Ilska eller lugn?

Jag kliver av bussen i närheten av Stillastund. Ska ha mina kvällsgrupper. Går snabbt fram till övergångsstället. Det är kolmörkt men bussen lyktor lyser upp mig och trots att jag svarta byxor och svart kappa tänker jag att jag syns. Min silhuett måste vara som en klippdockas. Tydliga konturer. Håller en vit stor kasse i handen, han som kommer farandes riktigt snabbt i sin bil borde se mig. Och att jag går på övergångsstället. Men han verkar inte se mig. Alls. Jag går snabbt och försöker få ögonkontakt med föraren. Han tittar rakt på mig, en äldre man, med sammanbitna käkar. Han är fårad i ansiktet men hans ögon sprutar ut ilska. Och han nuddar mig nästan med sin bil! Jag stannar till och bara tittar på honom. Förstår inte riktigt, för han ser mig faktiskt. Då ger han mig fingret... Han ser rasande ut. Jag förstår verkligen ingenting, slår ut med armarna i en slags vad-vill-du-gest då han hötter med näven och ser ut som han vill slå mig. Sedan är det över, han har har åkt och jag är över på andra sidan. Med en konstig känsla inuti. Han var så arg. Och jag blev föremålet för hans ilska. Hur ofta händer inte det? Att människor tar ut sin vrede på någon annan än den det gäller? Eller för saker de inte kan påverka. Jag ser det ofta, kanske för att jag är intresserad av människor och gärna iakttar. Den här gången blev jag inte arg. Jag blev bara konfunderad. Och lite obehaglig till mods. Mitt heta humör finns inte kvar. Helt enkelt. Visst blir jag arg ibland, men det yttrar sig aldrig på det här viset, som den här mannen gjorde mot mig. Jag tror att till viss del så handlar det om personlighet. Kanske en sjukdom? Men oftast tror jag att det handlar om krokig kommunikation. Eller brist på. Att människor har så svårt att vara raka, säga sin ärliga mening. Ta strid för det som angår dem. Som berör dem. Eller stå upp för någon annan. Så ofta vi pratar om människor istället för med dem. Jag har inte haft svårt att vara rak, tvärtom nästan. Men det har gjort mig ganska ensam ibland. I sammanhang där man uppfattar en avvikande åsikt som ett påhopp. Där ärliga frågor tolkas som angrepp. Där tystnaden i gruppen säger mer än tusen ord och där alla pratar efteråt och säger vad det tycker. Egentligen. Nej jag är ingen perfekt människa. Jag vill bara att vi ska tala lite mer med varandra så att inte tredje part hamnar i hetluften. I skottgluggen för det vi känner inuti. Vi är inga offer för våra känslor, vi får lära oss att hantera dem. Och när stillheten råder inombords, då blir det mesta bara krusningar på ytan. Djupet är lugnt och fint. Och jag önskar verkligen att den mannen som ville spöa upp mig igår för att jag gick över gatan på ett övergångsställe när han kom åkande, fick frid i sig. Att han öppnade munnen och sa något till den det gällde. Hur har du det med din ilska? Eller kan du ta fram lugnet inombords när det händer sådana här saker?