Stannar fullt ut

Mår lite halvdant. Ni vet, varken eller på något vis. Låter årets sista dagar blåsa igenom mitt system utan att fästa någon vikt vid det. Vet att det är så lätt att börja prata om vår och tulpaner så snart julaftonsnatten är över. Men i år har jag bestämt mig för att följa mig själv. Jag ÄLSKAR min julgran :) Den har inte barrat ett barr sedan vi tog in den för en vecka sedan. Och det blir vår, men inte än. Vill inte skynda mig, vill inte försöka gå över de där broarna innan jag är framme vid dem. Känner mig lite rastlös, det packas här hemma. En ska på långresa till Nya Zeeland och en packar för en treveckors resa till Indien. Och jag tittar på. Resväskor och ryggsäckar. Sköna sommarkläder. Badkläder. Och jag noterar. Att jag längtar. Jag längtar plötsligt till Indien igen. Efter resan i augusti var jag mätt. Indienmätt. Men nu river det plötsligt till inombords och jag vill dit. Men att stanna när andra reser blir också något att se fram emot. Faktiskt. Att bara ligga lågt. Att göra precis vad som faller mig in. Det är också en resa. Eller hur? Lite klyschigt och slitet uttryck. Men nog ligger det lite sanning i det ändå? Att göra min yoga och äta när jag vill! Tycker mycket om att vara ensam. Har ett behov av det som pockar på ibland. Gör sig påmint. Så när det närmar sig uppbrott och jag ändå ska stanna, vill jag stanna fullt ut. De har inte rest än och vi är här nu. I det gamla året sista suckar innan vi vänder näsan mot det som kommer. Jag stannar i det och låter den lilla infektion som rumsterar i min kropp ta med sig hela det gamla året ur min kropp och göra plats för nytt.