Mjukt liv

Och plötsligt är den sådär självklar igen, min yoga. Jag är mjukare och jag bara gör. Bara gör. Tänker inte. Bara gör. Och det gör gott i själen. Gör gott i kroppen. Alla gånger jag tvivlar ska jag komma ihåg de här gångerna när yogans inre väsen uppenbarar sig för mig. Jag ska komma ihåg det när jag stilla funderar på vad det är jag sysslar med egentligen.
   Det är fortfarande inte riktigt ljust när jag blåser ut mina ljus och släcker min rökelse. Jag tassar runt och småsjunger. En gammal vän kommer och gör i ordning delar på vårt tak så att sotaren kan sota utan risk för att trilla. Snön ligger tät och fluffig. Kaminen dånar. Jag kokar kaffe och vi pratar en lång stund, vår gamla kompis och jag. Om barnen. Om barnbarnen. Och vi konstaterar ganska glatt att vi nog curlar ända in i kaklet. Trots allt. Men jag känner också att den där oron, den som jag tampats med sedan jag fick barn, den börjar slumra in lite lätt. Och kanske är det just det som gör mig mjukare också, vem vet? Och idag är en fin dag. En stilla morgon som flyter ut i en vacker fredag.

Livet är ändå ganska mjukt just nu. Kanske för att januari är slut.

Med en liten perforation och tålamod

Söndagen var helt enkelt miserabel. Men när kvällen kom och den fantastiska månen gled upp så kände jag skiftet i mig. Nej, jag har slutat skriva att det kan vara flum, för mig är det i allra högsta grad påtagligt. Alla år med yogan har gjort mig otroligt receptiv för förändringar både i kropp och sinne. Jag kände mig plötsligt stark och till och med glad.
   Sov dock lite si och så eftersom månen var så kraftfull. Så igår morse gick jag upp tidigt för dusch med Descutan och en kopp kaffe och ett glas vatten, allt före klockan 07. Det snöade kraftigt och vi tog god tid på oss att åka de fyra mil som det är till den lilla stadens lasarett där jag snabbast hade fått tid.  Det stod bilar lite här och där längs vägkanten med varningsblinkers på så det var ett klokt beslut.
   Väl där när jag var  avklädd och nedbäddad med dropp fick jag ändå vänta över tre timmar. Men så är det ibland, vem kan planera exakt hur lång en operation skall ta? Alla var sådär rara utan att vara smetiga, professionella och jag kände mig aldrig bortglömd. Inte ens orolig. Låg och tänkte, tänkte inte, helt enkelt bara flöt runt utan något mål. Otroligt skönt att känna sig lugn och stark.
   När de väl rullade in mig i operationssalen och någon drog på några slags täcke-strumpor, satte pulsmätare på fingret och blodtrycksmanschett samtidigt som någon gav mig syrgas och nästa person sprutade in först kortison och sedan sömnmedel i nästa arm kände jag mig verkligen som en medelpunkt. Hann tänka - Hur ska det här gå? när sköterskan sa gonatt Annika och sedan sa hon gomorron! Och då var allt klart. Jag hade en underbar dröm där jag och älsklingen var i Indien, på vår strand i Palolem. Personalen fnissade lite när jag sa att jag hade varit i Indien.
   Efteråt mådde jag prima, sådär overkligt bra att jag liksom nästan väntade på någon slags kraschlandning. Men inget hände. Jag fick vatten och kaffe. Gud så gott. Och sedan kaffe och en smörgås. De hämtade mina glasögon och telefon och jag fick ta del av all kärlek via sociala kanaler. Oslagbart.
   Sedan kom min läkare och pratade med mig om vad som var gjort. Provtagning och sedan hade han gjort ett hål, en perforation i höger kant av livmodern! Han sa att han jobbat i 30 år och detta var andra gången det hade hänt. Jag kände ingenting när han sa det, bara att ja, ingen vet vad som händer. Ingens fel. Han förstod det inte själv. Därför ville han att jag skulle komma förbi mottagningen innan jag gick hem för att han skulle kunna göra ännu ett ultraljud och en undersökning. (Sa jag att jag älskar små sjukhus? Där blir allt möjligt som på större ställen aldrig ryms i schemat.) Sagt och gjort. Han undersökte mig och hittade ingen förklaring.
   Nu väntar jag på provsvaren och jag skulle ljuga om jag inte sa att det påverkar mig på det sättet att jag tänker på det då och då. Men jag oroar mig fortfarande inte över det jag inte vet något om. Allt får tas om hand när det sker. Kanske låter präktigt men det är precis där jag befinner mig nu. Med en liten perforation och ett stort tålamod.

Tack yogan. Tack yogan. Tack yogan.

Glad för att jag är jag

För två år sedan skrev min yogalärare till mig att jag bara skulle vara glad för att jag är den jag är. Det kändes platt på något vis. Idag har de orden hunnit ifatt mig och jag inser storheten i den korta frasen. Be happy with who you are. För idag är jag det. På riktigt. I grunden. I djupet. Inuti. Och det avspeglar sig naturligtvis utanpå också. Som det alltid gör. Och bara för att jag säger att jag är glad så är det inte så att något hemskt måste hända. Det har ingen korrelation ifall det händer något traumatiskt. Det är det gamla katastroftänket som jag nu helt övergett. Frihet.
   I min närhet har det varit en del som inte mått bra, varit sjukskrivna, haft dödsfall i familjen, vaknätter pga liten baby, mobbade på jobbet - ja ni vet hela skalan. Då kan det vara svårt att säga hur bra jag mår och hur glad jag är. Över att vara jag. Det som inte har något som helst att göra med andras svårigheter. Men ni vet, man vill inte hälla salt i såren. Ändå måste jag få säga hur glad jag är över där jag befinner mig i livet. Eller hur?

När jag slutade vara anställd och tog mig vidare utifrån det som var något av det tuffaste jag hanterat i samband med mitt jobb och i relation till andra, då hände något helt annat. Jag blev fri. I både tanke och ord. Jag måste ingenting. Jag har heller inget att hänga upp saker på utan kan liksom ströva fritt. I mig. Utanför mig. Och det här som så många är rädda för när de slutar jobba, att de inte ska ha något sammanhang eller uppgift. Det har egentligen inget med jobbet att göra som jag ser det, det har med helt andra saker att göra och det blir tydligt, nästan övertydligt när man slutar vara sysselsatt 8-10 timmar per dag. Då framträder helt andra saker. Och ja, självklart vet jag att man måste försörja sig och ja självklart vet jag att väldigt många människor gör skillnad i det som de yrkesarbetar med. Men jag måste få säga att den tid jag upplever nu, den är i särklass det bästa hittills. Var inte rädda för att åldras, var inte rädda för att sluta jobba eller byta jobb eller bara stanna i att inte ha något jobb. För allt det andra finns. Inombords. Och i stugan i helgen med alla kalla nakendopp så kände jag hur jag helt och fullt har landat i just mig själv. Och när vi sitter på verandan och dricker kaffe är det ett talgoxpar som liksom konverserar hela tiden. Till slut flyger en av dem in i huset! Men lika snabbt ut igen. Puh. Och i älskade Solöga läser jag:  

Känn tillit. Det du gör är fullkomligt rätt. Min gåva till dig är att ha förtroende för dig själv och det du gör. Med andra ord - du kan slappna av. Du är på helt rätt spår. 

Så ja. det är så det känns helt enkelt. Yogan har lyft alla tyngder från mina axlar, när jag vågade vända striderna ryggen. När jag vågade gå åt ett annat håll även om en del inom mig motsträvigt krävde kamp. Men nu. Glädje och frihet. Jag är glad för att jag är jag. Helt enkelt.

Motstånd och styrka

Det vara ju inte meningen att liksom hänga ut KY i mitt inlägg igår. Förlåt om det uppfattades så. Däremot har jag vansinnigt svårt för förenklingar och vad som är bäst hit och dit. Med det sagt så gick kanske själva poängen med inlägget bort. Poängen var att vi har olika hinder på vägen till personlig utveckling och andlig mognad. Jag försökte visa var mina svagheter ligger. Egentligen inget annat. Men just clarity, är den svåra nöten att knäcka, om man upplever sig som upplyst, jag menar vad ska man då jobba med?? Och tänk så många jag mött som jag tror har det problemet. Och som sagt, som jag upplevt här och där i flödet. Nog om detta.
   Idag har jag haft en annan svårighet. Jag har tränat. På gymmet. Och ja, jag har ju valt. Men det är med 51 % mot 49 att jag går dit. I mig. Just nu. Motståndet är kompakt. Så larvigt egentligen att jag borde skratta åt det. Men jag gör. Min envishet är bra att ha ibland. Har jag bestämt mig så har jag bestämt mig. Och det var så många år som jag inte tyckte jag behövde något annat. Inte kände att det liksom var ok med något annat än yogan. Snacka om snäva gränser! Men nu när jag insett att min kropp behöver mer styrka, då vet jag ju att jag egentligen gjort rätt val. Ja ni vet. Snurren i huvudet är för mycket ibland. Nå. Jag vet att min lärare tränat både kampsport och annat, utöver sin yoga. Så varför skulle inte jag? Liksom.

Det positiva med styrketräningen är att belöningen kommer ganska snabbt. Jag känner mig starkare igen efter bara en vecka. Det ger hopp inför sommaren då jag ska vara jättestark!

Tålamod. Mirakel. Sugar Man

Människor som arbetar med kreativa yrken är många gånger väldigt klarsynta. De har gått sin egen väg och hittat sitt personliga uttryck. Idag kan jag känna att musikbranschen handlar så mycket om pengar och lite om musik. Det är tufft och hårt för den som ändå har en gåva. I att beröra och sträcka ut en hand till ditt eget hjärta. Igår såg jag en film som fullkomligt knockade mig. På ett helt fantastiskt sätt. Searching for Sugar Man. Har du inte sett den, se den! Det är en sann historia och jag vill inte berätta något för att förstöra upplevelsen och själva berättelsen. Det jag kan säga är att en lågmäld film som berättar historien om Sixto Rodgriguez, det är som en skattjakt, ett pussel, en thriller i den mjukaste versionen. Och jag gråter några gånger. Njuter fullt ut av musiken. Texterna. Men mest av det äkta. Det jag ser är äkta. Jag ser miraklet framför mina ögon. Jag får något där i biomörkret. Jag får kärlek i ren form. Men också tålamod. Det bästa jag kan rusta mig med är tålamod. I alla former. Jag har allt att tjäna på det. Så jag ger mig själv en stor matsked tålamod innan jag gör min yoga. Och jag tar mig igenom de svåra partierna utan att fundera så mycket. Jag gör. Punkt. Och jag vet att mitt tålamod kommer att belöna mig. Och igår var filmen en sådan belöning. En hint om att tiden faktiskt inte är någonting. Sugar Man i mitt hjärta. Kanske även i ditt?