Energi och ålder

Jag har länge tänkt på det här med energi kopplat till ålder. Jag kan nästan inte förstå hur mycket energi och kraft jag haft tidigare. Inom ayurvedan kopplar man även ålder till olika doshors dominans. Till exempel är vi i Kapha när vi föds och är man dessutom dominant i den doshan så kan man bli lite långsam och sävlig. Vi befinner oss i den doshan fram till 30 års ålder då pittan, elden är den drivande doshan, är man då dominant i den så blir det full fart för att uttrycka det milt. Den varar ungefär fram till 60 års ålder och sedan kommer vatan, vinden, rörelsen i kropp och tanke i dominans. Och vid 90 års ålder för den som lever länge blir det en ännu mer dominant Vata, very Vata, som de sa i Indien, som dominerar. Och det påverkar både sömn och mat, känner du någon riktigt gammal människa så kanske de har svårt med sömnen och att äta regelbundet. Mycket går att härleda till det här.
   Jag som är vata-pitta dominant har haft full fart i mitt liv. När jag var i 40 års åldern och hade börjat plugga igen, så orkade jag vad som helst. Jag cyklade flera mil i veckan, hade barn som var 5, 8 och 17. Jag tränade och skrev uppsatser för brinnande livet. Men jag var aldrig trött. Därför kan det verkligen vara missvisande för mig själv att jämföra mig med den jag var då. Eller med någon 40-åring idag. Vi befinner oss helt enkelt på olika ställen rent energimässigt.
   Min lärare säger att förhoppningsvis har man inte krånglat till sitt system för mycket innan man är just 60 och kliver in i en annan energiform. För det är då som man "pay the price" för vad man gjort tidigare när en känt sig oövervinnerlig. Kanske hade jag mått bättre nu om jag hade saktat ned när jag brann för allt möjligt. Vem vet? Hursom, det är viktigt att hushålla med sin energi, vad man lägger den på och vad man prioriterar. Inte bara i jobb. Inte bara i studier. Utan också i det man matar sinnet med, böcker, sociala medier, tankar. Allt hänger ju ihop. Mat är så mycket mer än mat.
   Nu när jag är 64 så har jag till slut anammat det lugnare sättet i mitt liv. Helt enkelt för att jag inte orkar som jag gjorde. Och det är inte fel. Många stora yogaprofiler har också pratat om det som händer i deras kroppar efter 60 och till och med efter 70. Det är både hisnande och befriande att veta.
Mr Iyengar sa att vissa asanas förstod han först efter 70. Min lärare Shandor Remete, berättade på senaste kursen jag var på i Australien att det tog honom 40 (!!!) år av dagligt utövande av skulderstående, sarvangasana, innan han helt förstod den.

Nå ja, de här människorna har ju en egen division men det ger ändå fingervisningar om att vi dels behöver vara helt och fullt i den tid vi är i, i livet och att skynda långsamt är att vara snabb i slutänden.

Våga vidare

Igår gjorde jag något utan nästan att tänka. Tog ett steg i en riktning jag egentligen bestämt tidigare inombords. Och plötsligt var det dags. Skrev en text om mobbningen jag blev utsatt för. Skickade den vidare. Och blir det något mer av det så lovar jag att tala om det. Efteråt kände jag mig nästan upprymd och sedan rädd. I den ordningen. Jag tittade på min man och sa gjorde jag just det här? Och sedan var jag förstås vaken halva natten med mina rullande tankar. Men jag ångrar inget. Jag försöker ta mig vidare framåt på det sätt som jag tycker mest om; att berätta. Att dela.

I helgen var jag och både såg Stina Wollters tavlor på Konsthallen i Katrineholm, lyssnade på hennes invigningstal och sedan en timmes författarmöte och så bonuset; Stina och hennes man Micke bjöd på några låtar från deras platta. OCH. Sedan fick jag min bok signerad och det var ett så otroligt varmt möte. Stina mötte precis alla och kramade om, tog selfiesar och gav av tid och värme. Vi har haft en del kontakt genom åren, hon har läst min bok och jag inser ju samtidigt att en person som hon, som alla vill ha en bit av, lätt får  lite för mycket av människor så jag visste inte om hon skulle komma ihåg mig. Men som hon gjorde! Hon for upp, kramade om och pussade mig och vi gjorde en liten plan för hösten!



Och med det i bröstkorgen så tog jag nästa steg på ett annat sätt igår kväll. Håll tummarna att det tar mig vidare!

Min yogapractice när jag inte är hemma

När jag reser bort och är med andra är det ibland lite svårt att göra yogan. Den är så privat och jag vill inte att det ska bli något som liknar en show. Men ibland lyckas jag "smita" iväg och då funkar det fint. Är jag till exempel på semester på något hotell, skulle jag aldrig drömma om att göra min yoga vid en pool eller liknande, men det är ju hur jag fungerar. Andra kanske är bättre på att strunta i omgivningen.
   I fjällen nu så gick jag upp på ett loft och det funkade fint. Jag börjar med några Ohm-ljud och det nya sättet jag gör dem på gör dem verkligen ljudliga, det skallar i hela huset helt enkelt. Men jag gör, för att jag gör. Och när jag slutat med ljuden och påbörjat yogan så hör jag mitt 7-åriga barnbarn säga; - Det där var verkligen ett bra ljud! Och jag blir så glad, de vet att jag är lite hochi pochi som min son säger och de tar det för vad det är; en del av mig och mitt sätt att vara och leva.
   Efter min egen yoga, gjorde jag lite yoga med mina barnbarn och de är ju så mjuka, de där små barnkropparna och på kvällen sa de till varandra att de var starka för att vi hade gjort yoga på morgonen.

Det är svårslaget med alla upplevelser av mina barnbarn just nu. Håll till godo!

På begravning och i fjällen utan skidor

Vi går på begravning för vännen som dog i slutet på februari. Det är så mycket människor, så fullproppat i kapellet, jag har aldrig varit med om något liknande. Och jag har tyvärr varit på väldigt många begravningar. Men det är värdigt och vackert. Ingen präst men en officiant som sköter både böner och välsignelse. Ovant men fint. Trots allt.
   Sedan åker vi hem. Byter om och tar bilen med en dotter i baksätet och kör 6 timmar upp till fjällen där den äldsta dottern med familj redan har installerat sig. De har fått låna ett hus och vi häpnar när vi kommer fram mitt i natten. Huset är fint. Stort. Rymligt. Välplanerat. Inrett som i en inredningstidning utan att det känns fel eller stelt.

   Och vi sover. Jag sover. Som jag inte gjort på länge. Vi vilar. Förmiddag, eftermiddag. Åker snöskoter till toppen av fjället och äter våfflor. Men min höft säger nejtack till skidåkning. För första gången i mitt liv så lyssnar jag på den inre rösten även nu. Och den säger; ta det lugnt, det är okay, du kan åka skidor nästa vinter. Och jag leker med barnbarnen och den minsta fyller 4 år medan vi är där. Och det är sådär kravlöst och underbart. Jag tillåter mig att vila i det. Jag älskar snö. Jag älskar skidåkning, framför allt att åka utför. Men den här gången var jag för trött och stel i sidan. Jag tror att jag skulle gjort illa mig om jag hade pressat mig. Som när jag fick två diskbråck i bröstryggen vid en vurpa för ett tiotal år sedan. När jag föll och tappade känsel och reflexer i båda armarna och jag bara skrek av rädsla. Vill aldrig mer känna den hjälplösheten i min kropp. Så.

Kanske är jag lite förståndigare nu. Kanske lyssnar jag mer inåt. Det känns så. Det är bra så. Vi åker hem efter några dagar och vi har aldrig tagit det så lugnt allihopa och tror inte att vi alla känt det så bra tidigare. Vi lär oss alla.

High as hope

Varit i Stockholm några dagar med min dotter. Badat på Sturebadet, fikat här och där, strosat på Fotografiska sent söndagkväll (tänk att de har öppet till klockan 23, älskar det!) men framför allt har vi varit på konsert. Jag fick äntligen uppleva Florence and The Machine live. Ett utsålt Globen och en stark förväntan i luften.
   Hon fullkomligt knockade mig med sin röst och sina proffsiga musiker. Jag har sett så många konserter, varit på så många spelningar men kan ärligt säga att det här var det bästa jag sett. Det var som en sällsam upplevelse av en magisk människa, en kvinna som sjunger med sådan power och där rösten har ett omfång från det djupa till det ljusa. Men framför allt är det vibratot, det slog an något i mig. Kände hjärtat öppnas och tårarna forsade. Av glädje. Av kärlek. Av sällsamhet. Aldrig upplevt något liknande. Florence är som ett väsen. Det kändes som hela stället vibrerade med henne. Hon fick alla att säga att de älskade varandra till sin granne, släppa sina telefoner och ha två händer i luften och sjunga med henne.
   Hon beskrivs ofta som flummig, newagig utöver sin musik. För mig var hon helt äkta. Jag kände att hon skapade en närhet till alla oss tusentals människor som var där. Hon var mjuk men stark. Hon påminde mig så mycket om en annan favorit, Patti Smith och jag hinner inte mer än tänka tanken så berättar hon om låten Patricia handlar om just Patti. Att de är som två sidor av samma mynt, två starka konstnärssjälar som bygger så mycket hopp via sin mjuka styrka. Inte heller konstigt att senaste albumet av Florence heter High as hope.

Inser hur många olika kvinnor jag har som förebilder. Inte minst inom musiken. Jag är fortfarande tagen av upplevelsen och den gav mig något ordlöst och viktigt. Golvad, knockad och tacksam.

Det där med vänskap

Ett av mina mantran och som följt mig i många år är att allt har två sidor. Du förlorar något men du vinner också något. Faktiskt. Länge kände jag när min mamma dog att det verkligen inte fanns någon positiv del i att det hände. Men det gjorde det. Jag såg det bara inte. För där och då startade min resa till mig själv. Jag blev tvungen att undersöka vem jag är, varför jag gör som jag gör och vad det är jag egentligen vill. Det var en händelse jag inte kom undan helt enkelt. Och när jag tittar på stora händelser i mitt liv så har det stämt, det finns alltid en sida till av det som händer. Det kan vara så svårt att orka se det men tro mig, den andra sidan finns vad du än tror och vill.
   Därför har jag börjat träna mig själv i att se fördelen när något är jobbigt. Jag får leta ganska länge ibland men när jag hittar det, är det som att tillvaron snurrar ett varv och jag får ett nytt perspektiv. Jag tränar mig i att tänka så och det underlättar så otroligt mycket. Och vilken låt till att illustrera det hela är bättre än Both sides now, av fantastiska Joni Mitchell men här kan du höra The tallest man on earth sjunga den och förklara att det är den bästa låt som skrivits. Så det lite jobbiga och ledsamma jag befunnit mig i några dagar kring en vän, har visat mig styrkan hos en annan vän. Och att jag vet vad jag vill och framför allt vem jag vill vara vän med. När saker flyter upp till ytan. Helt enkelt.

But now my friends are acting strange

They shake their heads, they say I've changed

Well, somethings lost, but somethings gained

In living every day.

Yogiskt

Många pratar om vad som är yogiskt och inte. Vad är det att vara yogisk? Vad betyder det ens? Kan det vara med det ordet som med själva yogans innebörd? Att alla lägger in sin egen betydelse och mening, oavsett vad det står för? För att vi  idag är så säkra på att vi kan kalla vad som helst för vad som helst? Att vi rör på kroppen på olika vis och vips har det växt upp en ny yogaform? Tja, vem vet vad som är vad egentligen. När det gäller att benämna saker som yogiska så handlar det för mig om att göra det bästa i varje situation. Att vara ärlig, att gå rakt fram och framför allt gå sin egen väg, utan att skada någon. På något sätt. Jag tänker också att det yogiska växer fram när man gör sin practice, varje dag. Varje dag. Att möta sig själv får en att se andra tydligare också. Ibland är det smärtsamt när människor man känt länge plötsligt visar något man innan varit blind för. Det har för mig själv varit det svåraste. Jag kan stå ut med att jag ser mina egna mönster och tillkortakommanden, att saker visar sig med naken skärpa. Men när jag också ser det i andra då faller mitt mod. Samtidigt förstår jag att vi alla har något att jobba med och ta oss vidare från. Det mänskliga. Det svåra.
   När man ihärdigt arbetar med sitt inre via det yttre så får småsaker i min vardag större betydelse. Att jag släpper aggressioner mot de som varit orättvisa, att jag också inser att jag själv är orättvis ibland. Att jag lämnar situationer runt mig så vackra de kan bli. Att jag alltid tar bort min kaffekopp när jag är på kafé, att jag bäddar min säng varje morgon att jag håller det rent och fint runt omkring mig. Småsaker, självklarheter i det lilla men det blir så mycket större när man ser den större bilden. Och framför allt kontinuiteten.
   Jag har mött en del elakheter i yogiska sammanhang, något jag trodde var en omöjlighet, det kändes som en paradox så i vanlig ordning har jag trott att jag gjort fel. Men har sedan insett att yogiska sammanhang inte är ett dugg bättre än andra sammanhang. Det vore förmätet att tro något sådant. Men när jag började med yoga trodde jag så mycket. Jag trodde att alla jobbade med sitt inre med sig själva. Hm. Inte riktigt så. Och vi är alla där vi är. Därför har det varit extra viktigt  här i bloggen att jag visar mina svackor och svagheter för att visa min mänsklighet men också vad jag jobbar med. Att jag är äkta, att jag inte skriver om det som inte finns för mig, att jag helt enkelt försöker leva yogiskt. I fred med mig själv. I fred med andra. Och tro mig, det räcker ganska långt även om det kräver något när man tar upp skuggorna i ljuset och ser dem pulvriseras. Man vet att man är på rätt väg när människor hör av sig och beskriver exakt samma sak inombords som jag just visat. Det blir en ensam väg om någon tror sig vara bättre än andra, tror sig kunna behandla andra respektlöst för att man anser sig vara mer. Men jag tror också på att what goes around comes around. Någonstans möter man det man utsätter någon för. Och om man då har satsat allt på att göra så gott man kan för andra, om man vågar visa sin svaghet, då blir man bekräftad och sedd. Då kommer det vackra till en.

Gräv där du står helt enkelt. Allt finns i vår vardag. Vår practice, vår miljö, våra relationer. Ingen glamour eller bliss kring det vardagsnära. Du behöver inte skriva böcker eller spela in filmer. Det räcker med att vara en god medmänniska. En yogisk person.

Söndagskänsla

Det snöar, vet ju att det inte blir vår än, men ändå. Det känns lite trist. Men samtidigt skönt. En dag att bara hänga i soffan, dricka kaffe och titta på Vasaloppet när andra anstränger sig. Gud. Att köra så långt på skidor, det har aldrig någonsin lockat mig. Längdåkning är meditativt för mig, det skulle vara som att tävla i meditation - det går ju inte ens att tänka tanken. Nå lycka till, till alla som kör.
   Idag fick jag ett underbart långt mail från en bloggläsare, jag får det då och då och jag blir genuint lycklig om något jag delar kan gagna någon annan. Jag är ju varken känd eller har tusentals följare men det betyder inget i min värld. Jag delar med de som är intresserade och som hittar hit och de som har tid och lust att kommentera gör det. Jag är i skrivandet igen och det känns fint.
   Imorgon har jag som intention att börja träna på gymmet igen. Jag behöver bli starkare och när jag blir det så blir det också enklare i yogan i det som just jag gör i min practice. Jag vill definitivt inte ha stora bulliga muskler som är i vägen, jag vill bara ha styrkan i ben, armar och core - som sagt hela kroppen. När jag kollar in de som tränar på mitt gym, kraftsportklubben, så ser jag att de som lyfter med fria vikter ser väldigt flexibla ut och starka. Det verkar optimalt men samtidigt något jag är lite rädd för, men jag har ju både min son och man som kan coacha, så jag måste peppa mig själv inför detta.

Längtar efter att vara riktigt stark!

Hejdå Leif

Så stannar livet och tiden en stund. En vän till oss, men mest min man, har dött. Han var en glad person, skrattade ofta och gärna och hjälpte oss med en del småsnickerier och byggen. Han hade ett handfast handslag och en bullrande röst. Han hjälpte oss att flytta vår förstukvist på huset men föll och skadade sin nacke. Då var vi så tacksamma att han överlevde. Och nu är han inte kvar längre. Vi trodde han skulle dö när han föll men han fick några år till här på jorden med sin älskade fru. Känslor och tankar virvlar runt. Livet. Varje gång någon dör som är vän eller familj slås jag av det definitiva. Nu är det slut-känslan. För oss. Vad som väntar honom vet ingen. Men jag tror ju på att hans livsenergi flödar vidare i en annan dimension, nu när har han klivit vidare med sina snickarbyxor, sitt breda leende och färgstarka åsikter. Sov gott Leif!

Ohm

Jag har träffat en  tempeldanserska från Bali. En healer. Helt enkelt. Av henne har jag lärt mig massor jag inte visste innan. Kunskap som hon är uppväxt med och som är helt integrerad i henne. Hon har lärt mig hur man kan både stänga sina chakran med Ohm-ljudet och att öppna dem. Och sättet jag utövat Ohm-ljudet med mina klasser har alltid varit att stänga chakran. Utan att jag visste det. Vilken tur att vi alltid gjort det i slutet på yogan! Undrar hur många som vet skillnaden? Jag har aldrig lärt mig Ohm-ljudet av mina lärare, det har jag gjort mig inom andra yogatraditioner och soundkurser. Jag börjar förstå mer och mer varför vi inte gjort det inom Shadowyogan.

Kan du skillnaden?

Sluta ömka mig själv

Vet inte om du följer Magda Gad, om inte gör det! Hon är vår främsta journalist, som jag ser det. Hon finns just nu i Afghanistan och hon skildrar kvinnornas liv där. Eller brist på liv. Det är världens värsta land att vara i som kvinna. Och jag gråter och är samtidigt tacksam för att hon ger alla dessa förtryckta, torterade kvinnor en röst.
   Och samtidigt så känner jag hur jag väcker något i mig själv. Skyldigheten att leva ett bra liv och göra det jag vill, eftersom jag kan! Att jag måste ta vara på alla chanser jag har, inte bara för min egen skull utan för de som inga chanser har.
   Vaknar och har djävulskt ont i mitt ben. Det var länge sen och det gör mig låg. Vet också att huvudvärken jag nämnt flera gånger har sitt upphov i socker, eller rättare sagt kolhydrater. Äter jag för mycket av det så känner jag av det direkt. Och det har jag ju gjort, sedan magen gjorde uppror av antibiotikan. Men det är bara att låta bli. Helt enkelt.
   Gör min yoga och sätter mig på trappen och inser att tiden är här för att sluta ömka mig själv. Ja jag har lite trassel i kroppen, men jag måste också komma ihåg hur långt jag tagit mig med alla skador jag haft. Så. Ligga kvar och tycka synd om mig eller resa mig upp och faktiskt njuta av vårsolen? Egentligen inget svårt val eller nästan inget val alls när jag tänker efter. Att ljuset som är obarmhärtigt ljust också visar lillkillens alla små fingeravtryck gör faktiskt ingenting. Ingenting. Jag är glad att han är här så ofta att han sätter sina avtryck. Jag är glad åt att jag har en kropp, en röst som jag bestämmer över själv. Att jag faktiskt trots allt lever i ett av de friaste länderna i världen för kvinnor.

Dags att kavla upp ärmarna och göra det jag mår bäst av. Yoga innerligt. Träna hårt. Äta rätt.

Vårljuset

Vi träffar vårt yngsta barnbarn hela helgen. Långpromenader med vagnen på vägar som varken bär eller brister. Vårljuset svider i mig. Och ändå. Med lillkillen känns allt överkomligt även om jag då och då blir supertrött när jag är  med honom. Att hänga med en 1.5-åring kräver rörlighet. Upp och ner. Hit och dit. Och så försöka testa allt det där som är omöjligt men som kanske ändå funkar just idag. Han är en ständig källa till glädje och att inse att mycket mer går än man tror. Han klättrar dock och det får mitt hjärta att rusa upp i halsgropen hundra gånger per dag. Han är glad och tålig, ruskar bara på sig om han ramlar och fortsätter oförtrutet.
   På söndagen åker jag på en bokcirkel, första träffen och vi pratar länge och äter god chokladkaka och dricker te. Som jag längtat efter ett sådant sammanhang och jag är tacksam att min vän tog initiativ till detta. Härligt att träffa nya människor och bara prata.

Så vaknar jag med dundrande huvudvärk igen och undrar hur många vändor ett virus kan ta. Nå. Vila idag. Och jag drar ner persiennerna så jag slipper se mina dammiga fönster.

Sjuk och skamsen

Jag ligger i influensa. En märklig sort med överdriven huvudvärk och ont i precis hela kroppen. Ont i alla skelettdelar, bäckenet och bröstkorgen värker och jag har mått konstant illa. Febrig i måndags och sängliggande, precis som några till i familjen. MEN. Jag skulle få besök av en kär yogavän som bor i Holland och som skulle komma hit några dagar med sin son. Det funkar ju självklart inte att ha gäster när man inte är frisk men jag får så dåligt samvete. Är jag verkligen så dålig? Jag kanske är pigg när de kommer? Eller det som jag oftast tänker; tänk om de tror att jag ljuger, hittar på? Jag vet verkligen inte var de här tankarna kommer ifrån, jag vill ju träffa dem men det funkar inte nu.
   Men att vara sjuk är förknippat med någon slags skam för mig. Min pappa var sjukpensionär och sjuk i alla möjliga sjukdomar under många år innan han dog. Och att han hade blödande magsår och sedan en liten hjärnblödning var ju inte direkt något som inte var påtagligt. Men ändå. Den där känslan av att vi inte var friska hemma, den har påverkat mig mycket. Som en defekt, som att vi inte var som andra familjer. Jag har oftast inte berättat när jag varit sjuk eller mått dåligt. Jag har inte velat dela det. Det har känts som en svaghet och något jag känt både skuld och skam inför. Oftast när någon frågat hur jag mått har jag svarat sparsamt och sedan vänt fokus till den andra. Därför valde jag tvärtom nu, när jag hade den här cancerutredningen i januari. Jag bestämde mig för att vara helt öppen från början. Om det skulle vara något. Det var också därför jag började blogga mer regelbundet igen omutifallatt jag hade något elakartat skulle min kanal vara öppen och igång.
   Om jag lyfter blicken lite och tänker på hur det ser ut runt omkring så är det nog så att frisk och välmående toppar vad alla vill vara. Även om vi sällan är det 100 % så är det just det vi vill visa, eller har jag fel? Och jag är definitivt inget undantag. Tänker också på ohälsotalen, hur många det är som faktiskt inte mår bra i vårt samhälle, vare sig det är fysiskt eller själsligt, ja då kanske vi ska visa oss lite mer för varandra? Bara lite. Jag tycker ju inte att någon är sämre som inte mår bra, varför ska jag bära runt på en känsla av att andra tänker det om mig? Som sagt vet inte vad de här tankarna har grundats i men kanske i skolan när man skulle redovisa vad man hade gjort efter varje lov? Vi som aldrig reste någonstans för att pappa var sjuk och pengarna inte fanns? Som jag hittat på i alla uppsatser man skulle skriva efter sommarlovet... Uppgifter som lämnades i välmening födde en stor vånda i mig. Kanske bottnade det bara i att jag inte ville vara annorlunda.

Och nu ligger jag här och har vinterns influensa och liksom "skäms" för att jag blev sjuk så olägligt. Hur knasigt är inte det? Och ändå är det så jag känner.

Som jag ser det

Jag ser så kallade hälsoprofiler hålla upp hela nävar med kosttillskott som de tar varje dag. Smaka på den - varje dag. Det är något som är galet när man behöver tillföra så mycket utöver det man äter. Kanske är man övertygad om att man äter helt rätt. Kanske gör man det. Kanske lider man av någon sjukdom eller biverkan av något som gör näringsupptaget sämre. Men jag tror ju på att våga ifrågasätta just det man själv gör. Gör jag det som är rätt för mig? Äter jag optimalt för min egen hälsa? Kroppen slutar också producera det som den ska men som man hela tiden tillför i form av just - kosttillskott. Så jag är ju en som testar. Jag har tagit bort mina kosttillskott. D-vitamin är det enda jag äter och ja, jag mår bra. Jag äter också det optimala, den artegena födan för människor som är animaliskt protein och bra fett. Inget som skapar inflammationer i kroppen. (Och ja, jag fuskar ibland. Medvetet. Jag väljer det jag vill äta, närsomhelst och varsomhelst, ingen tvingar mig ju till något. Jag vill bara må mitt bästa) Vad har då hänt sedan vi för snart ett år sedan började överge gamla paradigmer här hemma?

• Jag har tappat 15 kg i vikt! Femton. Jag som inte ens ansett mig som överviktig. Men kroppen har slimmat till sig helt enkelt. Helt otippat men det visar också att den är hel. Jag har samma kropp jag hade i gymnasiet utan att ha bantat en enda dag.
• Torra fläckar på kroppen och torra fötter är borta.
• Bättre kvalitet på hår och naglar.
• Jag sover bättre. Tyngre och enklare. 
• Mitt humör är oftast på topp. Förutom när jag haft mina dippar här i januari av cancerutredning och barnens svårigheter. Men jag återhämtar mig mycket snabbare. Högst en dag är jag låg.
• Jag är fridfullare.
• Jag har inga humörsvängningar aka blodsockersvängningar eftersom det håller sig stabilt. 
• Jag äter färre mål och håller mig mätt längre. Kan gå en hel dag utan mat utan att bryta ihop.
• Maten är ingen issue, jag funderar aldrig på recept, vad som ska lagas och handlas. Det går snabbt att handla och jag äter utan större variation. S K Ö N T.  
• Inget sötsug what so ever när jag inte äter kolhydrater. 
• Magen platt, aldrig svullen eller besvärlig. (Du vet väl att man inte fiser när man inte äter kolhydrater)
• Mycket bättre ekonomi utan att köpa det jag inte mår bra av eller behöver.
• Kastar aldrig någon mat. Har egentligen aldrig gjort det.

Jag tror på kretslopp. Jag tror på att äta säsongsbundet, man måste inte äta allt året runt. Jag tror på att äta det man ätit sedan långt tillbaka och när välfärdssjukdomar som cancer, diabetes och metabola syndrom knappt existerade. Jag tror på hälsa mer än politiska beslut när det gäller maten. Äter inget som inte är lagat. Dricker inte min mat eftersom alla enzymer som ska frigöras gör det när du tuggar. Hela den här smoothiehypen är inget som har med hälsa att göra. Som jag ser det. Men jag håller med. Det SER gott och näringsriktigt ut. Även om det inte är det...

Nej jag tror inte på att man räddar klimatet för att man äter grödor producerade som monokulturer i långtbortistan som ska fraktas hit. Monokulturer som utarmar jorden, dödar alla smådjur och insekter och som måste konstgödslas. (Man kan inte äta utan att något dödas helt enkelt) Nej jag tror inte på hittepåmat. Som någon kokat ihop av olika kolhydrater och som har noll näringsvärde, jag säger bara follow the money. Nej jag tror inte på långa transporter - jag äter vilt och naturbeteskött från lokala bönder precis som ägg. Det enda jag köper som är importerat är kokosfett och kaffe. Det är mitt sätt att se på en hållbar livsstil. 

Alla väljer sin väg - det här är min.

Nrtta Sadhana

I min yoga finns två delar; Shadowyoga och Nrtta Sadhana. Den första delen förutsätts för att kunna genomföra den andra, som är Shivas dans. Utvecklad av min lärare Shandor Remete utifrån många års efterforskande i gamla tempel och texter. Likväl som möten med hela män. Och den är så underbar när man genomför den på det sätt som Andy Matinog, Shadowyogalärare från New York City gör. Jag kan riktigt se honom flytta energin, kan du? Något som tar många år att lära sig, om man någonsin når dit. Jag har varit där några gånger och tro mig, i det tillståndet kan man plötsligt utföra yogan helt utan ansträngning. Då är allt möjligt. Men som sagt, det tar år att ta sig dit. Men vem har bråttom? Det går helt enkelt inte att forcera, hur många gånger du än ställer dig på huvudet.

Att kultivera sin inre energi är på en totalt annan nivå. Och yogan är så smart, den har inbyggda hinder, så att du inte kan ta dig vidare innan ditt system är redo. När blockeringarna har släppt, vare sig de är fysiska eller mentala eller båda delarna.

Varje dag

När livet utmanar mig, när jag ställs inför knepiga situationer eller jobbiga känslomässiga delar så har jag min yoga att luta mig mot. Den som stärker det inre, den som gör mig medveten om att jag är oförstörbar inuti. Som vi alla är. Och det är ingen lögn, jag känner det verkligen inuti. Som en ljuspelare rakt igenom hela mig. Det finns inget hokus pokus i detta, ingen hemlig ingrediens mer än att göra. Helt enkelt göra. Hur många gånger tänker vi inte att vi ska göra något och sedan inte gör det man det känns nästan ändå som vi gjort det för att vi tänkt det? Det finns ingen genväg i detta. Och jag ska vara ärlig, jag tror inte att någons kriya, practice eller vad det är du kallar din andliga väg är bättre än någon annan. Alla former har sina för- och nackdelar. Hemligheten ligger i att göra. ATT GÖRA. Och att man håller sig till sin stil.
   Den här pyttipannan som florerar idag, där man ska göra lite kundalini, lite ashtanga, lite yin osv osv den är förödande i det långa loppet. Det är min övertygelse. Nej det är inte fel att testa andra former, men det är just det - testa. Inte hoppa mellan olika delar. Varför? Därför att varje yogaform har sitt eget mindset. Ja jag har skrivit om det tidigare och det blir övertydligt för mig när jag träffar människor som utövat yoga i kanske 10-15 år med ett leende säger att de hoppar mellan olika stilar. Att liksom hitta russinen i kakan hela tiden. S L I P P A ta brödet, det dagliga stundtals gråa utövandet av samma form. Händer det något med dem? Utvecklas de som människor. Nästan inte alls. De mår bra i stunden men att möta sig själv är ett dagligt slit. En väg som inte många egentligen väljer sådär självklart. Inte jag heller. Men idag kan jag inte vara utan det. Den håller mig på banan. Människor som måste bli ledda varje vecka i sin yoga år ut och år in, de har inte vågat lita till sig själva. Det optimala är att hitta sin lärare, gå kurser för att lära sig det man behöver utöva i sin ensamhet, med sig själv. Träffa sin lärare varje år så att man håller sig på banan och inte låter egot styra och ställa. Ingen kommer undan egots lockelser, om du så har tusen mappar med sadhanas du kan göra. Din andliga lärare är en stor pusselbit på din väg. Facklan som lyser upp och som gör att du hittar rätt inåt. Att du förstår vad som är din inre egen lärare och vad som inte är det. Jag tror aldrig någonsin att någon bok, dvd, streamad yoga"tjänst" eller kompendier med kriyor kan ersätta en människa. Aldrig någonsin.
  
Ska du våga hitta rätt inåt måste du också se utanför dig själv och hitta rätt vägvisare som vågar visa dig det tuffa också. För 3,5 år sedan var min lärare stenhård mot mig på en kurs, varje yogatillfälle var han där med korrigeringar och många ord. Jag fattade inte. Jag stängde ned. Det har tagit mig flera år att faktiskt förstå vad det var han gav mig. Hundra pusselbitar till att förstå mig själv. Tårar som tvättade bort idéer om vem jag är och hitta rätt. Hans enorma kunskap men också värme och kärlek har fått mig att se hur mycket jag har och vad som egentligen är viktigt i mitt liv. Och med sista tidens turbulens i min kropp och i mina näras emotionella svårigheter har visat mig än en gång hur storartad den här yogan är. Och han finns där, bara ett email bort när jag brottas med saker i livet. Jag kan inte annat än böja mitt huvud i tacksamhet till honom men också till mig själv som faktiskt gör. Varje dag.

Släptrött

Precis när vi ska lägga oss försvinner elen. På vissa ställen i huset. Det regnar. Snön faller med stora sjok och dunsar från taket. På morgonen kommer elektrikern, när vi precis har vaknat i ett svalt hus. Tur för oss att det inte var minusgrader när pelletskaminen var utslagen. Nå. Något är fel med kopplingen till vår vattenrening. Som slagit ut andra delar. Och vi får koppla ur det vi tror är fel. Vilket gör att vattnet som kommer ur kranen skummar kraftigt och mitt te blir helt salt! Vi har en stor apparat inomhus som avkalkar vårt vatten med salt. Den måste ha gått i baklås på något sätt. Men vi spolar och spolar och så är vattnet inte salt längre.
   Allt får mig att tänka på hur bra vi ändå har det men att vi lever sårbart i vårt samhälle idag. Vi har gasspis och vi har vedspis och en annan kamin - ändå väldigt fiffigt om elavbrottet hade blivit längre. Men jag är trött. Jag är intill döden trött. Det är som allt som jag funderat över senaste tiden, inklusive min cancerutredning har dränerat mig på energi. Jag har svårt att ens ta mig upp. Det är så mycket jag funderar och tänker på som jag inte kan skriva här, eftersom det inte handlar om mig personligen, men jag är så otroligt påverkad ändå. Och det är bara att följa med. Bara andas. Och låta allt ske som sker. Putsar av mitt gamla mantra från när jag var ung;

Allt är som det ska precis nu. Allt ordnar sig.

Glädjen

Idag kom två trevliga brev från sjukvården. Det ena innehöll resultatet från provsvaren, jag är frisk, allt ser helt normalt ut. Det andra ett fint brev från gynekologen som vill träffa mig inom tre månader för att göra en uppföljning. Jag är tacksam. Jag bugar mig inför kroppen och att min känsla hela tiden har stämt. Inte för att vara dryg men från första gången de sa att jag skulle utredas har jag känt djupt inom mig att jag är hel. Jag är tacksam så länge jag får vara det och skickar många böner idag. Tänker också på alla som faktisk får ett annat besked just idag. Ni finns också i mina böner.
    Jag har dansat och kört bilar med min sonson idag. Druckit kaffe och ätit semla med min son och man. Jag sneglar lite lätt på champagneflaskan och känner att nu är det nog läge att knäcka den!

Ohm Namaha Shivayama

Tungt huvud och djupa suckar

Just nu känns det som det är lite turbulent omkring mig och i mig. Tankarna på andra upptar min tid. I lördags kväll precis när vi hade lagt oss ringde mellanbarnet. Hon hade varit på bio och suttit bredvid en person som åt jordnötter. Hon tål inte jordnötter men har aldrig besvärats när någon annan har gjort det. Men nu kände hon att det stack i tungan, ansiktet kändes svällt och hon blev lite konfunderad. Ringde 1177 men de hade en halvtimmes väntetid så hon ringde oss. Vi sa att hon genast skulle ta sig till akuten där de la in henne med mediciner. Ni vet hjärtat i halsgropen och samtidigt är man lugn och sansad. Efter några timmar fick hon gå hem men vi ville ha henne här så mannen åkte in och hämtade henne. Vi åt glass när hon kom och så sov hon och jag i dubbelsängen. Kanske är jag en fjantig morsa men vi höll på att förlora henne när hon var 8 år och fick en anafylaktisk chock och en fördröjd allergisk reaktion. Så. Nej. Det är inte överdrivet med oro när man varit med om den typen av händelser.
   Så nätterna i helgen var inte de bästa. Jag vaknar med tungt huvud och djupa suckar. Min älskling ger mig kaffe på sängen och nypressad juice. Av mandariner. Så otroligt gott. Har aldrig testat det förut tror jag. Och alla mår bra och inget har hänt. Men det är just det där andra som stökar i mig. Jag känner mig kraftlös för första gången på jättelänge och idag är det nymåne och den här nymånen handlar om intro-retrospektion. Gör jag det jag vill i mitt liv? Gör jag det som är RÄTT för JUST MIG? Och det känner jag att jag gör. Frågan är bara hur det är för mina nära och kära?  

Och som vanligt påminner jag mig om att jag bara kan leva mitt eget liv, ingen annans...

Mjukt liv

Och plötsligt är den sådär självklar igen, min yoga. Jag är mjukare och jag bara gör. Bara gör. Tänker inte. Bara gör. Och det gör gott i själen. Gör gott i kroppen. Alla gånger jag tvivlar ska jag komma ihåg de här gångerna när yogans inre väsen uppenbarar sig för mig. Jag ska komma ihåg det när jag stilla funderar på vad det är jag sysslar med egentligen.
   Det är fortfarande inte riktigt ljust när jag blåser ut mina ljus och släcker min rökelse. Jag tassar runt och småsjunger. En gammal vän kommer och gör i ordning delar på vårt tak så att sotaren kan sota utan risk för att trilla. Snön ligger tät och fluffig. Kaminen dånar. Jag kokar kaffe och vi pratar en lång stund, vår gamla kompis och jag. Om barnen. Om barnbarnen. Och vi konstaterar ganska glatt att vi nog curlar ända in i kaklet. Trots allt. Men jag känner också att den där oron, den som jag tampats med sedan jag fick barn, den börjar slumra in lite lätt. Och kanske är det just det som gör mig mjukare också, vem vet? Och idag är en fin dag. En stilla morgon som flyter ut i en vacker fredag.

Livet är ändå ganska mjukt just nu. Kanske för att januari är slut.

Hälften är också bra

Inget illamående idag hurra! Men ont i magen och en otrolig trötthet som liksom övermannar mig. Vet ju att vårt immunförsvar sitter i tarmen och den kallas också för the second brain, mycket viktiga saker försiggår där och slår man ut de goda bakterierna så är det självklart att en blir påverkad. Läser också hos Sanna Ehdin som skriver att det kan ta flera månader (!) för magen att bli hel igen efter antibiotikakurer. Så länge kommer det inte att ta, jag är säker,  men jag känner också att jag fortfarande faktiskt är påverkad. Får i alla fall i mig bra fett och protein igen och så fortsätter jag dricka surt, som jag har en otrolig längtan efter - citroner och apelsiner - så gott!
   Ute är det -10 grader och fortfarande stilla och magiskt vackert. Livet tuffar på och jag gör saker till hälften. Skottar halva infarten sen måste jag lägga mig. Dammsuger halva huset, sedan måste jag lägga mig. Nå. Någon annan får helt enkelt göra resten.

Hälften är mer än ingenting.

Född buddhist

Jag mår konstant illa och har ont i magen. Försöker kurera med kombucha och till och med Proviva. En stund går det bra sedan är det som om magen är i en dal, den går rakt inåt och jag blir matt. Gör min yoga och tar små korta promenader. Min familj säger att jag ska ta det lugnt, operationen var för en vecka sedan men det är egentligen penicillinet som slagit ut min tarmflora, så mycket inser jag. Bara att ta det varligt. Men jag måste äta kolhydrater, något som jag egentligen inte alls vill och det smakar inte ens gott längre, men det är vad som stannar i kroppen. Och det är ju logiskt eftersom det är stoppande. Nå. Ett steg i taget.

Åker och äter frukost på kafé med en kär vän och får låna en bok som dykt upp i mitt flöde flera gånger den senaste tiden;  När allt rasar samman med undertiteln Innerliga råd för svåra stunder av Pema Chödrön. Jag har läst en hel del buddistisk litteratur och alltid känt mig i samklang med det jag läser. Den här boken är inget undantag. Kommer hem och kastar mig över den.
   Och återigen känner jag mig bekräftad i hur jag vill agera, ärligt men utan pekpinnar. Jag som oftast blivit hårt bedömd när jag varit ärlig och där människor i alla möjliga och omöjliga situationer försökt få mig att "vara snäll" vad det nu är. Och nej, jag är ingen som måste kasta min åsikt över människor, men när de ber om den - ja, då säger jag var jag står. Ja, och en del har inte stått inte ut med vad jag tyckt. Till och med här i min egen blogg lyckades jag reta upp människor som inte tyckte jag var snäll, gick för långt osv när jag helt enkelt skrev att det är snart 100 år sedan som man upptäckte att socker göder cancerceller. Visst är det ganska fantastiskt att det kan anses elakt att man säger det? Nå. Vi har alla våra sätt att dölja, hemlighålla eller strunta i det som är våra tillkortakommanden. Jag är inget undantag. Men just ärligheten ligger mig väldigt varmt om hjärtat, jag kan helt enkelt inte ljuga. Och ibland har jag valt tystnad,  men sedan ångrat mig - varför inte stå för saker fullt ut?
    När det gäller mig själv vet jag att min man tyckt att jag är överdrivet hård mot mig själv men jag är inte hård, jag försöker bara vara ärlig. Och i den här pärlan till bok så läser jag;

Att meditera ger oss möjlighet att uppmärksamma när vi når vår gräns och 
det hjälper oss att inte förledas av hopp och rädsla.

När allt kommer omkring bottnar det i hur villiga vi är att bli lättare till sinnet 
och släppa taget.

Hur ärliga vill vi egentligen vara mot oss själva?

Jag vill vara ärlig. Jag vill vara ärlig mot andra och mig själv. Och den här boken ger mig så mycket, trots att jag har hälften kvar! Kanske ska jag fördjupa mig lite mer i buddismen?

Alla har sin väg

När vemodet fyller min bröstkorg. När yogan får mig att sucka. När mina barn har olika problem som de tacklar och som jag inte skriver om här, eftersom det är min blogg och de har sina kanaler - då tittar jag ut på ett ändlöst snöande och får en slags tomhet. En trött känsla av att det aldrig får vara riktigt bra för alla samtidigt. Är det ens rimligt? Jag vet inte. Jag måste stänga av mina kanaler ett slag där alla åker skidor, skridskor eller skrattar med bubblor i glasen.
    Vem är jag att tro att jag kan lösa någon annans problem förutom förhoppningsvis mina egna? Jag vet att alla har sin väg att gå, men just den vetskapen är lite svår att härbärgera. Att veta att precis alla, oavsett vilka de är, har sina egna utmaningar att möta. Att inget jag gör eller säger förändrar det. Förutom att det lindrar när man finns där och kan hjälpa till rent praktiskt och med att lyssna. Kanske föreslå något. Aktar mig noga för att ge råd till den som inte bett om det.
    Och jag saknar min lärare så otroligt mycket just nu. Att få höra hans röst och allt som han delat med oss. Under lektioner men också när vi druckit kaffe bara vi fyra. Hur hans visdom oftast är en mening eller två och som sedan bor i mig. Som jag inser efter ett tag. Han har varit så frikostig med att berätta om både sina barn och föräldrar och vad han har fått möta. Jag vilar i den vetskapen. Men inser också hur viktigt det är att ha äldre vägvisare, som gått igenom det som du själv möter och tacklar. Som har perspektiv på det hela och som säger att det ordnar sig. Jag är ofta den personen själv men ibland blir jag liten och vill bli tröstad. Helt enkelt. Ja ni vet. För mig är det också alltid en tröst att läsa om andras problem, inte för att gotta mig utan för att känna att jag inte är ensam, att vi delar det mesta i vår mänskliga skepnad.

Långsamt och stilla dricker jag lite kaffe och får en bild på messenger från en vän. Och jag brister i gråt, jag vet att jag inte är ensam men om jag kunde bära mina barns smärta skulle jag göra det alla dagar i veckan. Och nej, idag känner jag mig inte som en queen direkt.

Väntar

Igår blev jag uppringd av min läkare som undrade hur jag mår. Jag är så ovan vid att allt går snabbt, att bli tagen på allvar och att de uppriktigt bryr sig om hur jag mår. Det är skönt naturligtvis men också märkligt att det är så ovant. Det borde vara det naturliga. Men. Jag mår

bra efter ingreppet men eftersom jag äter två sorters antibiotika så gör magen uppror och jag mår illa. Från det jag vaknar. Men inte så många dagar kvar nu på den medicineringen så det är bara att göra. Jag vet att penicillin slår ut alla bakterier, även de goda, men i det här läget vågar jag inte låta bli att äta. Jag yogar lite lätt, det känns skönt. Går promenader och det är verkligen ett fantastiskt vinterland just nu. Snön är fluffig och vacker. Jag tassar i skogen. Jag andas. Väntar på att vara medicinfri.

Jag lyssnar på tystnaden och känner hur glad jag är åt att leva.

Med en liten perforation och tålamod

Söndagen var helt enkelt miserabel. Men när kvällen kom och den fantastiska månen gled upp så kände jag skiftet i mig. Nej, jag har slutat skriva att det kan vara flum, för mig är det i allra högsta grad påtagligt. Alla år med yogan har gjort mig otroligt receptiv för förändringar både i kropp och sinne. Jag kände mig plötsligt stark och till och med glad.
   Sov dock lite si och så eftersom månen var så kraftfull. Så igår morse gick jag upp tidigt för dusch med Descutan och en kopp kaffe och ett glas vatten, allt före klockan 07. Det snöade kraftigt och vi tog god tid på oss att åka de fyra mil som det är till den lilla stadens lasarett där jag snabbast hade fått tid.  Det stod bilar lite här och där längs vägkanten med varningsblinkers på så det var ett klokt beslut.
   Väl där när jag var  avklädd och nedbäddad med dropp fick jag ändå vänta över tre timmar. Men så är det ibland, vem kan planera exakt hur lång en operation skall ta? Alla var sådär rara utan att vara smetiga, professionella och jag kände mig aldrig bortglömd. Inte ens orolig. Låg och tänkte, tänkte inte, helt enkelt bara flöt runt utan något mål. Otroligt skönt att känna sig lugn och stark.
   När de väl rullade in mig i operationssalen och någon drog på några slags täcke-strumpor, satte pulsmätare på fingret och blodtrycksmanschett samtidigt som någon gav mig syrgas och nästa person sprutade in först kortison och sedan sömnmedel i nästa arm kände jag mig verkligen som en medelpunkt. Hann tänka - Hur ska det här gå? när sköterskan sa gonatt Annika och sedan sa hon gomorron! Och då var allt klart. Jag hade en underbar dröm där jag och älsklingen var i Indien, på vår strand i Palolem. Personalen fnissade lite när jag sa att jag hade varit i Indien.
   Efteråt mådde jag prima, sådär overkligt bra att jag liksom nästan väntade på någon slags kraschlandning. Men inget hände. Jag fick vatten och kaffe. Gud så gott. Och sedan kaffe och en smörgås. De hämtade mina glasögon och telefon och jag fick ta del av all kärlek via sociala kanaler. Oslagbart.
   Sedan kom min läkare och pratade med mig om vad som var gjort. Provtagning och sedan hade han gjort ett hål, en perforation i höger kant av livmodern! Han sa att han jobbat i 30 år och detta var andra gången det hade hänt. Jag kände ingenting när han sa det, bara att ja, ingen vet vad som händer. Ingens fel. Han förstod det inte själv. Därför ville han att jag skulle komma förbi mottagningen innan jag gick hem för att han skulle kunna göra ännu ett ultraljud och en undersökning. (Sa jag att jag älskar små sjukhus? Där blir allt möjligt som på större ställen aldrig ryms i schemat.) Sagt och gjort. Han undersökte mig och hittade ingen förklaring.
   Nu väntar jag på provsvaren och jag skulle ljuga om jag inte sa att det påverkar mig på det sättet att jag tänker på det då och då. Men jag oroar mig fortfarande inte över det jag inte vet något om. Allt får tas om hand när det sker. Kanske låter präktigt men det är precis där jag befinner mig nu. Med en liten perforation och ett stort tålamod.

Tack yogan. Tack yogan. Tack yogan.

En blöt disktrasa

Jag vaknar av tårar över mitt ansikte. Ett stilla regn. Kroppen känns mjuk och ledsen, som en blöt disktrasa. Jag känner inte igen mig själv. Känner mig starkare i tanken än vad som är rent fysiskt. Solen strålar och träden glimmar av allt regn som frusit till vackra kristaller. Planen var skridskoåkning med barnbarnen men jag orkar ingenting. Ligger i sängen i supta baddha konasana och pallar upp med kuddar överallt. Min universalposition. Och jag tänker att jag ändå har den. Någon annan yoga går inte ens att föreställa sig. Idag. Jag längtar tills allt är klart och utrett och att morgondagen skall vara gjord. Förflyttar mig till soffan och tittar på skidåkning. Charlotte Kallas ledsna ansikte känns precis som mitt eget. Jag hatar att solen lyser just idag! Och känner mig liten och bortskämd. Ungefär som att när jag är låg ska ingen få vara glad. Tänker samtidigt att kroppen aldrig ljuger. Den visar bara på vad som är just nu. Mitt huvud vill inte känna av det. Hjärtat blir bara ledset och känns vidöppet. Jag följer med. Vad är alternativet? Som sagt. Snart måndag.
   Dessutom är det fullmåne och blood moon och månförmörkelse inatt. Tja varför inte liksom? Allt på en gång. Känns dubbelt att tänka på eftersom man enligt Hathayogan alltid är extra varsam med sig under fullmåne framför allt. Den här månen är extra kraftfull;

Rahu swallows the moon. In Vedic Astrology, the eclipse shadow is represented by a karmic serpent. This Sunday night Rahu, the mouth of the serpent, will devour the light of the moon in a total eclipse that will last for over an hour. Eclipses are tipping-points that can shift situations expedite change and stir up the heart. Outdated belief systems that no longer serve your highest potential are up for re-programming and karmic ties can be severed now. The lunar eclipse will occur in the Vedic star of Pushya, that can accelerate spiritual and personal growth. Mantra and prayer said at this tie is exponentialized in power.
Use the days surrounding the eclipse as an opportunity to cut negative karmic ties and reboot any self-defeating belief systems. Recalibrate your soul’s frequency by writing down five things each day that you’re grateful for, whether they be friends, pets, or simple things like food and shelter that you might normally take for granted. Appreciate how much is supporting you right now, and contemplate how you can nourish and support those in need.

Kraftfullt så det förslår. Jag tänker att det kanske är ett riktigt krafttecken. Att det är nu det ska ske. Förändringen. Transformationen. Allt har två sidor. Jag lyfter in tanken om allt positivt som kan ske imorgon bitti. 

Text och bild kring månförmörkelsen härifrån

Snart är det måndag

Vissa morgnar är bättre än andra. Idag var en sådan morgon. Jag är mjukare, jag känner energin leva i mig. Inte alla dagar, men just idag flyter den mer obehindrat. Mitt mjukaste pass på fler månader. Vill förbereda mig så gott jag kan inför min lilla operation som ska göras så jag har en del tillagda asanas i min dagliga sadhana, just för min livmoder.
   Efter yogan blir jag uppringd av en sköterska som frågar om jag kan komma till en annan stad på måndag morgon för mitt ingrepp. Blir helt paff men självklart säger jag ja, jag vill ju få det gjort. Det är skönt när det går fort men också lite oroande. Varför så bråttom? Men som sagt, inte försöka skapa problem jag inte ens vet om jag har.

Tacksam för yogan som grundar mig och snart är det måndag. Jag längtar tills det är gjort.

Naturkraft

När jag uttalat något, är det ofta som jag känner precis tvärtom efter ett tag. Jag vet inte vad detta fenomen kallas men det gör mig inget att ändra mig. Allt förändras och inget är konstant, det är vi ju överens om. Gillar också att testa mig fram i allt, från mat till musik.
    Har känt mig som en tonåring sedan jag upptäckte Albin Lee Meldau och nu rullar den här låten konstant hos mig. Kan inte riktigt säga vad det är och Lou Lou, låten som blev hans genombrott har streamats över 20 miljoner gånger. Men den här låten och jag vi hänger ihop - gissa om jag dansar loss hemma?! Hans röst är rakt igenom drabbande, han är ett fenomen och en så känslig människa. Såg ni Så mycket bättre med honom? Jag letar konsertbiljetter men självklart är hela hans vinterturné utsåld. Vilken röst, alltså bara lyssna. Som en naturkraft. Tänk att ha den rösten...

Och tusen år efter alla andra har jag äntligen lust att göra spellistor på Spotify. Och då menar jag inga heliga, blissiga mantran utan pop och rock rakt igenom. Det är underbart att ge sig hän, dansa och skrålsjunga. Eller vad säger du?

Då ska du få sova!

Sover lugnt, trots en nervös kväll. Vaknar i mörkret precis innan klockan ringer och känner mig lugn. Men sen pendlar det hit och dit. Jag gråter och snäser. Samlar ihop mig. Min älskling är tålmodig. Jag äter ett ägg och försöker dricka kaffe, men får inte ner något mer. Mår illa och får ont i magen. Vi åker in i morgontrafiken och jag sjunger högt till bilradion. Peppar mig. Vårt sjukhus växer åt alla håll och kanter, det är som att gå i en labyrint innan vi hittar rätt. Det är lugnt överallt. Kvinnan i receptionen är trevlig. I väntrummet bjuder en kvinna på whiskypastiller och vi har det småtrevligt.
   Läkaren, som är i min egen ålder och väldigt kunnig och erfaren, till och med professor (tack Google)  ler så varmt mot mig att jag känner mina farhågor skingras som rök i vinden. Hon går igenom allt med mig i lugn och ro och när jag berättar lite kort om att jag svimmat när man satt in spiral och med min fruktansvärda upplevelse efter galloperationen på uppvaket säger hon direkt; - Den provtagningen vi behöver göra i livmodern kommer vi att göra i narkos. Du ska få  sova. Om det känns bra för dig, känns det bra för mig. 
   Jag häpnar. Har aldrig hört en läkare säga så tidigare. Hon är mjuk i sin undersökning och det tas prover och ultraljud. Hon kan inte se något som helst misstänkt, men behöver ändå göra undersökningen jag nu ska få i narkos. Det tar säkert några månader, innan jag blir kallad, det är inte akut men måste göras och jag känner mig glad. Jag går med en ung undersköterska som tar mina prover. Hon är så rar. Får en släng av dåligt samvete, ska jag ta upp en plats med narkos? Är det inte lite väl överdrivet?  Hon klappar mig på armen och säger - vet du, de flesta väljer narkos och jag skulle göra precis som du. Jag blir stöttad i mitt beslut.  Lättad och tacksam.

Glad för att jag stått upp för mig själv. Glad över att min läkare lyssnade på mig och verkligen hörde vad jag sa. 

Medberoende och ansvar

Kajsa Ernst, skådespelerskan som är med i tv-serien Stjärnorna på slottet, berörde mig så mycket. Jag ser inte så ofta det programmet men vi slötittade lite i söndags, till kaffet och innan något annat. Jag visste inget om henne. Hon visade sig vara en insiktsfull och modig människa. Man märker direkt på de människor som bearbetat saker i sitt liv, på hur de uttrycker sig, hur de pratar om det svåra. Hon verkade vara i fas med sig själv, pratade om det hårda, väjde inte men gottade sig inte heller. Hon berättade sin historia helt enkelt och visade med hela sin person att hon verkligen tagit sig vidare. En del saker hon sa grep mig extra; till exempel när hon i 12-års åldern släpade upp sin dyngfulla mamma för trapporna. Hur hon då insåg att hon måste klara det här och att hon måste göra det ensam.
    Den där flickan som var hon, som jag känner igen mig i henne. Hur jag tidigt visste att jag var tvungen att lösa saker själv. Vi hade ingen missbrukshistoria hemma, däremot en mängd outtalade budskap och dålig kommunikation. Min pappa var i princip sjuk från det jag var 12 tills han dog när jag var 28. Allt handlade om det. Vår dåliga ekonomi, brist på semester osv. Och mamma som inte riktigt orkade hela vägen, som blev tyst och när pappa dog blev hon sjuk och dog sedan fyra år senare.

Min familj innan alla problem tornade upp sig

Jag blev på något vis ansvarig i min familj, jag skötte läkarkontakter, tvättade åt dem, tog dem till doktorn, hämtade ut mediciner osv. osv. Och jag ifrågasatte inte detta en enda gång. Jag bara gjorde. Och det har tagit en del terapi till att komma till slutsatsen att de helt enkelt gjorde så gott de kunde utifrån sina förutsättningar så relationerna är läkta. Helt enkelt. Vilket samtidigt inte säger att det är ok på något vis att lägga så mycket tyngd på ett av sina barn. Mina bröder var struliga, min storebror kriminell och lever inte längre. Min lillebror "för liten" så det blev liksom jag. Som skulle rådda allt.
   När min lillebror visade sig ha alkoholproblem så kunde jag inte ta in det. Ville inte. Värjde mig trots att hans skilsmässor handlat om just detta. När han skilde sig från sin första fru så tyckte även hon att jag skulle "ta hand om" honom. Vilket jag självklart gjorde, på mitt sätt. Mitt medberoende blommade ut igen. Jag och min man lät honom bo i vårt sommarhus för att få ordning på ekonomin. Något som tyvärr resulterade i att han verkligen hade råd att supa hela helgerna. Utan att jag förstod. Min man började bli trött på trassel och strul, nattliga telefonsamtal, sönderslagna lampor och annat. När han flyttade fick vi inte ens ett tack efter två år, ingen städning och inte en sketen liten blomma. Han bara drog. Han flyttade till södra Sverige och gifte sig igen och skilde sig. Relationerna avlöste varandra. Och när han inte mådde bra ringde han till mig. Naturligtvis. Och jag kände en enorm börda av ansvar, var livrädd för att han skulle bli hemlös, mista jobbet eller slå ihjäl någon. Han blir aggressiv när han dricker. Jag var borgenär för att han skulle få en lägenhet. Ja ni vet. Och höll på att få betala en hyresskuld på över 30 000 kr, men då blev det klart med kronofogden så de drog pengarna från hans lön. Men det tar aldrig slut. Men till slut var det ändå nog. För mig.
   När jag fyllde 50 kom han, inte helt nykter till en stor överraskningsfest min man och barn hade ordnat. Han hade med sig en suparkompis och det slutade med att min man slängde ut dom. Lite snyggt i skymundan. Men då tog jag ett beslut. Jag träffar honom bara om han bestämmer sig för att bli nykter. Det är 13 år sedan och det har fortfarande inte hänt. Han har valt. Jag har valt och jag har gått i samtal för att göra klart min del för mig själv och slippa detta medberoende som tärt mig och dränerat mig helt. All oro som kunde hålla mig vaken. Vilket självklart påverkat min egen familj. Och jag är fri. Faktiskt. Trots allt.

Jag väljer att dela. Jag tror inte på tystnad. Jag tror att många har en missbrukare i sin närhet. Medberoende är så förödande och så otroligt viktigt att prata om. Och är det inte missbruk så är det andra osunda delar i relationer som skapar dessa mönster. MEN. Man kan ju ta sig ur. Man kan ta kommandot över sitt liv och ta hjälp. Tack terapi. Tack sorgbearbetning. Tack yoga. Tack min kära man och familj.

Förtröstan

Det är verkligen varannandags känsla i mig. Vaknar med förtröstan. Känner mig tacksam över allt jag har. När något jobbigt händer är det så lätt att tappa fokus över vad man faktiskt har. Min familj är min livlina. Min yoga min bärande grund och mina lärare som mailat igen och som verkligen får mig att känna mig sedd. Och så himlen då. På riktigt. Jag förundras ständigt över himlen. Färgerna. Själva rymden. Låter kanske fånigt men helt sant för mig. Kanske är det åldern. Vem vet. Men jag vet att jag hittar något av förtröstan där.

Naturen är förtröstan i sig.

Ynklig

Nästan lite komiskt att jag skrev det jag gjorde igår, för idag vaknar jag och känner mig ynklig. Lite sömn under natten, mest beroende på att min urinvägsinfektion inte gett med sig. Jag samlar ihop mig och ringer vårdcentralen och får komma och lämna nytt prov. Innan dess gör jag min yoga och blir ledsen förstås men får mail från mina lärare, de har skrivit varsitt, så fint att jag nästan blir lite gråtig bara av det...
   Solen lyser och det är vackert ute, jag gör som jag brukar när livet känns lite svajigt, jag hittar något som gör mig glad varje dag. Varje dag. Dessutom lunch med min dotter och vi sitter länge, länge och pratar över vår köttgryta. Allt lättar. Om fem dagar är det måndag morgon och då ska jag träffa en specialist. Tacksam att jag får komma så snabbt.

Tänker att jag är frisk och i samma stund tänker jag att jag nog inte är det för att jag tänker så... Det magiska tänkandet kan ta en långt ut.

Inget mer förspillt

Vaknar glad. Det snöar ute. Jag gör min yoga och dricker kaffe. Livet är fint. Jag har tagit ett beslut. Ett stort beslut. Något jag strävat efter väldigt länge.  Jag ska inte oroa mig för vad som eventuellt kan finnas i min kropp. Innan jag vet säkert så utgår jag från den känsla jag har nu. Det finns inget mer förspillt att göra än att oroa sig. Om det finns en lösning, varför oroa sig? Om det inte finns en lösning, varför oroa sig?
   I Indien, mitt andra hemland, så är de experter på att inte oroa sig. Min ayurvediska läkare, Vidjay Vaidya, säger att det är "A mental disease in the west, to worry. It's like boiling your brain" och det ligger mycket i det. Jag har ofta känt att jag inte kan styra tankarna när oron sätter in. Trots yoga. Trots meditation. Trots mindfullness. Så vad är det nu som är förändrat? Tja. Jag har djupt inne i mig känt min längtan till livet. Större än allt annat. Jag känner också starkt att min yoga är förändrad på djupet. Att ordlösa insikter ramlat ner och att det är den som stärker mig. Inifrån och ut. Det är bara så. Allt är som det ska.

Hur tänker du om oro? Kan du hantera den eller du kanske aldrig oroar dig?

Tänk om

Ligger länge. Tänker om. Tittar noga på mitt paisleymönstrade påslakan. Allt är skarpt. Som om mina sinnen skärpts. Jag tänker på allt och inget. Livet. Döden.  Jag har varit ganska risig under december, en hysterisk förkylning med hosta som till slut lämnade plats för en långdragen urinvägsinfektion. Jag har inte haft det på säkert 30 år men nog känner jag igen symtomen. Har druckit citron, äppelcidervinäger, tranbärsjuice och lingondricka. Plussat på med bikarbonat, massor med vatten och hållit mig varm. Inget har hjälpt. Till slut gick jag till doktorn i torsdags och fick penicillin. Vill inte äta det i onödan, men efter flera veckors kissnödighet var det nästan skönt att krypa till korset.
    Dessutom har jag haft en blödning. Inget som hänt på de snart 20 år jag varit utan min mens. Det var nästan lite chockartat. Bara lite och bara under en dag. Men ändå. Ringde för säkerhets skull till vårdcentralen och de uppmanade mig att absolut komma in. Träffade en distriktsläkare som gjorde gynundersökningen. Hon var noggrann, i min ålder och väldigt förtroendeingivande. Och säger sedan; -Nu måste vi göra en noggrann undersökning och utesluta cancer. Jag blev helt perplex. Stum. Hon säger sedan att om man blöder efter menstruationen har upphört så måste man göra en utredning. Det kan vara cancer i livmodern.
   Många tankar far genom mitt huvud. Jag gråter och funderar om vartannat. Samtidigt känns det helt absurt, jag känner mig hel i kroppen. Men känns cancer? Vad är oddsen. Samtidigt glad att jag äter så strikt, eftersom jag vet att cancerceller lever på socker, något jag inte äter - inte i någon form av kolhydrater. Jag tränar och sköter om mig. Gör min yoga. Men jag vet att det inte är en garanti, däremot känner jag att jag gör vad jag kan för att leva hälsosamt.

Nå. Det är bara att vänta tills kvinnokliniken hör av sig med en tid. Jag har lovat mig själv att inte stå ut, gör de något som gör ont, ska jag be om (kräva) smärtlindring. Alltid ha sällskap till doktorn. Jag googlar och får lite mer information än vad jag vill ha. Samtidigt vill jag vara förberedd. Och är det inte något allvarligt har jag fått en enorm påminnelse om att leva nu. Och nu. Inget annat finns ju egentligen.

Skänk mig en tanke nästa vecka är du snäll och hoppas att jag får komma så fort som de lovat!