Rörelseförmögen och att bli med PT

Om att krypa till korset eller kanske om att vara smart. Att få bli så rörelseförmögen som jag egentligen är. Under tio år gick jag på gym och tränade. TIO ÅR. Idag är det en total gåta för mig men det är så det var. Tills det stod mig upp i halsen. Tills jag kände att jag hade behandlat kroppen som en maskin, vilket den absolut inte är men jag hade inte något annat. Så kom yogan. Och har känt att min yoga är heltäckande. Många vill komplettera med annan fysisk träning, men min yoga är ganska fysisk och man går faktiskt igenom hela kroppen bara i uppvärmningen. Jag har träffat många människor genom åren som tränat triathlon och annan tuff träning men som knappt orkar yogan jag undervisar i. När jag gjort fys tester har alla värden legat i topp. Jag har känt att jag orkar. Energin är hög. Även om det inte är mycket jag gör så är det intelligenta krävande rörelser. När jag dessutom går promenader så är det helt all round för mig. Men. Men. Men. Jag har upptäckt, via yogan, att jag inte hittar till mina sätesmuskler eller musklerna runt höfterna, alla gånger jag vill det. I  en del i början av det jag gör i min yoga nu Nrtta Sadhana, så får jag ingen kontakt med höfterna. Jag vet att runt höfterna finns det 22 muskler och de har alla olika uppgifter så jag har insett att jag behöver något mer. Helt enkelt. Jag behöver hjälp att identifiera mina sätesmuskler, höftböjarmuskler och slippa det som gör ont i mitt knä och min ljumske då och då.
   Jag tror på synkronicitet och när man vill något riktigt hett och varmt så brukar lösningen dyka upp. Men aldrig någonsin i den form man har föreställt sig. Eller hur? Via en vän som haft ett wellness-ställe och där jag har undervisat i yoga för fem år sedan, såg jag en länk på FB. Så simpelt det är ibland! Och jag letade vidare. För jag går inte till en sjukgymnast till. Jag gör det bara inte. Jag vet inte hur många jag har träffat genom åren, efter mina olika diskbråck, och de flesta kan inte det jag behöver. Helt enkelt. Och på gym har jag sett de mest hårresande exempel på att människor gör fel, det vill jag inte utsätta mig för igen. Men nu har jag hittat en person. En man som drivs av sin passion och av att veta mer. Att göra rätt för varje människa. Han är rejält påläst och har lång erfarenhet av sitt jobb, 35 år av att utvecklas vidare. Sådant imponerar alltid på mig. Erfarenhet och så teori varvat med det man upptäcker i själva träningen. Precis som mina yogalärare gör. Som jag själv gör.
   Igår på min fredag, dagen som jag kan spendera hur jag vill, satte jag mig i bilen och åkte till en liten ort nästan en timmes bilresa bort. Träffade en människa som direkt var spot on på mina problem. Som genast via några rörelser som jag fick göra, hittade mitt problem. Och ja, det är förstås efterverkningarna av diskbråcken. Men jag har ju bestämt mig för att bli helt frisk och

rörelseförmögen. Bli rik på riktigt i mig, av att göra det som just jag behöver. Jag fick en del övningar och det mesta handlar om att jag har inaktiva mellersta sätesmuskler, höftböjarmuskler och lite smått och gått vilket i sin tur naturligtvis påverkar andra delar och där jag känner hur jag spänner mina lårmuskler när jag ska spänna rumpan. Jag hittar helt enkelt inte rätt. Rumpan, som är vår största muskel. Som det på något vis är lätt att glömma, kanske för att den sitter där bak :)
   Kanske har jag stått i vägen för mig själv? Kanske har jag inte velat se att jag behöver mer än yogan? Just nu. Men nu har jag lyft på skygglapparna och insett att jag måste träna det som känns som tvärt emot min yoga. För att hitta rätt i yogan sedan. Snurrigt? För mig är det glasklart just nu. Och två gånger om dagen skall jag göra mitt program. Jag har till och med köpt mig en foam rulle för att komma åt skräpet  än mer i musklerna.
   I morse gjorde jag min morgonmeditation och så igång med mina övningar. Tänker att jag ska ta yogan efter. Men det blir inget efter för jag är helt slut. Slutkörd och plötsligt faller minnen över mig hur trött jag var efter diskbråcken, bara av att stå och stå på tå. Hur jag då fullkomligt badade i svett efter några enkla övningar. Det är inte så nu, men jag känner igen känslan av att försöka hitta rätt, identifiera och att sedan orka göra. Jag är trött men så djäkla glad över att äntligen ha hittat en människa som kan det han gör och som förstår precis vad det är jag säger, lägger hela pusslet och ger mig övningar. På onsdag träffar jag honom igen. Jamenvisst nu har jag plötsligt skaffat mig själv en PT! Och ingen kan vara mer nöjd än vad jag är just nu.