Efter kraschen

För en vecka sedan var jag och min man på en föreställning av Cirkus Cirkör, Underart. Det är en föreställning som i sig var som en hisnande berg och dalbana av oerhört skickliga dansare, akrobater och musiker. Musik och sång som vävs ihop suggestivt  med dans, balans och allt annat till något man inte riktigt förstår med sitt sinne, men mer med sitt hjärta. Det som var det mäktiga i det hela var hur föreställningen kom till. Olle Strandberg, regissör och skapare av det hela, kraschlandade i december 2005. Han föll och bröt två nackkotor och skadade ryggmärgen. Blev förlamad.
   Idag är han helt återställd men har självklart kraschen som en tudelare i sitt liv. Före och efter. KRASCHEN. Och hur han skapat något så fantastiskt utifrån en svår händelse. I just sitt liv. Jag citerar ur programbladet;

Jag kommer ibland på mig själv med att försöka bli som jag var. För det första vet jag inte ens vad det innebär och för det andra är det dumheter. Föreställningen Underart är ett minnesmärke kraschen till ära, referenspunkten i mitt liv. Det händer här och nu och den är en livsbejakande idé sprungen ur sorg och en längtan. Den är berättad genom cirkus av människor som står mig nära. Vi försöker vara uppriktiga och ärligt talat är det väldigt lustfyllt att gemensamt skapa en hyllning till kraschen.
Det är svidande vackert. Sorgligt. Men ett bevis på vad längtan och sorg kan skapa tillsammans. När man bejakar hela sig. Allt som sker i ens liv. Det svåraste kan bli det vackraste. Om man vågar släppa förtöjningen om det som gjort så djävulskt ont. Fysiskt. Mentalt. Känslomässigt. Och allt däremellan och tillsammans.
   Och det jag ser och det jag läser vidare om utövandet av nycirkus får mig att direkt relatera till yogan. Till min yoga. Hur svåra saker får mig att lyfta när min sorg och längtan gått tillsammans. För livet är alltid både ock. Och allt kan förändras i en annan riktning. När man tagit sig igenom sorgen och bearbetat, när man inser att livet fortgår. När man vet att man har all kraft inom sig. Ja då kan den svåraste kraschen bli det vackraste. Har du möjligt gå och se den!

Och ja bilden visar hur föreställningen slutar, alla sju står på huvudet i varsin glasskål. Med vatten i. Länge. Och då blir alla andra huvudståenden så ytliga :) Ha en finfin helg!