Vi går på begravning för vännen som dog i slutet på februari. Det är så mycket människor, så fullproppat i kapellet, jag har aldrig varit med om något liknande. Och jag har tyvärr varit på väldigt många begravningar. Men det är värdigt och vackert. Ingen präst men en officiant som sköter både böner och välsignelse. Ovant men fint. Trots allt.
Sedan åker vi hem. Byter om och tar bilen med en dotter i baksätet och kör 6 timmar upp till fjällen där den äldsta dottern med familj redan har installerat sig. De har fått låna ett hus och vi häpnar när vi kommer fram mitt i natten. Huset är fint. Stort. Rymligt. Välplanerat. Inrett som i en inredningstidning utan att det känns fel eller stelt.
Och vi sover. Jag sover. Som jag inte gjort på länge. Vi vilar. Förmiddag, eftermiddag. Åker snöskoter till toppen av fjället och äter våfflor. Men min höft säger nejtack till skidåkning. För första gången i mitt liv så lyssnar jag på den inre rösten även nu. Och den säger; ta det lugnt, det är okay, du kan åka skidor nästa vinter. Och jag leker med barnbarnen och den minsta fyller 4 år medan vi är där. Och det är sådär kravlöst och underbart. Jag tillåter mig att vila i det. Jag älskar snö. Jag älskar skidåkning, framför allt att åka utför. Men den här gången var jag för trött och stel i sidan. Jag tror att jag skulle gjort illa mig om jag hade pressat mig. Som när jag fick två diskbråck i bröstryggen vid en vurpa för ett tiotal år sedan. När jag föll och tappade känsel och reflexer i båda armarna och jag bara skrek av rädsla. Vill aldrig mer känna den hjälplösheten i min kropp. Så.
Kanske är jag lite förståndigare nu. Kanske lyssnar jag mer inåt. Det känns så. Det är bra så. Vi åker hem efter några dagar och vi har aldrig tagit det så lugnt allihopa och tror inte att vi alla känt det så bra tidigare. Vi lär oss alla.
Sedan åker vi hem. Byter om och tar bilen med en dotter i baksätet och kör 6 timmar upp till fjällen där den äldsta dottern med familj redan har installerat sig. De har fått låna ett hus och vi häpnar när vi kommer fram mitt i natten. Huset är fint. Stort. Rymligt. Välplanerat. Inrett som i en inredningstidning utan att det känns fel eller stelt.
Och vi sover. Jag sover. Som jag inte gjort på länge. Vi vilar. Förmiddag, eftermiddag. Åker snöskoter till toppen av fjället och äter våfflor. Men min höft säger nejtack till skidåkning. För första gången i mitt liv så lyssnar jag på den inre rösten även nu. Och den säger; ta det lugnt, det är okay, du kan åka skidor nästa vinter. Och jag leker med barnbarnen och den minsta fyller 4 år medan vi är där. Och det är sådär kravlöst och underbart. Jag tillåter mig att vila i det. Jag älskar snö. Jag älskar skidåkning, framför allt att åka utför. Men den här gången var jag för trött och stel i sidan. Jag tror att jag skulle gjort illa mig om jag hade pressat mig. Som när jag fick två diskbråck i bröstryggen vid en vurpa för ett tiotal år sedan. När jag föll och tappade känsel och reflexer i båda armarna och jag bara skrek av rädsla. Vill aldrig mer känna den hjälplösheten i min kropp. Så.Kanske är jag lite förståndigare nu. Kanske lyssnar jag mer inåt. Det känns så. Det är bra så. Vi åker hem efter några dagar och vi har aldrig tagit det så lugnt allihopa och tror inte att vi alla känt det så bra tidigare. Vi lär oss alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar