Inget mer förspillt

Vaknar glad. Det snöar ute. Jag gör min yoga och dricker kaffe. Livet är fint. Jag har tagit ett beslut. Ett stort beslut. Något jag strävat efter väldigt länge.  Jag ska inte oroa mig för vad som eventuellt kan finnas i min kropp. Innan jag vet säkert så utgår jag från den känsla jag har nu. Det finns inget mer förspillt att göra än att oroa sig. Om det finns en lösning, varför oroa sig? Om det inte finns en lösning, varför oroa sig?
   I Indien, mitt andra hemland, så är de experter på att inte oroa sig. Min ayurvediska läkare, Vidjay Vaidya, säger att det är "A mental disease in the west, to worry. It's like boiling your brain" och det ligger mycket i det. Jag har ofta känt att jag inte kan styra tankarna när oron sätter in. Trots yoga. Trots meditation. Trots mindfullness. Så vad är det nu som är förändrat? Tja. Jag har djupt inne i mig känt min längtan till livet. Större än allt annat. Jag känner också starkt att min yoga är förändrad på djupet. Att ordlösa insikter ramlat ner och att det är den som stärker mig. Inifrån och ut. Det är bara så. Allt är som det ska.

Hur tänker du om oro? Kan du hantera den eller du kanske aldrig oroar dig?