tisdag 29 november 2011
Vemod
Ikväll kom det över mig. Vemodet. Över att jag ser min lärare en eller två gånger om året. Inte mer. Och jag saknar hans klokhet. Hans varma ögon. Hans sätt att få oss att orka och ta oss över alla gränser. På alla plan. Tacksam över att ha en lärare som honom. Och jag har allt att jobba på, det är inte det. Just ikväll skulle jag vilja ha hans korrigeringar. För jag vet att jag behöver det. Och jag gör det själv varje vecka. I alla grupper. Korrigerar. Visar. Ikväll när jag släckte lyset i min shala, då insåg jag att jag saknar det. Just det. En hand på min rygg. Någon som ser vad jag behöver jobba på. Som ser mig. Vemod.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag känner med dig. Det kan nog bli så när man själv undervisar & ser andra hela tiden. Du får njuta av att du har träffat en sån fin lärare som du känner sånt förtroende för! Även om ni inte ses så ofta. Jag saknar mina lärare också & magin som sker när de är nära. KRAM
SvaraRaderaTack Beata, det värmer. Visst är det väl så när man undervisar, har inte känt det så tydligt tidigare. Kram tillbaka!
SvaraRaderaDet är en stark kraft - viljan bli sedd och bekräftad. Och en sorg när det inte finns, på det sätt vi vill. All lycka till dig!
SvaraRaderaTack! Och det är så sant. För oss alla.
SvaraRadera