Dubbel dos och sammetsblomma

Alla har sagt det till mig. Att det kommer att tid att helt vara tillbaka efter skitstormen jag hamnade i. Men jag har liksom känt mig så klar. Glad. Och så vaknade jag förra veckan av att jag var rasande arg på två personer som jag vet har pratat illa om mig, utöver chefen. Det var nästan så jag satte mig och skrev ett mail mitt i natten men besinnade mig. Lyckades somna om och på morgonen var jag inte lika arg. Men det har funnits skärvor av skräp kvar. Förstås. Fast jag inte trott det. Och idag såg jag att den ena skitsnackaren, som dessutom är forskare ska ha en föreläsning för tjejer. Lite systerskap så där. Och då är det svårt att hålla sig lugn och fin. Man kan lätt kalla det för ödets ironi, eller konsten att inte leva som man lär. Trots att jag vet att det är jag som förlorar när jag blir arg och tänker ilskna tankar, så har det kokat i mig. Dessutom är den yoga jag gör nu designad för att dra upp just sådant till ytan. Så dubbel dos. Och sådana här dagar kan det där med att läsa visdomsord få mig att känna mig hopplös. Det som stärker ena dagen, det hånar mig nästa. Känner ni igen? Inget ont om att vackra och kloka citat fyller sin funktion. Men ibland fungerar det inte för mig. Jag vill bara blunda när jag ser dem susa förbi.
   Jag åker till stan. Lyxar till med fotvård, på ren impuls. Köper mig ett par nya yogatajts, äntligen hittar jag ett par svarta som är långa och utan mönster eller reflexer, köper mig lite glädje :)  Och när jag sedan sitter där och får mina fötter omskötta så somnar jag nästan. Jag andas bokstavligen ut min frustration. Jag vet att alla får sitt. Jag behöver inte tänka ut något för någon. Och det släpper. Det gör verkligen det. Men jag förstår att det också gör mig trött. Att inte processen är klar. Jag är liksom fortfarande på rehab hos mig själv. Så går jag förbi en blomsteraffär och där inne ser jag en stor Gloxinia, en lila. Min mormors absoluta favoritblomma. Och jag köper den. Mormorsblomman ger mig tröst och i stunden känns hon så närvarande, så där som hon är ibland hos mig. Som barn kallade jag den för sammetsblomman. Och jag böjer nacken. Jag ska vila.

Jag ska släppa oförrätterna, en efter en och stå där som en segrare.

Absent friends

Tröst. Det ordet tycker jag om. Mycket. Det rymmer så mycket. Att få tröst. Att ge tröst. Igår var jag på begravning för min väns mamma. Det var så vackert. Så värdigt. Och ändå så sorgligt. Det är ju det. Och måste få vara så. Jag grät så mycket, som klara droppar föll tårarna på min nya klänning. Och jag tänkte även på mina sorger. Ett avsked väcker tankarna på andra avsked. Naturligtvis är det så för oss. Att det ena ger en koppling till det andra. Mina ögon fastnar på Jesusfiguren i naturlig storlek som hänger en bit upp i taket. På korset. Och hur lite jag förstår av att han tog på sig andras skulder och synder. Vad nu det är. Det ger mig inte tröst. Faktiskt. Andra blir tröstade av det, vi är ju olika. Tror och tänker olika. Däremot ger det mig tröst att veta att jag har kraften inom mig själv att ta fram. Det kanske är samma sak? Egentligen. Och vad vet jag egentligen? Kraften jag får av andra i min närhet. Att få tröst. Att ge tröst. Kraftfullt. Starkt. Vi stannar i lilla staden på väg hem, går till den åldrande kyrkogården där mormor och morfar ligger. Den gamla välvda stenbron en bit bort över ån som ser ut som en vårflod just nu. Gravstenen har fått lavar växande tvärs över. Novemberdagen är ändlöst grå. Människor pysslar vid gravarna. Tänder två ljus och känner att jag blir glad när jag ser dem lysa så stadigt. Tröstad. Var ni än är alla absent friends väljer jag att tro att ni har det bra. När skymningen lägger sin filt över oss, ska vi gå en långpromenad till en annan kyrkogård och där tänder vi ljusen för våra andra saknade familjemedlemmar. På något vis ger det tröst. Önskar också er alla tröst som tänder varma brinnande ljus i kvällningen.