Minnessållet

Jag har haft en storebror. Eller hur säger man? Jag har en storebror men han är död, han är inte med längre i den här dimensionen. Han dog i ljusaste juni av ett aneurysm som sprack, precis ovanför hans hjärta, för 9 år sedan. Han ringde själv 112 och dog i ambulansen, hade han kunnat räddas så hade han. En av hans döttrar ringde mig och berättade. Jag satt på en brygga vid en insjö, barnen badade och jag hade en varm kaffekopp bredvid mig själv. Jag stirrade ned i vattnet och kände hur sorgen vräkte sig ut. Tårarna som skymde sikten. Sedan grät jag aldrig mer över honom. Kände mig djupfryst, men faktum är att jag hade redan avslutat vår relation. Han var orsaken till att jag gick min första kurs i sorgbearbetning. Faktiskt. För min storebror  var en orolig själ. Jag hade många oavslutade delar i vår relation som jag behövde läka och hela. En människa som var stökig utan att mena det, om ni förstår? Han var också omtänksam mitt i det hela. Han tog mig med bland sina kompisar, jag satt bakpå hans moppe när vi åkte och badade som barn. Han frågade mig om hjälp med sina läxor, för han visste "att jag var smartare än honom" och han skämdes inte för det, trots att jag var 5 år yngre.  Han ville mig på sitt egna vis, väldigt väl. Men han hade inga gränser, kunde göra vad som helst som jag som liten flicka fick ont i magen av. Men han var ändå min bror. Jag visste redan tidigt som barn att jag på något sätt var tvungen att hjälpa honom. I olika situationer. På olika vis. Våra roller blev ombytta otaliga gånger. På gott och ont. Han hade svårt att hitta ord när han skulle beskriva saker, men var otroligt teknisk och plockade isär sin motorcykel flera gånger. Och fick ihop den igen. Han hade så mycket rörelse i sig, en sådan virvelvind av fart. Jag grät många gånger över saker han sa i oförstånd till mig och jag vet att han ville mig väl, men han krånglade bara till det för mig, i mitt liv. Vi gled isär. Totalt. Som vuxna hade vi ingen kontakt.

Och jag har lagt pusslet efteråt. Av att min bror förmodligen hade ADHD. Det jag läst om den och det jag hör här ger mig lite mer förståelse över hur lite han blev förstådd och hur mycket vuxenvärlden vände honom ryggen. Och att han inte förstod men faktiskt inte vi heller.  Idag kan jag med den vuxna blicken se hur trångt det var runt honom.

Och så idag när jag sitter i min samasochi, the needle point, karanasuchi, japanese squat, så hittar jag plötsligt mina minnen av honom. Den asanan, den har täckt av minnen av olika karaktär. Den ger mig tillgång till både det smärtsamma men också det fina. Jag är häpen. Jag böjer mitt huvud inför det vackra i att minnas och att hitta hela bilden. För det som är min historia. Jag har suttit i den här sochin i 1 1/2 år och det är inte klokt hur mycket som har fiskats upp av mitt minnessåll, som Harry Potter skulle sagt. De finns där. Minnena som glider runt och som när jag fiskat upp dem, även får en dimension av att vara klara och bearbetade. De kommer som i en slags kronologisk ordning för mig. För andra människor är det annorlunda. Men jag vet att den fungerar. Och ja, tårna går nästan av, men den smärtan har jag släppt för länge sen. Det gör fortfarande ont, men inte alls på samma sätt, men jag fastnar inte i det. Jag släpper fram det andra som den här asanan gör, den stimulerar minnesbanken och jag tar varsamt emot det jag visar mig själv. Eller hur jag ska formulera det. Tackar min lärare än en gång för den tuffa men så välgörande positionen.

Lika mänsklig som alla andra

Igår kväll mellan mina två yogagrupper kom en plötslig yrsel och ett våldsamt illamående över mig. Så pass mycket att jag blev tvungen att ställa in min klass. Det har aldrig hänt tidigare. Har undervisat snart i 7 år, i ur och skur, på långa terminskurser 3-4 gånger i veckan.  Varit sjuk några få gånger och då skaffat vikarie. Sett mig själv som en som fixar det mesta, blir sällan sjuk. Men det här kändes övermäktigt, rummet snurrade och jag blev helt matt.

   Gruppen var underbar, och som sagt, man ska ju leva som man lär, inte köra över sig. Jag ställde in. Tidigare i mitt liv skulle det aldrig ha hänt (som en av döttrarna skrev till mig på kvällen) för jag skulle på något vis ha bitit ihop och tagit mig igenom på något vis. Den tiden är gudskelov över. En av eleverna som också är en vän, hämtade sin man och så körde de hem mig och bilen. Så snällt.  För naturligtvis var min man bortrest just igår. Så typiskt. Jag trodde jag skulle kräkas rakt ut, men nej, jag kräks väldigt sällan. Totalt golvad tog jag mig in, släppte allt rakt ner och ramlade i säng. Och här ligger jag nu. Vilar. Och vilar. Bland svala lakan, för kyla är det jag längtar mest efter när jag blir sjuk. Vet inte vad det var som jag fick, men flera i gruppen och på jobbet har haft samma sak, förmodligen ett virus.
   Och jag har inte ens dåligt samvete över att jag ställde in. Faktiskt. Och det är stort för att vara jag. Den här yogan jag undervisar människor i, den undervisar även mig och hela mitt sätt att vara. Utanför mattan. I livet. I vardagen. Hela tiden får jag egentligen bevis på hur stor förändringen är, kanske för att jag är väldigt mycket mer uppmärksam på detaljer, på mig själv men väldigt mycket på andra också.
   Det största för mig är familjen, i stort och smått och när alla tre ungarna hörde av sig igår och peppade och förmanade så kunde jag höra min egen röst i det. Våra röster. När sonen säger - mamma du måste känna i ditt hjärta vad som är rätt för dig, allt annat är oväsentligt. Då blir jag lite rörd. När den äldsta dottern säger till mig att nästa gång ringer du till mig direkt! och mellanungen säger - tänk vad du har förändrats mamma, det här hade aldrig hänt tidigare. Du har varit så sträng mot dig själv. Då vet jag. Hundra procent. Att de har rätt. Och att jag kan ta emot deras omsorger och njuta lite av det mitt i illamåendet. För jag är lika mänsklig som alla andra och jag har inte ens andra krav på mig själv längre innerst inne, som jag hade tidigare. Jag har kompletterat mig själv med en god självkänsla. Den kompletteringen stavas yoga.
   Och så solen då. Som först visade en liten glimt av sig själv i söndags och igår hela dagen. Så tacksam över ljuset. Nu hoppas jag bara att jag snart mår bra igen, tills dess vilar jag och känner inte ett enda måste eller krav från mig själv.

Familjen

Vi har haft några fina dagar med våra barn. Och barnbarnet. Vi har promenerat i hård vind, gungat i blåsten i Slottsparken, ätit varm korv och druckit het choklad. Sett en magnifik dansföreställning som jag inte smält helt ännu. Kramats. Legat i sängen på eftermiddagen och varit tysta. Trångt i en dubbelsäng med vuxna ungar. Men det går :) Ätit gott. Fikat på Brogyllen och känt av stadspulsen när den är som bäst under kristallkronorna. Tittat på människor. Känt av ett lugnt tempo trots spårvagnarnas gnissel. Pratat och diskuterat. Retats och skrattat. Lyssnat på vinnaren i Melodifestivalen som är barnbarnets solklara favorit. Etthundra gånger ungefär. Varit en hel familj. Och det är så skönt. Det är livet när det är som bäst. Men också på något sätt pausen i livet. När alla blivit vuxna och flyttat. Och de där pauserna är en slags livlina. Inom familjen. Men. Det som också är min familj är min yoga. Hur konstigt det än kan låta. Har inte tränat ordentligt på flera veckor. För att tröttheten förlamat mig. Men utan morgonyogan är jag inte hel. Helt enkelt. Min egen yoga. I mitt andetag. Ja jag undervisar. Men det är inte min yoga. Det är för andra.
   Nu är jag så glad åt att ha flera dagar ledigt och att vara hemma igen. För jag längtar ihjäl mig efter yogan. Efter min inre familj. Där alla medlemmar får plats. Också. Där skratten, gråten, ifrågasättandena och eftertanken finns. Klokheten och mjukheten. Det svåra. Det enkla. Jag längtar efter att vara hel. Att ha den familjära känslan i bröstet vad som än dyker upp. På mitt golv. Imorgon bitti. Familjen.

Min lilla familj

Min dag. Min födelsedag. Som ibland har svarta kanter för att min mamma, pappa, mormor och storebror är döda. Har en familjemedlem kvar från min första familj och det är min lillebror som bor i södra Sverige. Så ibland svider det mer i hjärtat när jag fyller än att jag blir glad. Men idag. Idag var det precis tvärtom. Luftiga kanter runt mig. På mitt kalas kom min svärmor 80 år och mitt barnbarn ett halvår, och de andra där emellan. Jag har ibland sörjt att min familj varit så liten och nu när sonen är på andra sidan jordklotet har jag tyckt lite synd om mig att vi är så få. Jag vet, det är lite patetiskt kanske, men storleken på familj har alltid i mina ögon varit åtråvärt. Idag. När vi satt här och njöt av det ljusa ljusa ljuset som slängde sig in från alla håll, när mitt barnbarn skrattar så det nyper i oss alla i hjärtat så där skönt, när mina döttrar med kärlek köpt helt oväntade presenter och min man lagat en underbar middag. Då. Då inser jag hur otroligt rik jag är. Som har det jag har. Och att tankarna på den där enorma familjen, de sjunker undan för den lilla som jag har. Den är äkta. Den är min. Den är på riktigt och jag böjer mitt huvud i äkta förnöjsamhet. Santhosa♥