Jag måste inte

Att börja jobba igen. Det är liksom att kliva in i ett par välkända tofflor. Och samtidigt inte alls. Jag menar det här med att gå upp extra tidigt för att hinna sin yoga, att fika, äta lunch med andra och vara styrd av tider. Det är alltför välbekant på ett sätt. På ett annat sätt är allt nytt. Ny organisation, nya människor och jag känner att jag blir trött. Kanske mer för att jag faktiskt också (er)känner det. Att jag tillåter mig det. Jag drog igång och började planera in träffar med vänner, en lunch här, en fika där och idag hade jag tänkt äta frukost med en vän för att sedan träna och göra allt möjligt på min lediga dag. Jag kommer ju att jobba tre dagar i veckan.
   Men det blir inte alltid som man tänkt. Jag sov väldigt dåligt och jag vet varför. Så fort jag slarvar lite för mycket med maten, typ äter lite för mycket kolhydrater så sover jag inte. Jag fungerar helt enkelt så. Och magen i uppror. Bara att låta bli. Man kan inte äta sockerkaka för att vara trevlig, det är bara så. Sagt och gjort. Avbokade frukosten i morse. Började fundera. Och ja, jag måste följa med i mitt eget tempo också. Vilket betyder att det går långsamt. Jag blir liksom långsammare och saktar ned hela tiden. Jag vet att yogan spelar en stor roll i det hela, kanske också min ålder. Hursom. Jag kan inte leva snabbt längre. Jag orkar inte skynda mig längre. Jag kommer att behöva de här lediga dagarna till just det - ledighet. Jag måste inte vara "duktig" inför mig själv och fylla min kalender som jag gjorde tidigare. Jag måste egentligen ingenting. Det har varit mitt mantra senaste året och jag gillar det. För det är helt sant för mig. Jag måste verkligen inte göra något som jag brukade eller som någon annan har synpunkter på.
   Det stormar ute och hela natten vräkte regnet ned. Det är grått och vindpinat ute och jag ligger i sängen och läser Bergets skugga, en bok jag fick på födelsedagen och som är fortsättningen på Shantaram. Jag dricker kaffe och tänker att nu kommer en kort period i mitt liv som inte liknar något annat. Och då måste det inte det heller. Jag väljer själv. Jag påminner mig om det mest hela tiden nu. Att de val jag gör - de valen gör jag. Jag måste inte äta det jag inte mår bra av. Jag måste inte ha en full kalender av möten och träffar. Jag måste inte kunna allt på ett helt nytt jobb. Jag vilar mig i den tanken och vet att allt får konsekvenser, stora och små, av alla val just jag gör för just mig.

Känner du att du har handlingsutrymmet i ditt eget liv? Får du, kan du bestämma själv över din tid? Om inte - vad hindrar dig?

Bara tvungen

Vi pratar om mat på jobbet. Jag berättar lite om olika allergier som vi har/haft i vår familj och hur krångligt jag tyckte det var med maten många gånger när barnen var små. - Jaha, jag som har trott att du var duktig på att hitta nya sätt att laga mat och äta annat än det man brukar. Men då var du ju bara tvungen. Bara tvungen. Vilket intressant sätt att se på tillvaron. Egentligen. Så länge jag inte är tvungen så behöver jag inte bry mig. Och att själv hitta till sitt eget välmående utifrån nya rön och tips som strömmar in från tusen håll, det behöver jag inte bry mig om. För mig är det också så att när jag lagade mat utifrån vad vi tålde att äta eller inte så var jag inte så inspirerad som jag blivit av lågkolhydratkost. Och då hade alla flyttat hemifrån. Jag började mest med LCHF för att testa. I all hemlighet. Faktiskt.
   När jag tränade på min första yogastudio och hade fått mitt första diskbråck i nacken och vi var några som satt och pratade om vår egenträning hemma, så sa en person att hon inte fick till det. Fick aldrig till yogan hemma men så säger hon - men det är skillnad för dig, du blev ju tvungen att göra yoga hemma när du nu fått ett diskbråck. Eeeh.... Blev tvungen. Det är så otroligt intressant att man kan lägga det utanför sig själv. Att man "när man blir tvungen" kommer att göra allt man behöver. Men är det verkligen så? Och nog ska vi väl kunna bry oss om oss själva mer än att vi på något plan blir "tvingade" till det? Eller låter jag bara präktig när jag säger det? För en del kan ju bli tvingade hur många gånger som helst men ändå inte ta tag i det som just de behöver. Och tvärtom, en del går hur långt som helst i sin egen situation. Vi är ju inga offer. Vi väljer hela tiden. Men att tro att det är enklare att välja något som utmanar när man har ont eller inte tål saker, det är en ekvation jag inte helt förstår. Eller ligger det helt enkelt i att man tror att man inte "behöver" göra något om man inte känner av något i stunden? Och jag är ju inte sådan att jag inte tvivlar, låter bli eller har låga dagar. Som jag haft några av nu. Vi är ju alla mänskliga. Men igår när jag hade svårt att ta mig upp ur sängen sa jag till mig själv - du bor i ett av världens rikaste länder, du bor i ett eget hus med den du älskar, du har en familj, du har ett jobb som försörjer dig, du har mat i skåpen. Ligg inte här och vänta du har alla möjligheter att göra något. Och det var som jag kastade mig upp ur sängen, som om någon/något verkligen drog mig ur sängen. För tankarna kan också hjälpa så man till slut tar sig till handling, eller hur?
   Snön har smält på vår gård, gruset är framme, rådjuren lunkar runt kastanjen och vinden viner. Jag är fortfarande trött och seg men idag ska jag nu när jag är tvungen städa och träna :) I den ordningen. För det är inte rent här hemma och jag behöver röra på mig. Kanske behövde jag trots allt bli tvungen?! Hepp! Hoppas du har en fin helg framför dig utan något som tvingar, eller kanske tvärtom en fin helg med något som tvingar?!

Vinglar

Jag bearbetar saker. Jag tänker på beslut. Jag försöker strama upp mig. Så ändrar jag mig. Igen. Och igen. Tillbaka till ruta ett. Det är en virvel jag befinner mig i just nu. En virvel av motstridiga känslor, av tankar och motargument. Inombords. Och ändå. Sover fortfarande som klubbad så snart jag lägger huvudet på kudden. Och jag fortsätter att tampas med mig själv. Börjar skönja ett mönster i vad som skrämmer med nya tankar. Har haft en idé om mig själv som en stor välkomnare av förändringar. Mja. Inte riktigt så i det här läget. Hör gamla ordspråk i huvudet och försöker svalka mina funderingar.

Skulle vilja reda ut tankarna med balsam, så det trassliga bara rätar ut sig blankt och fint. Som hårbalsam. Samtidigt tuffar tillvaron på, jag håller mig till mina rutiner, upp tidigt för yoga och meditation. Skrattar på jobbet. Undervisar min yoga. Stupar i säng. Och däremellan tänker jag. Och det är så mycket jag skulle vilja skriva här men det går inte, utifrån de läsare jag har. Ni vet. Ibland skulle man vilja vara helt anonym för att kunna skriva rakt ut vad man vill. Eller. Det kanske bara är jag som tänker så. Jag gillar ord och vill gärna formulera mig och hitta rätt men här måste jag vara lite tystare, lite mer eftertänksam. Det är också av godo. Det är inte dåligt. Men det kliar i sömmarna av alla tankar. Det skaver lite av tusen och en funderingar. Och mitt stackars sinne. Tänk om jag kunde dra tankarna genom en sval skogssjö. Som när man simmar under vatten och dyker upp frustande av välbehag. Och håret är lent och otrassligt. När allt sköljer bort det man inte vill ha. Nej, det är inte synd om mig någonstans, även om det kortet spelas av mitt sinne också. Det är bara så himla svårt just nu för mig att våga lita på min inre röst. Att våga gå in på en ny väg. Att våga släppa taget om allt som varit i sammanhanget. Utan yogan och meditationen är jag ännu mer vilse. Men i morse gick mannen upp klockan fem, jag vände på huvudet och så hade det gått tre timmar! Tre timmar... Tja, ingen morgonrutin och bara det får mig lite på ända. Men jag har sovit. Som en gud. Igen. Visst är det motsägelsefullt? Egentligen? Samtidigt ger det mig stöd i ryggen av att jag är på rätt väg även om jag vinglar fasligt mycket just nu åt sidorna.

I någon annans skor

Mina skor var ute och dansade igår. Utan mig :) Tassade in i lägenheten imorse och upptäckte att skorna jag skulle byta till redan stod framme...Hmm, så blir det med vuxna barn! Oväntade saker händer. Härliga saker. Å andra sidan. Jag går i ett par skor som dansade igår! Lite spritter det nog i benen av det :) Eller? Kan det inte smitta så? Från fötterna kommer en glädje och benen svänger till när jag tar mig ut i solen till förmiddagsfikat på bänkarna. Kan man gå i någon annans skor? Kan man? Någon annans? Självklart! Men man kan ju inte bli någon annan och framför allt är det jobbigt om skorna skaver eller glappar. Nog är det viktigt att de passar? Nog ska man kunna låna saker av varandra utan att man tror att man är någon annan? Nog ska man kunna yoga exakt där man är? Utan att tro eller framför allt önska att man har någon annans kropp? Utan att bli avundsjuk på någon annans flexibilitet? (Jo jag har varit det...) Bara bli inspirerad! Nog ska man duga som man är? Utan att lägga på sig saker man "borde" eller "skulle"? Nog kan man bli inspirerad av skor som dansat även om jag vet att jag aldrig kommer i klass med dotterns dans :)