Egentligen

Dagen börjar tröttsamt. Jag vet inte men det är som jag hade legat i en svart säck. Jag kommer nästan inte upp. Allt är sirapsartat. Det är sex minusgrader ute och jag snubblar runt i köket utan någon riktning. Gör frukost som jag inte kan äta upp, det är svårt att äta och ännu svårare när jag är själv hemma. Mannen är borta på jobb och jag ska på kalas ikväll direkt efter jobbet så jag packar lite andra kläder med mig. I sista stund kommer jag ihåg att ta med mig presenten. Som jag inte slagit in, trots oceaner av tid... Kör långsamt till jobbet vilket gör att jag inte får någon parkering där jag brukar. Jag tråcklar mig vidare och tänker att jag får ta den dyra parkeringen precis vid jobbet för att jag är så sen. När jag kommer dit har de börjat något grävande och byggande. Av den stora parkeringsplatsen återstår inte ens hälften av platserna. Men jag hittar en smal ruta.

Springer upp till kontoret där alla precis är på väg att åka. Javissstja. De ska till en annan stad för öppnandet av ett annat kontor. Det visste jag ju. Egentligen. Hjälper till att bära ut en gigantisk "affisch" för att den inte ska bli vikt. Tappar känseln i armen för att jag inser att det är bara jag som håller i den när vi står vid släpkärran. Nå. Den klarar sig i alla fall. Går upp till ett tyst och tomt kontor. Känner mig plötsligt väldigt ensam. Och det är jag ju. Egentligen. Men. Öppnar filerna jag jobbade på igår. Hade inte sparat dem helt rätt... Nå. När kafferasten kommer tänker jag att jag i alla fall ska koka mig en kopp starkt kaffe. När man aldrig gör vissa saker så blir man fumlig när man väl gör dem. Eller försöker hitta rätt. Hittar till slut en kaffeburk som jag inte lyckas öppna. Tänker att jag ska slå in presenten till min vän. Tog med guldpapper. Det finns inte en tejpbit på hela kontoret! Nå. Jag hittar snören så jag får till något slags paket. Tänker med saknad på andra morgnar när allt flyter och jag är i fas. Det är jag inte nu. Och ändå. Det är så futtiga saker. Egentligen. Så jag andas ned i magen. Tänker på den vackra morgonen. Önskar mig själv lycka till med alla saker jag ska hinna under dagen. Kanske hittar jag en vän att äta lunch med. Kanske inte. Ikväll blir det kalas. Så egentligen.

Vad har jag att stressa över? Ingenting.

Bakfull

Bakfull. Kan inte beskriva det bättre. Kroppen stel och motvillig. Sinnet slött på något märkligt vis trots att jag sovit länge och djupt. Kaminen dundrar och ute smyger en försiktig sol i skogskanten. Det är grönt igen, det lilla vita som pudrade marken igår har smält undan. Det ser ut som vår därute trots att det snart är jul. Igår åt jag julbord med mitt jobb. Jag åt mest sill och lax. En liten bit julskinka gled ner. Några få potatisar. Inget bröd. Men vid dessertbordet var det svårare, lite ostkaka med sylt och grädde. Choklad. Några små knäck. Och ja, en julmust. Och när jag åkte hem kände jag mig gravid. På riktigt. Min mage stod faktiskt rakt ut när jag kom hem, jag såg ut att vara i sjätte månaden och jag funderade över hur jag kunde svälla så enormt. Även mina fotleder och knän kändes svullna! Djissus. Kan det vara maten? Kan det vara sockret? Eller är den största boven min julmust? Tja. Nu är det återhämtning på riktigt. Vem vill känna sig bakis större delen av tiden? Vem vill äta något som inte gör gott bara för att vara snäll, som jag ofta gjort, vill inte "krångla" bara äta och vara glad. Jag ska vara snäll. Mot mig själv. Jag började dagen med mjuk yoga som ändå bara kändes fyrkantig och stel. Satt i min meditation och då började mjukheten glida in. Tog en lätt frukost med mandlar, russin och havregurt (tack Nina för tipset!) och så en lätt promenad. Inga kilometrar. Bara för att sparka igång systemet. Gjorde mina sjukt jobbiga rehab-rörelser. Och tänk. Jag är ledig nästan tre veckor. 3 veckor!! Och varje dag ska jag påminna mig om att nu återhämtar jag mig. Och julmust som jag faktiskt tycker är jättegott, får inte komma i närheten av min kropp igen. (jag vet, socker och kolsyra...) Jag börjar sakta med min yoga och träning och värderar inget, bara låter det vara som det är. Lite nyfiken är jag på er andra, känner ni igen det här med att svälla så infernaliskt? Hur går det med julmusten? Blir du också bakfull?

Både snabb och långsam

Insikter som stiger inombords när man ber om dem. Förklaringar för mig själv över hur jag fungerar och vad jag vet om det. Jag är både snabb och långsam. I min meditation igår steg en glasklar insikt upp. När det är tyst och blankt i mitt sinne, då landar det jag behöver. Som en delfin som klyver vattenytan och gör en volt. Jag är både snabb och långsam. Helt enkelt. Inte bara en sak. Jag är snabb i tanken, förstår sammanhang och komplexa grundproblem direkt. Det är helt enkelt så jag är. Älskar kluriga utmaningar. Gillar att skriva prov, har alltid gjort det. Kastat mig över olika tester. Inte bättre än någon, det är bara så jag är. Det som också blivit sporrat och triggat under hela min skoltid. Bäst i klassen...
   Men jag är långsam i kroppen. Ofta behöver jag tid till att landa i vad det är jag ska göra. Jag gillar att dansa och åka skidor. Men avskyr att springa. Har gjort det i hela mitt liv. Och för första gången så omfamnar jag den delen av mig själv också. Jag behöver inte tvinga mig till något. Alla har sin väg att gå. Älskar skogen och allt som den ger. Men jag vill gå, inte rusa fram. Gillar att promenera i stan, strosa flera mil i en ny storstad till exempel. Då behöver jag långsamheten för att tillgodogöra mig precis det som jag söker. Eller hur jag ska säga. Gillar att simma, men med långsamma simtag, klyva vattenytan och inte hetsa. När jag simtränade under 6 långa år som barn så simmade jag tills jag blev svettig. Det skulle jag aldrig förmå mig att göra idag. Men då simmade vi för att bli snabbare och uthålligare. Hela tiden. Och ja, ibland simmade jag tills jag kräktes. Bra sa min tränare då. Hmm, det är länge sen och det är jag glad för. Men den erfarenheten visar mig faktiskt också att jag kört över mig redan som barn. Med en påhejande vuxenvärld.
   Vi är alla båda delarna, jag är övertygad om det. Egentligen blir det enklare att förstå om vi talar utifrån ayurvedan, när man ser vad som är dominant var i vår varelse. För ingen är helgjuten, alla är sammansatta av de olika doshorna, temperamenten eller hur vi ska kalla beståndsdelarna. Och i vårt prestationsinriktade samhälle så är det lätt att det snabba, det tävlingsinriktade kliver fram först. Ibland kliver man till och med över sig för att vara snabb. Duktig. Eller vad vi vill kalla det. Jag har ingen synpunkt på någon annan än mig själv. Alla får göra det som gagnar dem. Men i yogan möter jag ofta den här inställningen av att man snabbt vill vidare. Quick fix. Hur lång tid ska det här egentligen ta? Jag har själv varit där inombords och vet att man behöver hitta vad som är viktigt för en själv och faktiskt också hur man fungerar. När man titta in i sig och vågar omfamna de olika delarna. När inte intellektet är det som är viktigast. När inte den snabba kroppen är det som är viktigast. Nej båda delarna. Snabbt och långsamt. Jag hoppas du förstår vad jag försöker säga? Att du kan känna samma saker inom dig, fast det handlar om annat. Att du kan omfamna det som inte handlar om prestation eller tävling, bara det som handlar om hur just du fungerar. I sinnet. I kroppen. Hur är du?