måndag 29 december 2014

Minnessållet

Jag har haft en storebror. Eller hur säger man? Jag har en storebror men han är död, han är inte med längre i den här dimensionen. Han dog i ljusaste juni av ett aneurysm som sprack, precis ovanför hans hjärta, för 9 år sedan. Han ringde själv 112 och dog i ambulansen, hade han kunnat räddas så hade han. En av hans döttrar ringde mig och berättade. Jag satt på en brygga vid en insjö, barnen badade och jag hade en varm kaffekopp bredvid mig själv. Jag stirrade ned i vattnet och kände hur sorgen vräkte sig ut. Tårarna som skymde sikten. Sedan grät jag aldrig mer över honom. Kände mig djupfryst, men faktum är att jag hade redan avslutat vår relation. Han var orsaken till att jag gick min första kurs i sorgbearbetning. Faktiskt. För min storebror  var en orolig själ. Jag hade många oavslutade delar i vår relation som jag behövde läka och hela. En människa som var stökig utan att mena det, om ni förstår? Han var också omtänksam mitt i det hela. Han tog mig med bland sina kompisar, jag satt bakpå hans moppe när vi åkte och badade som barn. Han frågade mig om hjälp med sina läxor, för han visste "att jag var smartare än honom" och han skämdes inte för det, trots att jag var 5 år yngre.  Han ville mig på sitt egna vis, väldigt väl. Men han hade inga gränser, kunde göra vad som helst som jag som liten flicka fick ont i magen av. Men han var ändå min bror. Jag visste redan tidigt som barn att jag på något sätt var tvungen att hjälpa honom. I olika situationer. På olika vis. Våra roller blev ombytta otaliga gånger. På gott och ont. Han hade svårt att hitta ord när han skulle beskriva saker, men var otroligt teknisk och plockade isär sin motorcykel flera gånger. Och fick ihop den igen. Han hade så mycket rörelse i sig, en sådan virvelvind av fart. Jag grät många gånger över saker han sa i oförstånd till mig och jag vet att han ville mig väl, men han krånglade bara till det för mig, i mitt liv. Vi gled isär. Totalt. Som vuxna hade vi ingen kontakt.
Och jag har lagt pusslet efteråt. Av att min bror förmodligen hade ADHD. Det jag läst om den och det jag hör här ger mig lite mer förståelse över hur lite han blev förstådd och hur mycket vuxenvärlden vände honom ryggen. Och att han inte förstod men faktiskt inte vi heller.  Idag kan jag med den vuxna blicken se hur trångt det var runt honom.
Och så idag när jag sitter i min samasochi, the needle point, karanasuchi, japanese squat, så hittar jag plötsligt mina minnen av honom. Den asanan, den har täckt av minnen av olika karaktär. Den ger mig tillgång till både det smärtsamma men också det fina. Jag är häpen. Jag böjer mitt huvud inför det vackra i att minnas och att hitta hela bilden. För det som är min historia. Jag har suttit i den här sochin i 1 1/2 år och det är inte klokt hur mycket som har fiskats upp av mitt minnessåll, som Harry Potter skulle sagt. De finns där. Minnena som glider runt och som när jag fiskat upp dem, även får en dimension av att vara klara och bearbetade. De kommer som i en slags kronologisk ordning för mig. För andra människor är det annorlunda. Men jag vet att den fungerar. Och ja, tårna går nästan av, men den smärtan har jag släppt för länge sen. Det gör fortfarande ont, men inte alls på samma sätt, men jag fastnar inte i det. Jag släpper fram det andra som den här asanan gör, den stimulerar minnesbanken och jag tar varsamt emot det jag visar mig själv. Eller hur jag ska formulera det. Tackar min lärare än en gång för den tuffa men så välgörande positionen.

18 kommentarer:

  1. Kan inte låta bli att tänka på min syster och min bror när jag läser här. Min syster var en sån där "orolig själ". Min bror lever i ett ide.
    Att vi tar på oss deras sorg. Eller jag tror att det är så. Ett tag var jag i kontakt med en psykolog i Sverige för jag tänkte att jag skulle söka hjälp åt min bror. Hon svarade mig att hon inget kunde göra om det inte kom från honom men att hon förstod att jag var ledsen.
    Det hade jag inte förstått själv. Kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade inte heller förstått att jag var ledsen, det tog mig en lång tid att inse det. Nu har jag lämnat ledsenheten och har det andra kvar. Kram och tack och vi kan inte leva livet åt andra helt enkelt <3

      Radera
  2. Det gör nästan ont i hjärtat när jag läser. Så svårt det är med människor och relationer, även med familjemedlemmar, eller kanske just med familjemedlemmar, för man har ett band även om man inte skulle valt varandra. Kramar ❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det har gjort ont, väldigt ont, men idag är det inte så längre och det är därför jag kan skriva det här. Och ja, familjemedlemmar kommer man inte "ifrån" samtidigt måste alla få plats och han tog en enorm plats. Nu inser jag lite mer varför. Kramar och tack för dina rader!

      Radera
  3. Du skriver så vackert Annika! Du skriver så det berör. Djupt!
    Kramar <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack Carina. Varma kramar!

      Radera
  4. Åh vad ditt inlägg berör <3 Rakt in i hjärtat <3 Rent djupt och vackert <3

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv Lotta, varma kramar!

      Radera
  5. Milde himmel. Det är nobelprisklass understundom på dina texter. Och så kommer årets inlägg så här i elfte timmen.
    Tack för att du så generöst delar med dig av din vänlighet och medmänsklighet
    Jag skall skicka länken till ett par vänner som behöver dina ord.
    Med den djupaste respekt.
    Frid
    Robert K.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj Robert! Lätt rodnande tar jag emot dina varma rader. Frid och respekt till dig!

      Radera
  6. Ordmagi. Djup kunskapsmagi. Jag bugar mej också, inför din öppenhet och inför det alltomspännande.
    Kram och ljus över din brors minne. Sat Nam.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nina, varmt tack. Och ja ljus över honom. Sat Nam

      Radera
  7. Minnen...Både de svåra och de fina. Som bärs på så olika sätt. Men som ändå är så vackra även om en del är så smärtsamma.
    Det är ju på ett sätt dom som har format oss. Tror du förstår vad jag menar.
    Känner som Nina, ljus över din bror och ljus över dig som kan se det trånga som förmodligen fanns runt honom.

    Jag har inte läst Lena Dunham. Jag var på väg, så såg jag en intervju. Och kände att nej, jag ska nog inte, inte nu i alla fall.
    Jag är inte riktigt klar över vad jag kände men det fick mig att vänta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, minnen av alla sorter. Ja jag tänker som du. Kram och ljus till dig!

      Radera
  8. Så fint beskrivet Annika! Jag förstår att det måste vara jobbigt att ha en sådan person i sin familj som inte har gränser och ändå finns alltid en kärlek där till de närmaste. En sorg när man inte kan uttrycka den. Magiskt att yogan kan ta fram ett annat perspektiv, en helhetsbild av minnet. Tack för att du delar med dig. Varm Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ulrika! Och ja, det var jättejobbigt för oss alla och lite oförståeligt eftersom det inte fanns tillstymmelse till den debatt som finns idag kring hur olika vi kan vara och varför. Och precis som du skriver så är yogan så magisk för mig i de här lägena. Varma kramar!

      Radera
  9. Åh, vad fint du skriver! Jag blev tårögd och tänker (så klart) på min egen familj. Alla har vi någon trasslig tror jag, eller så är vi den kanske själva. I dag ska allt få en diagnos, det kanske är bättre, jag vet inte, men som du skriver är vi väl i alla fall i dag mer medvetna om att vi kan vara olika och hur. Hur som helst, mycket fin text.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack Jeanna! Såg din kommentar först nu. Ja vi har alla delar i vår familj där det trasslar. I den lilla eller den stora konstellationen. Jag är övertygad. Sedan är jag inte heller förtjust i att allt utanför den smala normen ska få en diagnos, men för min bror hade allt varit bättre tror jag.

      Radera