Jag har haft en storebror. Eller hur säger man? Jag har en storebror men han är död, han är inte med längre i den här dimensionen. Han dog i ljusaste juni av ett aneurysm som sprack, precis ovanför hans hjärta, för 9 år sedan. Han ringde själv 112 och dog i ambulansen, hade han kunnat räddas så hade han. En av hans döttrar ringde mig och berättade. Jag satt på en brygga vid en insjö, barnen badade och jag hade en varm kaffekopp bredvid mig själv. Jag stirrade ned i vattnet och kände hur sorgen vräkte sig ut. Tårarna som skymde sikten. Sedan grät jag aldrig mer över honom. Kände mig djupfryst, men faktum är att jag hade redan avslutat vår relation. Han var orsaken till att jag gick min första kurs i sorgbearbetning. Faktiskt. För min storebror var en orolig själ. Jag hade många oavslutade delar i vår relation som jag behövde läka och hela. En människa som var stökig utan att mena det, om ni förstår? Han var också omtänksam mitt i det hela. Han tog mig med bland sina kompisar, jag satt bakpå hans moppe när vi
åkte och badade som barn. Han frågade mig om hjälp med sina läxor, för han
visste
"att jag var smartare än honom" och han skämdes inte för det, trots att jag var 5 år yngre. Han ville mig på sitt egna vis, väldigt väl. Men han hade inga gränser, kunde göra vad som helst som jag som liten flicka fick ont i magen av. Men han var ändå min bror. Jag visste redan tidigt som barn att jag på något sätt var tvungen att
hjälpa honom. I olika situationer. På olika vis. Våra roller blev
ombytta otaliga gånger. På gott och ont. Han hade svårt att hitta ord
när han skulle beskriva saker, men var otroligt teknisk och plockade
isär sin motorcykel flera gånger. Och fick ihop den igen. Han hade så
mycket rörelse i sig, en sådan virvelvind av fart. Jag grät många gånger
över saker han sa i oförstånd till mig och jag vet att han ville mig
väl, men han krånglade bara till det för mig, i mitt liv. Vi gled isär.
Totalt. Som vuxna hade vi ingen kontakt.
Och jag har lagt pusslet
efteråt. Av att min bror förmodligen hade ADHD. Det jag läst om den och
det jag hör
här ger mig lite mer förståelse över hur lite han blev förstådd och hur mycket vuxenvärlden vände honom ryggen. Och att han inte förstod men faktiskt inte vi heller. Idag kan jag med den vuxna blicken se hur trångt det var runt honom.
Och så idag när jag sitter i min
samasochi, the needle point, karanasuchi,
japanese squat, så hittar jag plötsligt mina minnen av honom. Den
asanan, den har täckt av minnen av olika karaktär. Den ger mig tillgång till både det smärtsamma men också det fina. Jag är häpen. Jag böjer mitt huvud inför det vackra i att minnas och att hitta hela bilden. För det som är min historia. Jag har suttit i den här
sochin i 1 1/2 år och det är inte klokt hur mycket som har fiskats upp av mitt minnessåll, som Harry Potter skulle sagt. De finns där. Minnena som glider runt och som när jag fiskat upp dem, även får en dimension av att vara klara och bearbetade. De kommer som i en slags kronologisk ordning för mig. För andra människor är det annorlunda. Men jag vet att den fungerar. Och ja, tårna går nästan av, men den smärtan har jag släppt för länge sen. Det gör fortfarande ont, men inte alls på samma sätt, men jag fastnar inte i det. Jag släpper fram det andra som den här
asanan gör, den stimulerar minnesbanken och jag tar varsamt emot det jag visar mig själv. Eller hur jag ska formulera det. Tackar min lärare än en gång för den tuffa men så välgörande positionen.
