Orons vägar

Bara ett litet inlägg om oro. Min oro. Trots att våra barn är vuxna. Så finns de i mig, i hjärtat, i tanken, i alla fall. Så nära. Alltid. Är det kanske så att vara förälder hela vägen? Det slutar aldrig. Förstås. Men det ser olika ut. Förstås. När barnen är vuxna har de vuxna bekymmer. Kring jobbet. Kring kärleken. Kring hälsan. Och jag försöker så gott jag kan. Jag lyssnar. Försöker inte alltid komma med råd. Men finnas där. Tacksam för att jag får finnas där. Som en annan vuxen. Dela. Och min oro, den tyglas lättare och lättare. Men. Ibland välter den locket och kommer fram. Är jag född orolig? Med en speciell begåvning för att tänka ut olika scenarios där otäckheter händer? Jag vet inte. Men jag tror inte det. Jag är bara så rädd om det som är det bästa. Varsamt och skört kan livet vara. Så jag tar emot allt jag får och älskar vardagen. När allt lunkar på. Men ändå, ibland tittar den in längre hos mig och jag vill verkligen inte det. Ha den hos mig. Oron. Men mannen min, han lagar kvällsmat, stryker min kind och säger, ta det lugnt. Allt ordnar sig. Och det gör väl det. Oavsett vad jag gör. Men ändå. Det där mammahjärtat. Navelsträngen som alltid finns fast den är avklippt. Och jag vet så väl. Att jag ska andas (Maria, jag gör det, så lugnt och fint) men ändå. Kanske är det mer vanligt än man tror? Med en närvarande oro? Som susar i mitt system. Finns inget annat ord för det jag känner. Förr kunde jag inbilla mig att det var föraningar. Men nej, det var det inte. Det kom inifrån tankar jag stannade i. Vill inte tygla, vill släppa. Vara fullt ut närvarande. Ta emot det som kommer. Kanske vågar jag se mer hur jag fungerar, ju tryggare jag känner mig? Paradoxen i livet. Ville bara dela lite med er här. Har du någon oro?