fredag 18 november 2011
Krypa uppför ett berg
Dis och regnväder. Grått och stilla. Gräsmattan ser ut som det vore vår, grönskan är motsägelsefull. Mitt tillstånd av väntan känns outhärdligt lång, just idag. Låg hela dagen igår och blödde näsblod. På något vis blir det värre när man ser blod, eller hur? Som om jag blev "sjukare". Den här väntan på att sakta bli starkare, den känns idag som oöverstiglig. Som att krypa uppför ett berg. Att ta ett pyttesteg i taget. Och sen vila. Född snabb och med bråttom i kroppen är det mycket tuffare att vara hemma och inte vara som jag brukar. Helt enkelt inte orka. Jag kan inte påminna mig när jag varit sådan tidigare. Kraftlös. Försöker pigga upp mig med en mängd saker. Vila. Ta pauser. Unna mig saker. MEN. Jag orkar ändå inte. Att vänta. Det är mitt allra svåraste. Har alltid tyckt innan att det är förspilld tid. Men det kanske inte är det...Det kanske är just det som gör skillnaden? Att sitta ner och vänta in sig själv. Hela sig själv. När årstiden känns som den hoppat över ett steg så får jag backa ett. Frustrerad och trött. Gnällig och jobbig. Jag vet. Men ibland kanske man får vara det också??
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Känner precis likadant!! Jag vill inte vänta, och vad väntar jag på.Först energi såklart och bli frisk, men sen då, är det dax att byta väg?? Ingenting blir som jag tänkt mig, men det kanske så det ska va??
SvaraRaderaHoppas du hittar lite energi i november mörkret!!
Kram Lotta
Jag kan känna ditt vemod och din beskrivning av väntan gör att det nästan börja krypa i kroppen på mej också. För jag förstår dej och känner med dej. För ett par höstar sedan låg jag i flera veckor och väntade ut ett elakt virus, som bara däckade mej om och om igen. Det värsta var väntan och känslan av "oviktighet". Det gick ju över och jag blev frisk. Så jag har dej i mina tankar och små böner - tills du igen hoppar jämfota av energi, endera i mjuk snö eller lerig geggamoja :) Kram och ha en skön helg!!
SvaraRaderaJa, verkligen. Visst måste man få vara gnällig och otålig ibland annars hade det ju aldrig funnits kontraster i livet. Vi är vuxna, men samtidigt finns dubbelheten inför det ovissa och inför "död"-perioderna. Kramar!
SvaraRaderaÅå kära finaste du. klart du får vara sån, man måste låta sig få vara sån. har varit sån hela veckan fram till nu tror jag :) lite bättre nu men nåt elände med magen?!?
SvaraRaderaOgillar också så starkt att vänta..är nog min svagaste länk tror jag, allt måste ske nupåengångdirekt typ, men jag tror här som du att det kan vara nyttigt att lära sig vänta..att vila in nuet och sig själv..***
fredagskramar Lycke
Skönt att ni är där ute och läser och peppar, tack! Jag vet att tålampdet är det svåraste jag har :) Jag jobbar konstant på det!
SvaraRaderaKramar