Hungriga hundar

Ibland skulle jag vilja vräka ut saker här i bloggen. Ventilera. Men det går inte, jag kan inte lämna ut för privata detaljer. Även om det i stunden känns så. Fick ett svårt besked igår. Som handlar om en nära person men som idag är distanserad. Som inte mår bra. Inte bra alls. Som inte klarar av sitt ansvar för sig själv. Som slarvar och trasslar. Som jag en gång skrev på ett borgenspapper för och som igår i förlängningen gjorde att jag fick ett brev från kronofogden. Ibland är det som det nafsar en i hälarna. De där relationerna som bara tär. Äter upp en. Den där hungriga hunden som aldrig får nog med uppmärksamhet. Aldrig nog med bekräftelse eller pepp. Efter mina olika sorgbearbetningar har jag börjat fungera annorlunda. Mer direkt. Så här är det nu när ledsamma saker sker - först blir jag ledsen, våldsamt ledsen till och med nästan så jag känner mig obekväm. Sorgen är där direkt. Men samtidigt är det som jag gråter ut taggen direkt. På något märkligt vis. Jag vet att när jag pratat klart, gråtit och sovit en natt så är det över. På ett vis. Den momentana besvikelsen över vad som sker har lämnat mitt system. Och inser återigen att jag inte kan leva livet åt någon annan än mig själv. Hur svårt det än kan tyckas. Hur mycket man än vill hjälpa till så går det ibland inte alls. Gränser nås och alla måste någonstans hjälpa sig själva. Vilja hjälpa sig. Även om det är svårt och kräver saker. Med en lugn insikt om detta vaknar jag och känner att jag är tacksam över mina val. Som tagit mig hit. Inte för att slå sig för bröstet utan för att jag lever det liv som jag vill leva. Att jag vågar säga det högt till och med. Att jag inte blir straffad för det :) eller för något annat gott. Men för den som går irrvägar kan det tyckas som om hela tillvaron är emot en. Som om allt är en stor komplott mot en själv. Som om alla andra har det bättre. What goes around comes around. Jag tror på det. Och att alla har sina delar att ta sig igenom. Sina saker som samtidigt är alla chanser till att växa. Hur flåshurtigt det än kan låta. Så tror och tänker jag. Lever mitt liv. Och jag skickar mina böner om att vännen som gått vilse, hittar tillbaka till rätt sida om tillvaron. Får lugnet. Släpper sin aggressivitet och inser att ingen annan kan leva livet åt en. Och det svåra samtalet det ska jag ringa nu. Och sedan går jag vidare. Och önskar samma till alla som brottas med hundarna som gläfser och som biter i bakhasorna på oss. Vi har alla val att göra. Liv att leva. Det måste inte vara så hårt som vi tror.