Moment 22

Livet går i stilla mak ute på landet. Jag är så tacksam för det. Varje dag när jag kommer hem och kör in på vår lilla väg så stänger jag av bilradion. Tystnaden vill in i mig. Och jag i den. Det är grått ute. Som mjukt tyg. Som velour. Det snabba i mig ger vika för det andra. Människor passerar i mitt liv och jag är liksom en betraktare. Kan inte ljuga om det jag känner. Kan inte bara stryka medhårs och gömma det andra. Jag provocerar kanske fast det inte är min avsikt. Någonstans. Jag har mött det lite här och där de senaste åren, att när jag är ärlig, står för min åsikt - då glider någon ur mitt synfält. Jag vet att det är yogan. Yogans förtjänst att jag inte låtsas saker. Att jag kommit till en gräns där jag måste vara sann. Mot mig själv. Inte låtsas. Men ibland kan det kännas lite tyngre. Som idag. Håglös och våldsamt trött. Trött. Längtar så det kryper i mig att orka yoga min serie. Men än är jag inte där. Det är nästan som ett slags moment 22, jag vill yoga men orkar inte för att jag känner att det stör det som redan pågår i min kropp. Samtidigt känner jag av annat som ger sig tillkänna när jag inte yogar. Som rastlösa ben. En balans på slak lina. Som den uppe i träden förra veckan :) Det kanske var en illustration egentligen till allt som händer just nu. För mig. I mig. I samspelet med andra. Står man 5 meter upp så låtsas man ingenting, man bara är och gör. Det man ska. Det andra får vänta. Stannar på min avsats och väntar in min styrka.