Själen viskar

Jag är känslig. Själen viskar. Jag är på djupt vatten i mig själv. En del känner jag igen, annat känns nytt. Men ändå inte. Mycket har jag vetat längst in och annat kommer upp i maildialogen med min lärare. Insikter och visdom, förmedlat på ett varmt sätt. Över vilka val jag står inför. Över vart min själ skall ta mig. Det är inte enkelt. Jag är i en märklig process hela tiden. Hela vägen sedan senaste kursen. Den omvälvande yogan. Den som aldrig någonsin går att fånga på bild. Inte med ord heller. Trots mina valhänta försök lite då och då. Allt vävs samman i det här som är jag. I det här som jag kallar jag. I det som jag inte vet vart det ska ta mig. Tidigare har jag känt mig så tryggt förvissad om vissa delar i min tillvaro. Men tänk om det skall ändras nu, tänk om det är dags att göra precis tvärtom? Ja, då blir det så. Det känns som jag har en handflata tryckt mot mitt högra nyckelben och längs med skuldrans framsida. Då och då är det som den varliga handen ligger där. Som en väntan. Som en uppmaning. Som en förtröstan. Allt går. Allt är som det ska. Jag brukar välkomna förändringar men inser att det inte är så nu. Jag har verkligen ingen aning om vad som skall ske och vad som kommer sedan. Den förtröstan jag brukar skriva om, den är inte närvarande just nu. Jag står inför ett blankt kort, ett annat val, ett djup jag inte visste om. Nej det är inget dramatiskt. Egentligen. Fast ändå är det nog det. Ibland tar man myrsteg i tillvaron och ibland större skutt. Just nu känns det som jag hoppar rakt ut och inte vet om jag bottnar.
   Ute lyser en sned sol och det är översvämmat överallt på min runda. Tror nästan jag skall sjunka ner med stövlarna men det går bra. Jag går utan kamera och telefon, laddar bilderna i mitt inre. Mossan som växer som en filt över en stor stubbe. Bryggan som är uppdragen vid sjön. Solen tippar nästan och jag vet att hon har bråttom. Vi är inne i vilan som sker innan advent och annat drar igång om en månad. Jag tycker om det. Det är helt sant. Men det som pågår inuti, det är en annan historia. Samtidigt skönt att det sker nu. Ingen slump. Min själ viskar, jag måste lyssna noggrant. Jag måste våga omsätta det som mitt inre manar mig till. Inte låta det praktiska hindra det själsliga. Flyta med, veta att det bär mig. Varför oroas? The voice of the soul knows better than the mind. Som han skrev.