Pranayama?

Pranayama. Vad är det? Egentligen? Är det när vi växelvis andas med våra näsborrar? Det som kroppen egentligen sköter om helt på egen hand eftersom den byter näsborre och riktning av sig självt. Är det när vi forcerar något via vår näsa? Eller är det något som sker helt inuti? Något som hänger ihop med kanalerna av energi i kroppen? De där korsningarna/förbindelserna/junctions vi har i vår kropp. På 52 ställen. Där sker egentligen pranayama. Men då behöver vi sitta i bound lotus. Mer än några andetag. Egentligen ungefär en timme, en sloka, så lång tid som det tar för kroppen att byta och flytta runt det som vi själva på något plan tror att vi manipulerar. Varför den asanan? För att den stimulerar just de punkter som vi har på övre delen av foten, som stimulerar punkter i mellangärdet. Som hänger ihop med olika organ och förstås med njurarna som är involverade i vår andning. Javisst är det spännande? Javisst är det komplicerat. Varför har vi reducerat det hela till något som vi tror att vi behärskar för att vi pumpar med magen eller forcerar något i näsborrarna? Tja, kunskapen förtvinar längs vägen, urvattnas och görs enkel för att "alla" ska kunna göra det. Varför då? Varför då?? När jag hör Shandor förklara och berätta om det som tagit honom över 60 år att hitta, då kan jag inte bli annat än vaksam på mig själv. Varför kommer pranayama efter asanas på yogans åttafaldiga väg? Tja, helt enkelt för att det är så ordningen ser ut. Det är inget man direkt börjar med. Eller det kan man inte. Man tror bara det. Detta eviga tillsnurrande av den djupa kunskapen som gör mig matt, illamående och totalt fed up. Vad är det för något som gör att minsta hälsotidning/bilaga med självaktning också har någon slags text med "andningsövningar" som de kallar pranayama? Vad tror vi att vi hittar i den så kallade pranayaman med att byta näsborre och växelvis hålla för den andra? Var hittar vi energin som ska flyta runt? Hur stimulerar vi näsborrarna när vi inte kan göra det med händerna för att de håller i våra stortår i bound lotus? Jo med tungan. Långt bak i svalget, högt upp. Överkurs? Javisst. För alla oss dödliga som inte tagit oss in varken i den sittanden asanan eller the internal breathing. Som tur är för alla som tror de kan men inte vet så är dörren stängd. Den är stängd så länge vi inte har kultiverat vår energi, helt enkelt. Ett slags inbyggt skyddssystem. Tack och lov för det. Som jag själv suttit och hållit för än den ena näsborren, än den andra. Pranayama? No way. Näsandning? Ja. Men det är inte samma sak. Det är en sak att tro något för att en lärare säger det, det är något annat att uppleva det själv. Det är en helt annan sak att utforska och hitta själv. Och inse att man egentligen inte alls kan. Jag har inget problem med att inse min begränsning. Jag är där jag är. Vart jag tar mig vet jag inte. Och det finns inget fancy med detta. Det är olika steg längs vägen. Steg som måste tas i rätt ordning. Som vanligt. Det går inte att hoppa över något steg. Som när vi lär oss gå. Vi måste krypa först. Även om vi bara kryper en timme så kan vi inte hoppa över det. Så ser det helt enkelt ut. Eller att vi behöver squatta innan vi reser oss som små barn. För så ser det ut. Samma med andra delar. Samma med pranayama.

Och jag vet. Jag retar förmodligen gallfeber på er som sitter i er stund och andas på olika sätt och kallar det för pranayama. Det bjuder jag på. För den som känt energin i sina egna kanaler och dessutom kultiverat den och tagit sig in i den sittande meditaitonsposen full lotus och vidare in i bound lotus och gör sin pranayama där - grattis! Ni vet vad ni gör. Resten av oss svävar egentligen i okunnighet.

Bilden är på Shandor Remete när han gör bound lotus, bilden tagen av Dan Lindberg

Djupsömn

Jag har inte varit så flitig som jag brukar här på bloggen. Faktum är att den där processen som satte igång i september, den fördjupas, tar sig vidare i alla möjliga kringelkrokar och påverkar hela mitt liv. Mer än någonsin kan jag känna hur djupt yogan verkar. Hur många steg inåt-neråt finns det? Svaret är oändligt många. Transformationen viker undan slöjor, the sheets of shadows, som behöver lyftas. Samtidigt vill jag sova mer än någonsin. Vi går till sängs hälsosamt tidigt. Jag vet inte vad som pågår när jag sover - men den senaste veckan har jag sovit så djupt som jag inte gjort på många år. Varje morgon när jag vaknar är jag helt desorienterad. Jag vet helt enkelt inte var jag är. Efter en stund inser jag att jag är hemma i min egen säng. Men det tar faktiskt en stund att hitta dit. Sedan börjar tankarna på vad det kan vara för en dag och vad som ska hända då. Jag har inte en aning! Inte en enda dag vet jag var jag är eller vad jag ska göra. Mer än att jag som vanligt ska andas djupt. väcka mig mjukt och sedan meditera och göra min yoga. Men allt det andra är som bortblåst. Det är så märkligt. Jag sover mig igenom oljud utanför, min mans snarkningar, mina egna snarkningar och alla knäppande ljud i huset som annars väcker mig. Det är en fridfull djup, djup sömn. Samtidigt är det som om jag är någon annanstans hela tiden. Kanske låter det märkligt men det är precis så det känns. Och jag är som nöjd i det djupa virrvarret av täcke och kuddar när jag vaknar. Jag vet faktiskt inte om jag sovit som jag gör nu, någonsin tidigare. Jag brukar alltid komma ihåg mina drömmar men nu är de som bortblåsta, det är som om jag "sysslar" med något annat, det går inte att låta sig beskrivas helt enkelt. Jag försöker inte ens. Men jag är kär i mitt sovande nu. Jag går till sängs tidigt, sover djupt och fridfullt och vaknar nöjd. Det är skönt och känns som ett mycket viktigt steg för mig. Där i sömnlandet. Jag är tacksam. Jag njuter av att sova så här. Någon som känner igen det?

Allt annat är cirkus

När jag läser hos Jeanna om prestationsångest och krav kring yogan så känner jag att jag måste skriva ett eget inlägg. Så med hennes inlägg som bas i min tanke utvecklar jag den mer. Och inget av det jag skriver har hon sagt men jag använder inlägget som en trampolin:
   Många dras till yogan för att man ser häftiga positioner eller rörelser. Man kollar på youtubeklipp och man laddar ner sekvenser. Man följer yogagirl på Instagram för att hon är så cool med alla sina handstående och allt som hon gör på vackra stränder. Och nej, jag har inget emot något av det. I princip. Den som är avsändare  är i många fall själva seriös och har lång tid med sin egen practice i yogan. Men hur vet den som tittar på coola bilder och sekvenser det? Hur vet man hur man ska göra rätt? Envägskommunikation har aldrig varit min grej, aldrig någonsin och i yogan är det inte att föredra. Ja jag vet, en del av er tycker annorlunda och det är ok, men jag vill väldigt gärna redovisa mina tankar också i detta yoga-mediabrus. Våga vara långsam och tänk efter.
   Hur startade yoga och varför? Tja kanske ska man ta sig en funderare på just det? Det började som asanas (vilket betyder sittande övningar) för att bemästra sitt sinne, för meditation. Det var inte många asanas och det behövdes inte så många eftersom man för flera tusen år sedan rörde kroppen och använde den hela tiden. Idag med allt stillasittande som vi mer eller mindre dras med så har vi idag svårt med en mängd saker, är tajta i höfterna och stela på en mängd ställen i kroppen. Allt detta kastar ett annat ljus över det hela.Kanske har man också en mindre flexibel och inte så stark kropp av naturen och gener. Man behöver rörelser, men vilka?
   Varför ska jag yoga? Och vart trot jag att den skall föra mig? Man måste våga ställa sig de frågorna. Och utifrån svaren på så har man också hittat det man vill och önskar. Handlar det bara om att stå på händer eller upp i brygga, varför inte träna något som tränar just det? Crossfit? Gymnastik? Om man är en sökare och inte riktigt vet varför ska man kanske fundera över om man känner någon som går hos någon lärare? Kolla hur den läraren och jag funkar. Läsa in mig lite på det. För det är så att det du kan göra fysiskt när du är 20,30 och till och med 40 år kommer inte att fungera senare om du inte gjort rätt från början. Yogan har en stor och kraftfull påverkan i slutänden och det du gör idag kommer att påverka dig längre fram. Inte för att skrämmas utan för att det helt enkelt fungerar så. Jag känner en hel del yogis och yoginis runtom i världen som yogat länge 20-30 år och en del av dem kan till exempel inte göra rörelser längre som var självklara för dem tidigare. Till exempel att stå på huvudet. En av mina närmaste yogavänner som yogat i 30 år berättade att hon stod på huvudet i 13 år men idag bemästrar hon inte det längre. Hon stod helt enkelt för tidigt på huvudet och hade nog heller inte alls klart för sig varför hon gjorde det då eller hur hon faktiskt skulle göra. Det var coolt och kändes härligt. Hon gjorde helt enkelt för att hon kunde, inte för att hon behövde den asanan. Den stora skillnaden.
   Det trixiga med yogan är att det som känns bra sällan är det du behöver träna på. Det som du avskyr och tycker är svårt är oftast det som ger mest utdelning i slutänden och som du också kommer att gilla mest. När du bemästrar det. Men som min lärare säger Once you've mastered it, you don't need it any more. För handen på hjärtat - varför gör vi yoga? Varför? För min del handlar det varken om att göra det jag mår bra av eller tvärtom för det är sidor av samma mynt. Om ni förstår hur jag menar? För min del idag handlar det idag om de där glimtarna av mitt starka ljusa oförstörbara inre som visat sig. Och jag vill dit igen. och igen. Och självklart förstår jag att man sällan börjar i den änden. Men man behöver vara eftertänksam.
   Om yogaställen lockar med att du som aldrig testat yoga tidigare ska komma och göra många upp-och nervända - tja, då borde du tänka till en gång till. Varför ska man göra det? Kan du sitta med rak rygg på din rumpa längre än 10 minuter utan att kollapsa. Utan att fötter eller ben somnar. Mjukt men ändå rakt? Utan en kudde under rumpan. Få kan det. Börja där. Helt enkelt.
   Så gå inte på alla hejarop och uppmaningar från olika sajter som säljer prenumerationer på rörelser även om det sker i yogans namn. Om du inte har tid att lägga på yogan från början kanske du ska strunt i det just nu. Fråga dig själv om det är en ny asana du aldrig gjort tidigare som kommer att föra dig framåt, något du ser på en skärm och som du aldrig sett utföras IRL? Något som du faktiskt inte kan bemästra direkt du gör det, hur gärna du än vill tro det. Hur stark kropp du än har. Det kan ta år att förstå en rörelse. Allt detta kan summeras i att vara varsam om sig själv. Att inte låta sinnet falla för det som är trendigt just nu. De positioner du lockas av kanske aldrig är några du ska eller behöver göra. Vad är optimalt för dig? Våga böja nacken och inse att mångtusenårig kunskap har en bas, en grund som är komplex. Yoga är inget game. Yoga är ett inre arbete. Allt annat är cirkus. Helt enkelt.