Döden döden

Döden döden. Som Astrid Lindgren och hennes syster sa till varandra när de träffades. Så var det avklarat. Så genialt egentligen. För det där med döden. Så extremt abstrakt. Så extremt närvarande. Hela tiden. I oss. Fast vi väljer att inte se det. Jag är säker på det. Läser om döden i olika bloggar jag följer. Tänker och funderar runt det hela. Och vill dela min syn med er. Jag tänker på döden ganska ofta. Och nej. Det är inte otäckt. Det är ett sätt att närma mig det som också ska hända mig. På något plan. Såg en intervju med Sissela Kyle, där hon sa att efter att hon hade fyllt 50 så hade det gått upp för henne att hon också ska dö. Att det gällde henne också. HENNE OCKSÅ. Vi vet ju. Men ändå. Så känner vi oss odödliga. Lever som om vi var det. Och måste vi inte det? Och en del i oss är odödlig. Tror jag. Helt säkert tror jag det :) Den andliga delen. Gnistan. Energin. Gud. Eller vad vi vill kalla det. Det oförstörbara. The energy that keeps this body alive som Z säger. Det som jag hittar i yogan. Som någon hittar i att klättra. Paddla i en fors. Dansa. Eller helt enkelt mitt i vardagen. I livet. Närsom. Hursom. Kontakten inåt som försäkrar oss om att vi finns på flera plan. Den där fysiska smärtan som finns i kroppen när någon älskad dör. När någon lämnar oss. För det känns ju så. Som om man ska gå av på mitten. Jag tror att man bara lämnar det synliga. Om ni förstår? Och att vi är så dåligt förberedda. På att det ska hända. I vår del av världen. Den sekulariserade. Vi är chockade när det händer. Jag är inget undantag. När mamma dog. När pappa dog. När min storebror dog. Vänner och arbetskamrater. Så overkligt. Döden döden. När jag blev intervjuad av Sveriges Radio för några veckor sedan frågade journalisten mig om vi kan förbereda oss på något vis på våra förluster. Och ja, jag tror det. Inte på hur ont och definitivt det kan kännas. Nej, det går inte. Men. På hur man kan göra. När man står bredvid. När man är i det. Att över 90 % vill prata om sin förlust. Medan samma siffra på undersökningar av omgivningens tankar om sorgen är tvärtom. Att man tror att man inte ska prata om det. INTE. Inte röra upp något. Inte rota. Inte göra det hela värre... Som om det gick? När man tycker att det värsta har hänt. Nej, men att vi deltar. Som medmänniskor. Lyssnar. Med ett stort hjärta. Utan att värdera. Utan att komma med tips. Bara närvara i det som gör ont. Bredvid. Tillsammans med. För någon. För oss själva. Döden döden. Hur allt vi gör kan handla om den. Hur min lärare Z säger att dödsångesten visar sig i en mängd positioner och asanas. Men inte i samma asanas naturligtvis. Vi är ju individer. Olika. Hur vi möter något större och hur vi förhåller oss. När det gör ont. Smärta verkar vara vår tids gissel. Hur rädda vi är för den. Hur mycket vi försöker döva den. Med tabletter. Med alkohol. Med en mängd energifrigörande beteenden. Men som bara dövar för stunden. Tystnaden som många använder när något känns svårt och ogreppbart. Hur mina inlägg om det alltid har färre kommentarer... Ju mer jag ser sorgbearbetningens effekter, ju mer inser jag hur mycket vi behöver det. Bearbeta vår sorg. Våra förluster. För att försonas med döden. Inte ge upp. Inte trycka ner. Försonas. Vi ska dö. Också. Men fram till den stunden vill vi leva. Fullt ut. Inte begränsas. Det kan ju vara ett enormt äventyr som väntar oss då! Det kanske är födelsen på något annat. Så lite vi vet. Och så ont det gör i oss att vi inte vet. Låt oss lyssna på varandra. Låt oss tala tala tala om det smärtsamma och overkliga. Livet har två sidor av allt. Det jag lärt mig av mina förluster är de viktigaste lärdomarna för mig. Precis allt har två sidor. Och ingen går runt och är lycklig hela tiden. Det är min bestämda uppfattning. Och varför skulle det vara så? Då blir ju livet ett rakt streck. jag citerar gärna Bengt Stern som sa - att må dåligt är en bra början :) På att hitta det andra. Som ligger och glittrar under det svarta. Men på ett annat sätt. Det som gör ont är inte farligt. Bara om man stannar i det och blir bitter. Jag tror på livet. Men i det ingår döden.