Jag har en nära person. Eller hur jag ska beskriva henne. Vi ses lite här och där. Med ojämna mellanrum. Vi är inte vänner i egentlig mening, vi arbetar tillsammans ibland, men vi har ett flyt i språket och tanken som vi delar. En närhet jag inte känner med så många. Vi delar någon slags energi i hur vi fungerar. Och vi liksom känner igen det hos den andra. Har gjort det sedan första gången vi sågs. Direkt när jag sätter mig bredvid henne på bussen så börjar vi berätta saker. Saker vi inte delar med så många. Det är skönt att slippa alla kringelkrokar med en del. Skönt att inte behöva väga orden. För hon förstår direkt. Och jag gör det med henne. För hon säger nästan med andan i halsen -
vet du, jag har tänkt så länge att jag ska berätta för dig att jag ingått i ett forskningsprojekt för medicinsk yoga! Och jag blir inte förvånad. Det känns bara rätt. Lite spännande. Hon har via sin vårdcentral blivit tillfrågad om hon vill delta på grund av sin återkommande migrän genom åren. Jag tipsar om Ninas
boktips Hon berättar och berättar. Om upplevelserna. Om reaktionerna. Tårarna. Hjälpen mot huvudvärken. En ung tjej sitter precis bakom oss och jag riktigt ser hur hennes öron rör sig mot oss. Hur hon spjärnar emot när bussen kränger för hon vill inte missa orden... Min vän säger också något centralt.
Tänk att ingen berättade innan, vilka starka reaktioner man kan få. Och det är så viktigt. Något jag själv tagit fasta på och försöker berätta tidigt utan att skrämmas :) För det är ju inget farligt när kroppen gör sig av med gammal bråte. Obalanser som suttit som klister och hakar där det ska flyta fritt med energi. Det är klart att det tumlar om. Att det rensar rent. Och att vi känner det. Olika mycket. Allt beroende på liv och individ och konstitution. Men någon kanske inte alls har tänkt på det viset. Att det ska hända så mycket. Ganska direkt. Kanske är haken att en sjukgymnast på vårdcentralen har gått en kurs i medicinsk yoga, men som själv inte yogar? Kanske är haken att man tror att det är en slags sport, en fysisk aktivitet? Bara.
BARA. Men om man ser på det som ett verktyg som fungerar på djupet, via kroppen, eller hur jag ska uttrycka det, då kanske man får stor respekt för det man lär ut? Jag säger inte att all medicinsk personal är på samma vis eller att de är oaktsamma,
absolut inte, ändå har jag hört samma reaktioner från flera olika människor som aldrig själva yogat tidigare, som via sjukvården kommit i kontakt med yogan. Och där den som lär ut det hela inte heller har yogat tidigare... Använder verktyg man kanske inte helt förstår. Eller vidden av vad som sätts igång. Halvt på skämt, halvt på allvar avslutar hon med -
tänk att jag blev lurad in i yogan, nu kan jag ju inte sluta. Jag kliver av bussen och känner hur allt faller på plats. Varför vi träffar på nära personer ibland. Varför vi ses just när vi gör det. Och att yogan tar sig så märkliga vägar. Att hitta rätt. Och hur stort det är. Vidden av yogan. Som inte är någon sport. Som inte är en aktivitet. Som är något helt annat. Helt annat. Som jag faktiskt inte riktigt kan sätta ord på. För det är gigantiskt och med små språng åt sidorna och upp och ner. Kanske lite av en labyrint, utan att vara skrämmande - tvärtom - mer och mer fascinerande. Hela tiden. Som fungerar. I allra högsta grad. Jag drar ner mössan över pannan och ser på alla som hastar runt. Jag är helt lugn inuti och känner att tiden, den är på min sida. Friden i mina tankar. Och jag är så glad för min vän, att hon påbörjat något som bara fortsätter. Och som i slutänden är något helt annat än vad man har föreställt sig.
