att jag tänker så... Det magiska tänkandet kan ta en långt ut.