Gott Slut. Gott Nytt.

En av de magiska kvällarna på stranden i Melbourne, St Kilda. Vilken resa. Vilken kurs. Allt är möjligt. Trots allt.

Vilket år. Ett av de mer genomvälvande i mitt liv. Ja det är så. Jag hittade en lista hos Nina och det gör det hela lite enklare att summera. För summera, det vill jag. Jag gillar att titta bakåt ibland, det ger mig sporren framåt och att se hur mycket som faktiskt händer på ett år. Varsågod!

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?
Jag skrev på ett avtal med min arbetsgivare, ett avtal som faktiskt gav mig alla fördelar. Och så slutade jag jobba.
Jag reste till Finland och höll en yogalektion och ett föredrag om min bok.
Jag gick en målarkurs i Vedic Art och blev helt frälst.

Genomdrev du någon stor förändring?
Eftersom jag slutade jobba skapade jag nya rutiner. Jag började styrketräna, något jag aldrig hade trott om mig själv. Dansade Bollywood. Vågade dra ner på undervisandet i min yoga.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja. En av mina yogaelever fick en dotter. Det är mäktigt när man följer sina elever, det är ett gäng som blivit gravida, kommit tillbaka till mig och de har alla haft hjälp av yogan under sina förlossningar. Det är coolt.

Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas?
Februari kommer att vara mitt nyår, för då skrev jag på avtalet. Det är också då det kinesiska nyåret börjar, något som ofta känts mer relevant för mig än vårt eget nyår.

Dog någon som stod dig nära?
Nej. Men flera är riktigt sjuka. Jag håller alla tummar och tår jag har för tillfrisknanden.

Vilka länder besökte du?
Kuba. Finland. Australien.

Bästa köpet?
Om man kan räkna att vi satsade på att glasa in vår veranda, så är det ett av de mer lyckade satsningarna vi gjort. Och så espressomaskinen förstås. Som man kan skumma mjölk i. Vardagslyx!
Gjorde någonting dig riktigt glad?

Det här turbulenta året har jag satsat på att hitta något som gör mig glad. Varje dag. Så ja, jag har varit glad åt allt från att det snöar till att jag var på en fantastisk yogakurs i november.

Saknar du något under år 2016 som du vill ha år 2017?
Vi kom aldrig iväg och paddlade, det hoppas jag blir av nästa år. Kanske vågar jag mig på ta en nybörjarkurs i forspaddling.

Vad önskar du att du gjort mer?
Tränat lite mer styrka under hösten. Energin tog lite slut där.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Önskar över lag att jag slutade bry mig så mycket om vad andra tycker. Att jag vågar vara jag lite mer. Fortsätta våga vara frågvis. Det är så jag lär mig.

Favoritprogram på TV?
Ser sällan på tv. Däremot serier och filmer. Netflix och HBO är mina nya platser. Den serie som påverkat mig mest var The OA som vi precis tittat på under mellandagarna. Tänker på den till och från.

Bästa boken du läste i år?
Läser väldigt mycket, både skönlitteratur och mycket kring yoga. Svårt att peka ut något egentligen. Men hittat några riktigt gamla yogatexter och de fyller med mig med häpnad och förundran. Och det är ett riktigt detektivarbete att fundera kring alla metaforer och annat mystiskt. Tyckte att Simon Krohn fångat mycket av frågor och svar i Närmare något.  En läsupplevelse utöver det vanliga tycker jag att Elena Ferrantes böcker varit, väntar med spänning på del tre i trilogin om flickorna från Neapel. Har aldrig läst något liknande om flickors uppväxt och tankar. Älskar dem helt enkelt.

Största musikaliska upptäckten?
Adele. Alla dagar i veckan. Har varit på många konserter men inget som träffat mig i hjärtat som en knytnäve som hennes konsert jag var på med mina döttrar i slutet på april i Stockholm. Ryser bara jag tänker på det.
Var också på en konsert med Bruce Springsteen, har aldrig varit något fan, men att se honom live, kan göra vem som helst till det. Vilken rockartist!

Vad var din största framgång på jobbet 2016?
Att jag slutade! Att jag stod på mig i den skitstorm som ven runt mig. Att jag visste i mitt hjärta att lögner är lögner, de säger mer om den som uttalar dem än om mig. Och jag fick rätt. Jag vann. Jag fick ett stort avgångsvederlag. Och allt jag önskat mig i fråga om att få sluta slog in. Men det kostade. Kan säga att det var värt det, tror aldrig jag växt så mycket på en svårighet som den här. 

Största framgång på det privata planet?
Framgång är ett lite svårt ord i det här sammanhanget. Kanske att jag behöll min sinnesfrid på alla konstiga möten med min arbetsgivare. Att hela havet stormade runt mig och jag var lugn. I kölvattnet av min chefs trakasserier av mig så slutade flera andra också. Alla mådde skit helt enkelt. Men jag valde att inte stanna i det, varken bildligt eller bokstavligt. Träningen på att släppa taget fortsätter. Alltid. I mitt fall.

Största misstaget?
Att jag oroat mig för mycket. För barnen. För världen. För mig själv. Det är verkligen waste of time.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Båda delarna. Helt knäckt periodvis under januari och många gråtnätter utifrån allt som hände. Men sedan tvärtom. Gladare än någonsin.
Vad spenderade du mest pengar på?

Huset. Yogakursen och resan till Australien. Resan till Kuba.

Något du önskade dig och fick?
Konsertbiljetterna till Springsteen, helt oväntad gåva från vår äldsta dotter.
Något du önskade dig och inte fick?

Kan inte säga något personligt. Men världsläget. Gråtit många gånger till alla rapporter om flyktingarnas situation. Den barnsliga önskan om fred måste leva vidare. Fick nytt hopp under Musikhjälpen som var i min stad. Barnsligt glad över den och vad den skapade.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016?

Firade med min man, kaffe på sängen och middag. Vi slog ihop firandet av mig, min svärson och mitt minsta barnbarn, vi fyller inom loppet av en vecka. Det var fint.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Om jag hade slutat oroa mig hade jag varit lugnare. Den sadhana jag gör nu, grundar mig helt. Kanske var jag inte redo tidigare. Den är otroligt krävande och omstörtande.

Vad fick dig att må bra?
Naturen. Skogen. Sjön. Min familj. Min yoga. Mina vänner. Skrivandet.

Vem saknade du?
Mina Shadowyogavänner i andra länder. Saknar dem jämt. Men vi ses ju ibland. Det är vackert så.

De bästa nya människorna du träffade?
När jag träffade mina yogavänner i Finland och några nya bekantskaper i Australien. Och inte att förglömma min yogavän i den lilla staden nära min. De fyllde mig med helium. Lätt flygande inombords efter de mötena.

Mest stolt över?
Att jag vågade stå på mig i skitstormen och att allt sedan föll på plats.

Högsta önskan just nu?

För egen del handlar det om att stanna i min sadhana till september då jag träffar mina lärare igen. Styrketräningen måste komma igång. 

Att jag kan vara ett stöd för min son och hans flickvän som blir föräldrar i sommar.

Att alla hittar sin plats. I stort som i smått. 

Att jag skriver klart min bok. Kalla fötter och dåligt självförtroende för inget projekt framåt.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Fortsätta att utforska. Skriva ännu mer. Jag har berättelserna inom mig. Bara släppa fram dem.

Önskar dig ett riktigt gott slut och en riktigt fin början på 2017. Låt oss göra det till ett gott år!

Jullovet rullar vidare

Yogan tar inte lång tid men den är som en sjudjäkla grundbult just nu. Och ett genomlidande av ont i själ och kropp. Men det är en kort stund. Får samla mig mer för att skriva om lotusen längre fram. Efter åtta veckor så händer det nya saker varje dag.
V A R J E   D A G.
   Sedan intar promenader med dottern, fika och annat skönt sin plats. Jag har maratontittat på två serier; Skam och The OA. Skam borde alla se som har ungdomar, eller alla som varit unga. Allt känns igen. Svårigheterna, galenskapen. Lättnaden att få höra till. Längtan efter bekräftelse. Vem är jag? Vem är du? Vem är hon/han? Ja ni vet. Och så kommunikationen då. Som saknas. Och vi vet ju hur det blir när den inte fungerar. Det är universellt. Så bra. Bara se den. (Tror du var först med att skriva om den Pernilla jag förstod först inte hur bra den var!)
   Och bara se The OA om ni har den minsta känsla för att det finns något större som vi inte kan se. Som vi också maratontittade här hemma och till och med såg sista avsnitten i morse. (Man får göra som  man vill på jullovet.) Och jag inser att jag just aldrig tittar på tv längre. Inte ens nyheterna mer än någon enstaka gång. Det är skönt. Faktiskt. Och dessa älskade serier och filmer. Tänk vilken rikedom som finns där i burken framför oss. Och så böckerna då. Jullovet rullar vidare.

Unna någon en motgång

Vi åker till IKEA. Kan vara ett av de sämre besluten under julhelgen men vi vet exakt vad vi ska ha, vi ska inreda en klädkammare och inköpslistan är klar. Det går hyfsat smidigt. Trots att det är människor överallt. Men jag blir så förvånad över andra människor ibland. Hur de tränger sig. Hur ovänliga de är. Hur de nästintill vägrar släppa fram andra. När blev det så i vårt land? Har det alltid varit så? Är det jag som inte sett det tidigare kanske.
   Vi åker sedan till Max, deras halloumiburgare är så god. Det är proppat med människor. Samma sak här. Ingen vill flytta sig när man ska fram och hämta sin beställning. Jag hör människor klaga över hur långsamt allt går och hur förargade de är. Vad har vi för problem här egentligen? Att det tar några minuter längre än tidigare för att de som jobbar har mer än fullt upp?
   Nej, det här är ingen klagosång över andra. Kanske är jag trist och klagar själv också ibland. Jag hoppas inte, jag försöker verkligen att tänka att alla gör sitt bästa. Men är det här allas bästa? Är vi så bortskämda att vi inte tål någonting? Jag tänker på Shandors kraftfulla uttryck på en kurs; Most people act like shit. Ja, idag var det verkligen så. Och så de stängda ansiktena. Jag jobbade på en flyktingförläggning i några år i mitten på 90-talet, kommer så väl ihåg allas förundran över våra stängda ansikten och hur det kunde förvandlas totalt när man väl lärde känna en svensk. Men nog kan vi bjuda på leenden och snälla ögon även om vi inte känner varandra. Jag önskar att det skulle genomsyra en sådan här dag. Att vi kunde skratta lite åt kaoset och le lite hoppfullt mot en gråtande liten människa som fått nog i vimlet. Även om vi inte känner varandra.
   På 70-talet läste jag alla böcker av Gerda Antti. Hon skrev om att hon unnade människor att ha det lite svårt, att få lite motgångar, för då uppskattar en det som en faktiskt har också. Skänka en tacksamhetstanke till allt som vi faktiskt har. Jag tror det ligger mycket i det. Tänker också att vi alla hör ihop, att vi kan hjälpa varandra i smått och stort. För det gagnar alla. Jag släpper tankarna på all surhet idag, jag är glad att vi fick det vi skulle och hoppas alla andra hittade det som de ville ha. Jag tänker också osökt på Indien, där jag mött så mycket värme och stora leenden. Bara för att. Kanske längtar jag dit lite grann också.

Är det så att de som haft det svårt, har lättare för att uppskatta det som de faktiskt har?

Glad och god fortsättning!

När jag tassar upp i mörkret sitter min man redan på mattan med ljusen tända. Det är så mjukvackert att vakna till någon annans yoga. Det är en gåva att höra hans andetag och känna doften av Nag Champa. Min egen kropp är fortfarande stel efter min bilkörkning härom dagen. 60 mil i bil gör något med ben och höfter. Men det gör ingenting. Dottern är hemma och jag är bara glad.
   Igår hade vi den bästa julaftonen hittills. Och det handlar mycket om att vi alla var tillsammans och att ingen jobbade eller skulle iväg tidigt eller sent. Tid är verkligen en kvalitetsvara. Jag suger i mig allas närvaro i hela mig. Att sedan mitt barnbarn som är fem år, dansade dagen igenom, sjöng alla julsånger och lekte runt oss var ett stort bonus. Det är helt overkligt egentligen, jag har två barnbarn och i sommar kommer ett till, om allt går bra! Min son ska bli pappa och det känns helt fantastiskt.

Idag är det bara glädje i mig. Önskar dig samma känsla. God fortsättning!

Inte-dag och kraftsamling

Totalt ur slag. Orkar inget. Jag har inte varit utanför dörren. Jag har knappt tagit mig ur sängen, men jag är inte sjuk. Bara trött. Så jag vilar. Imorgon ska jag köra 60 mil. Idag har jag inte;

• Promenerat
• Gjort min yoga
• Städat
• Bakat
• Gjort julgodis

Vad har jag gjort då? Tja, jag har läst och slösurfat och fnissar lite lätt när jag läser Maricas inlägg för jag lånade en självhjälpsbok igår, av en vän. Och titeln är så otroligt inbjudande The universe has your back. Men ja, jag kanske har läst för många böcker av samma karaktär. Kanske har jag lite svårt för det här lite självgoda som jag ibland lyser igenom. Och jag kan heller inte låta bli att tänka på alla dessa människor som är i krig. Som om de inte bad högre makter om hjälp? Som om de inte skulle vilja ha ett gott liv och önskat sig det. För enligt författaren så räcker det liksom att uttala vissa mantran och tänka vissa saker. Som jag försökt önska bort min värk i höften. Som jag öppnat upp för olika tankar, meningar och värdeladdade ord. Nej jag ser inte ner på det, jag tror bara att den verkliga självhjälpen, den kommer av att göra. Mestadels. Tankar är jätteviktiga, absolut, men vi måste ju göra.
   Och med det sagt har jag helt valt bort att göra idag. Haha, ja jag är kanske inkonsekvent men jag kör inte över mig längre. Jag kraftsamlar idag tänker jag, när jag ligger ner, slösurfar och hör vinden vina utanför i det gråa landskapet.
   Tidigare skulle en sådan här dag ha fått mig att känna mig dålig. Men jag bara kokar te, tassar runt i pyjamasen och så lägger jag mig igen. Kroppen kräver att få vila, ska jag då säga nej? Jag har inte så många måsten längre, varför ska jag skapa nya till mig själv? Mitt enda måste just nu är att i januari ska jag och min redaktör gå igenom manuset och jag är inte helt klar med det. Men ibland är det som jag kryper ihop i mig själv, låter tankarna rulla halvt omedvetna i den skrivprocessen och sedan när jag väl sätter mig ned så brukar det ha löst sig. Jag hoppas på att det blir så. Än har jag tid. Och kanske behöver vi alla en sådan här inte-dag ibland. Eller hur tänker du?

Urladdad

Ojoj. Ibland skriver jag saker som provocerar. Jag vet. Men jag gör det inte för att bråka eller trigga igång något. Jag gör det för att jag vill ge min syn på saken. Är på mitt sjuttonde år av yoga. Av samma form av yoga. Min Shadowyoga. Det gör en hel del med en människa. Kanske all förändring om du frågar mig. Så jag väger för och emot. Ska jag, ska jag inte? Jag får ibland mail av märklig natur, de som opponerar sig kommenterar inte utan mailar mig. Vet inte varför. Men i alla fall. Jag vill ändå säga hur tacksam jag är för de av er som väljer att kommentera. Och ni måste inte tycka som jag :) Men när över 400 människor läst ett inlägg, då vet jag att jag nått fram med det jag vill. En lätt urladdning via en text helt enkelt.
  Nå. Om det var en urladdning av verbal karaktär så har jag haft en känslomässig urladdning efter Musikhjälpen. Har skrivit en del om den tidigare och vill inte på något sätt vara tjatig. Men. Herregud vilken underbar upplevelse. Att vara på torget i söndags som var sista dagen i några timmar, dansa, hoppa, sjunga, skratta och faktiskt också gråta. Ja då känner man att man lever. På ett väldigt fint och bra sätt. Alla åldrar. Alla sorters människor har jag mött den här veckan. Jag har varit del av något som var helt otroligt. Att se den älskade programledaren Kodjo gråta och nästan bryta ihop när vi alla tusentals människor står där och gör ett hjärta med våra händer i tystnad, när han tackades för alla år han jobbat med detta, ja då var min extremt stela kropp helt med på att det var värt det.

   Igår kändes det som jag hade sprungit marathon eller något, har ju aldrig gjort det, men benen var stumma och betonglika. Hostade och kände mig eländig. Tom. Urladdad. Så jag somnade klockan 17 igår! Vet inte när något sådant hände. Vaknade efter några timmar, bytte om till pyjamas och somnade om. Sov 12 timmar till, så nu är jag på banan. Och yogan var stel, men ändå med mig i morse igen. Och nu finns det bara en väg, rakt fram till jul. Lite städning, lite fix med julgodis och så köra till Göteborg och hämta hem en efterlängtad dotter. Kan inte bli så mycket finare just nu och inuti är det tomt men skönt idag.

Ibland måste man ladda ur sig för att också tömma ut och kunna fylla på med nytt. Eller hur?

Bilden har jag lånat av na.se

Liten lördagspredikan

Har någon slags irritation i mig. Den bara växer när jag som idag hänger i soffan av lite förkylning och snurrar runt på olika kanaler. Tänk att det finns så många som lever helt eller delvis på yoga, som inte har koll. Ja jag säger det. Rakt ut. Inte har koll. Jag tror att den stora förvirringen handlar om att;

1. Yoga är ingen träning i regelrätt betydelse även om vissa delar sker fysiskt.

2. Om du blir mer flexibel och starkare i din kropp av din yoga så är det en bi-effekt, av vad som ska ske. Inte målet. Jag säger det igen. Det är INTE målet.

3. Yoga är en inre process. Det just därför den är så utmanande. Att människor kors och tvärs i alla möjliga och omöjliga forum ber om tips för att "de har så svårt att få till sin yoga" så handlar det helt enkelt om utmaningen att möta sig själv. Ja jag säger det utan att darra på läppen. Fram tills du klarar av att hantera din egen yoga på ditt eget golv, så är min starkaste rekommendation att gå och träffa en lärare IRL. Alltså inte yoga framför din dator. Det är inte yoga. Inspiration absolut. Men inte yoga. Yep, så ser jag det. bli arg om du vill, men tänk ett varv till - vem ser vad du gör? VEM? Om du inte har en lärare som handleder dig? Hur vet du att du gör det du ska?

4. Yoga är en långsam process. Just det. L Å N G S A M.  Du kan göra några få asanas i flera år innan något händer, som du känner i dig. Det betyder också att du kan skada dig långsamt. Själv stod jag på skuldrorna i flera år och sedan kom ett diskbråck i nacken. Var det en slump? Ja det går inte att svara på egentligen, men för mig är det logiskt när jag tänker på det. Tyvärr. Människor kan få alla möjliga symtom och problem som de aldrig kopplar till yogan. Just saying. Varsamhet är numera min mission. Och med det sagt betyder inte det att alla som står på skuldrorna kommer att få problem med  nacken, men det är just det, hur vet du vad du behöver?

5. Yogans anatomi är väsensskild från den vi lärt oss här i väst. Vi dealar självklart med muskler, leder och senor, men det är bara själva "verktygen" när vi rör oss. Det vi vill åt är att få energin att flyta obehindrat i våra energikanaler, nadis, och det gör den via olika vindar i kroppen. Det får låta hur flummigt som helst i dina öron, men den urgamla kunskapen håller. Även om det inte är många som egentligen kan den. När vi arbetar med våra hinder och problem så kommer det allra oftast att handla om att göra det som inte är bekvämt, det är det vi växer på. Jag får utslag av att folk skriver om asanas de "älskar" och "vilar i". Vad är det?? Inte yoga i alla fall om du frågar mig.

6. Allt handlar om att stilla sitt sinne, att "cool it down" och därför är det inte svårt att förstå att allt som hettar upp kroppen för att bli "mjukare" för att utöva yoga, alltså egentligen går tvärt emot det som det handlar om. Också ett sätt att skada sig.

7. Hur kan en sådan enorm urgammal kunskap vattnas ur så att den mest liknar gymnastik och akrobatik? Att det jag gjorde i skolgymnastiken på 70-talet nu plötsligt skulle vara yoga? Varför? Det är egentligen inte många asanas (som för övrigt betyder sittande positioner) som vi behöver. Det mesta av det andra är show. Sorry.

8. Sinnets trolleri och dimridåer är det vi måste förhålla oss till. Skaffa dig en fackla som lyser  i mörkret, när du tvekar, när du är lite vilse och det stavas lärare. Skaffa dig någon med kunskap OCH erfarenhet. Skaffa dig någon du litar på, när du ska hoppa utan skyddsnät. (Obs, bildligt talat)

9. Ingen börjar med avancerade övningar, det vill säga handgester, mudras och olika andningstekniker. Vi behöver gå från det stora till det lilla. Men när det är passerat behöver vi inte det längre. Fiffigt va? Vi rör kroppen stort i början, hittar vårt centrum (navelregionen) och vårt andetag, som i sig är ett helt universum. Har du inte tid? Låt bli. Då är det inte dags.

10. Är du rädd för yogan? Låt bli. Det är mitt enkla svar. Det finns inget självändamål att varenda människa på jorden ska utöva yoga. Det finns olika tekniker och sätt att ta oss vidare ändå. Tvinga inte dig själv. Börja inte med "yoga" till din dator eller prenumerera på någon stor kommersiell yogakanal. Ge dig själv tid. T I D. Till att välja. Vem har bråttom? Och varför? Ingen deadline. Inget som ska hinnas. Det är dags när det är dags. Kanske aldrig.

Säger som min yogalärare; om din granne går på puben och mår på samma vis som dig som utövar yoga - vad har du då vunnit? Varför gör du din yoga? Något måste förändras inuti. Att stanna och ha tålamod är det som det hela handlar om. Vad du än utövar för yoga och vilken asana, sadhana eller kriya du arbetar med. Simple as that!

Varför åka runt halva jorden?

Superfullmåne igen. Extremt motvillig kropp, bara att lyssna än en gång. Jag är ju trots allt en rymdvarelse som påverkas av det som finns i kosmos. Valde istället för yoga att gå på massage igår. Jag gör aldrig båda delarna på samma dag. Det ena tar ut det andra och är ingen vits med. Och min massör hon är lyrisk. Hon säger; - Jag förstår varför du reste runt halva jorden för att gå din kurs. Allt är mycket bättre i din kropp. Det är bara lite stelt i höger höft, men inte alls som det varit. Och allt är mjukare, fötter, ben och rygg. Till och med skuldrorna. Och ja, jag vet ju att det är så. Men det är klart att det är underbart med bekräftelse utifrån också. Och jag vet att många höjer ett ögonbryn när jag säger att jag rest till Australien för en kurs. För att det är så långt bort. Men det var ju inte för att resa till just den kontinenten, det var ju för att resa till just den läraren. Jag följer och åker dit där kurserna passar min konstitution och där han finns. Det är helt enkelt så. Det vore mycket enklare naturligtvis om det fanns någon på hemmaplan som kunde fylla hans plats. Men ärligt, jag tror inte det finns många lärare som honom. Helt enkelt. Och varför skulle jag inte fortsätta när jag fått så oerhört mycket hjälp?
   Tycker också det är väldigt spännande att som jag gör nu, fokusera på en asana. Att få något så renodlat att arbeta med i min practice. I morse gjorde jag bara. Satt och släppte spänningen, kände att jag tappade räkningen på andetagen. Det är ett gott tecken, jag mjukar upp mig inifrån. Det är också lite spännande att se att Nina som utövar KY, också arbetar med samma asana, att vi möts ibland i någon asana, just padmasana eller hel lotus finns ju i de allra flesta yogatraditioner tror jag. Dessutom är det ju en grundläggande asana för meditation. Nina drar det vidare till bound lotus, det vill säga ta tag i sina fötter med händerna, korsade armar bakom kroppen. Jag har det som målbild som sagt men kanske når jag aldrig dit. Inget problem. Jag kommer dit jag ska rent fysiskt. Det är ju ändå det inre det handlar om. Och faktum är att allt förändras, väldigt snabbt, över vad som känns och var. De flesta som har svårt med den har det tufft med höfter eller fotleder, en del båda. Men mina vänner, kroppen är ju föränderlig, it is matter, så jag låter ingen föreställning stå i vägen nu.

Allt är föränderligt, kroppen i allra högsta grad även om den känns fast och att alla hinder sitter fastgjutna. Vi kan förändra oss!

Uppgiften och att välja hela tiden

Den vackra snön smälter. Från mitt tak faller snön med stora dunsar. Jag är lite trött och tankfull idag. Över tillvaron, över om jag måste ha en uppgift som stavas yrkesarbete. Om det här med att leva ett stilla liv här på landet inte räcker. Jag kanske måste göra något också?? Som inte handlar om att skriva mina böcker eller undervisa i yoga eller ha läkande samtal. Var kommer det ifrån?
   Minst en gång i veckan säger någon till mig att jag lever det goda livet, att jag har det så bra. Att jag är avundsvärd. Jag vet inte riktigt om jag är det. Samtidigt är jag glad över var jag är nu. Men eftersom inget varar för evigt vet jag inte hur framtiden ser ut. Inget som skrämmer, snarare lockar mig. Samtidigt måste jag hantera frågor och idéer om hur jag "borde" leva. Människor har tips på vad jag kan jobba med nu. Men jag kanske inte vill göra det jag gjort tidigare? Bara för att jag gjort det någon gång i mitt liv. Jag fattar inte riktigt logiken här, samtidigt inser jag att det kanske är både lockande och hotfullt att inte vara en del av vissa tänkesätt och sätt att leva längre. Inser att jag drar mig mer och mer för att delta där jag måste förklara mig. Vi har ju alla vår alldeles speciella väg att gå och jag skulle inte drömma om att ha synpunkter på någon annans val. Däremot kan jag se att väldigt många inte mår bra i det som de arbetar med. Att pengarna styr. Inte glädjen. Inte viljan. Obs, jag säger inte att människor gör fel, bara att ibland kanske man måste ta obekväma beslut för att få må bra. Må sitt optimala. Vara glad inuti också.
   Och i mig jobbar yogan vidare, just nu med yrsel, huvudvärk, oro och till och med ont i mina käkar och tänder. Jag noterar. Jag vet att det mest besynnerliga symtom kan dyka upp. Och ändå är det mina tankar, mitt sinne, my mind, som kan stöka till det mest. Jag har haft några riktigt berikande samtal med olika yogavänner  sista dagarna och vi pratar om det här när hela spelplanen förändras. När man i stunden inte märker så mycket så gör man det desto mer när man tittar bakåt. När man inser att allt vänts upp och ned. Att allt är förändrat. Egentligen. Kanske syns det ingenting vid en ytlig betraktelse. Men det är ju så yogan jobbar, med det inre och allt som sker därifrån.
   Samtidigt jobbar egot vidare på sin alldeles egna spelplan. Det blir helt enkelt inte lättare. När jag reste på min yogakurs i Australien så kom det tankar till mig som; det här är nog min sista kurs. Tänkte att jag nog slutar med yogan sedan... Eh... Har aldrig tänkt det innan. Har snarare varit rädd för att jag inte skulle få till yogan, men aldrig tidigare tänkt att jag skulle sluta. Helt plötsligt, från ingenstans kom de här tankarna. Och så pratar jag med en yogavän idag, i en annan yogatradition och när jag berättar det här skrattar hon högt och säger; jag ska åka på en kurs snart och så tänkte jag inom mig att jag slutar nog med yogan efter den kursen! När vi delar våra tankar så inser vi båda med tydlighet hur intrikata egots vägar är. Och att Shandor sagt att det inte blir enklare. Och jag inser att jag helt enkelt väljer hela tiden. Inte en gång för alla. Utan hela tiden. Och det är just det som är så utmanande.
  
Och förankringen i det hela är ju bara att fortsätta. Bara fortsätta göra och framtidens dimma kommer att skingras, allt eftersom. Det är ju det som är min uppgift!

Hjärtat flyger

Kärleken som strömmar till oss, från oss, med oss den här veckan i Musikhjälpens tecken. Tänk att glasburen faktiskt står på mitt torg nu. Värmen från alla, mellan alla är så fantastisk. Jag har de senaste åren, när det väl gick upp för mig hur otroligt det här evenemanget är, följt det slaviskt via min radio, min tv på svtplay och njutit av musiken, skänkt mer pengar än jag tänkt och gråtit till reportagen som den resande reportern skickar. Vi kan ju alla hjälpa. Minsta krona ger utdelning i slutänden. Vi är så rika om vi jämför. Jag skapade ett evenemang i början på hösten. Jag och min yogagrupp har yogat några lördagar och ätit frukost och vi har när allt runtom är betalt, fått ihop 3500 kronor. Och jag är så glad för det. När man yogar för andra så blir det hela större. Jag har gjort mitt allra bästa för de som har velat delta. Man växer inombords att få hjälpa. Helt enkelt.

Så peppad precis innan det hela drog igång

Och igår kväll var det starten på veckan och på torget fanns det lokala musiker som värmde upp oss alla. Vi köpte varm choklad och skräpmat, ett gäng studenter har lagat mat av råvaror som olika butiker skänkt, som annars skulle kastats! Vi åt en vegetarisk wook, supergott. Och hjärtat flyger av att godheten ändå är störst. Hur många dåliga nyheter vi än matas med så vinner det goda. Det är min totala förvissning. Det finns ingen gräns för vad man kan göra och samla in pengar. Många barn är också engagerade, det är underbart. I år går pengarna till barns rätt att gå i skolan trots att det är krig. Kan det bli vettigare? Har du inte hittat hit än så har du allt att vinna. Du vet väl att hjärtat flyger av att hjälpa? Du vet väl att alla kan göra något? Hur sliten den klyschan än är så betyder den allt för den som inget har. För den som är ett barn och befinner sig där det är krig. För den som kanske har skolan som den enda tillflykten, den enda trygga platsen. Skolan som också kan utbilda och kanske förhindra att fundamentalister föds. Vad tror du? Gillar du Musikhjälpen? Följer du den?

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3946

Stanna. Stanna. Stanna.

Det är några minusgrader och alldeles stilla. Vi går en lång morgonpromenad och ser solen sega sig över trädtopparna. Den lyser så lågt och så snett att man utan att känna kylan skulle kunna säga att det är vinter nu. Och ändå, nästa vecka vänder det och ljuset börjar återvända. Tycker så mycket om den här tiden. Snö. Kyla. Lugn. Och det är vindstilla, det är det skönaste. När vi kommer hem gör vi vår yoga, men efter mer än en timme ute och med lite kalla ben så är jag verkligen stel. Vet inte om det är promenaden men vi kommer överens om att inte byta plats på dem igen. First things first som vi säger.
   Vaknade inatt klockan 02 och kände en enorm oro i mig. Som en grå ballong. Som snurrade i mig men som också försökte dra igång mig. Och det lyckades. Tyvärr. Låg här och oroade mig tills jag blev trött på mig själv. Vad är det här? Nej, jag vill inte ha gammalt bråte i mitt huvud. Nej jag vill inte ta ansvar för någon annan än mig själv. Nej. Nej. Nej. Till slut somnade jag om. Jag vet att det är sinnet som spelar spratt. Men jag tror också att min yoga är så kraftfull så den har öppnat ett väldigt gammal rostigt lås. Ett där jag trodde att jag hade slängt bort nyckeln. Ett lås som jag nog aldrig hade tänkt öppna, för jag visste egentligen inte att det fanns. Men det är samtidigt så befriande att veta att det som är jobbigt i stunden också ger något senare. Men just nu är det mest en kamp. Jag gör och när jag ligger med benen mot väggen så är det som eld i mitt högra lår och mitt på mitt skenben och i vaden. Det har jag aldrig känt förut. Ont ja, men nu gör det så ont att jag måste titta på benet, men nej, inget syns ju förstås. Jag är inte rädd. Oron har fått spelrum men inget annat. Jag gör och har min vackra målbild av Shandor i bound lotus, den finns där och jag kommer ihåg alla hans korrigeringar, nästan så jag känner hans händer och fötter på min kropp. Som en varlig vägvisare. Som en påminnelse på att göra, göra, göra. Stanna, stanna, stanna. Allt kommer att förändras, vill gärna hoppa framåt i tiden för att se vad som ska hända, men kommer ihåg processen från andra asanas och att allt faktiskt är möjligt.

Släppte ut oron och gjorde min yoga. Det är ändå det som räknas för mig.

En liten vintermorgon

Det känns lite som en sagomorgon. Snöfallet är lätt. I min väderapp står det duggregn men det som faller ned är mjukt och vitt. Det lägger sig på min mössa och min parkas. Som ett litet täcke. Jag promenerar i sakta mak ned till vårt kafé och platsen där jag hållit yoga några gånger under hösten. Den blå gryningen är helt enkelt magisk och underbar. Jag hör inte mina steg och skogen står där trygg och säker bredvid vägen. Jag har mitt sista yogatillfälle den här gången för Musikhjälpen och vi är inte många. Men det gör inget. Jag vet att det är en tid då mycket sker. Jag vet att några är sjuka. Några måste jobba. Några av de människor som är dedikerade mer än många andra jag mött. För att de vill yoga. För att de behöver sin grupp ibland. Precis som jag behöver åka på kurs ibland. Man behöver sitt sammanhang för att styra vidare hemma på sitt eget golv. Med det man arbetar med och med det man upptäcker längs vägen. Alla har personliga frågor kring vad just de behöver. Det är för mig det stora kvittot på att de gör hemma. På att de reflekterar över vad just de behöver. Ingen kan gå någon annans väg. Och det är så frigörande på något vis. Att de delar. Att vi delar. Och jag känner hur mycket jag tycker om att undervisa. Hur mycket jag svämmar över ibland av det jag vill dela, som nu när jag själv varit på kurs och fått så mycket. Tack och namasté för en underbar vintermorgon med långt prat och kaffe efteråt.

Nog är det mäktigt att dela det som sker inuti? Att ibland få lufta sin frågor och sedan andas tillsammans.

Mindre oro mer yrsel

Vaknar av en stormande vind. Vaknar av yrsel. Segar mig upp. Vi tar promenaden före yogan, omvänd ordning idag. Mår lite lätt illa och tänker att den kalla luften skall pigga upp. Jag är yr, men inte som att allt snurrar och att horisonten är sned. Mera som ett sus i bakhuvudet. Men gör jag en rörelse för snabbt, hinner jag liksom inte med. Även utanför yogan. Det lustiga är ju att jag kommer mycket längre när jag går framåt i padmasana, längre än någonsin. Bara så där. Noterar. Men bryr mig inte så mycket. Mer fundersam över snurrandet i huvudet. Och så efter promenaden kommer huvudvärken from hell. I hela huvudet som en hjälm med centrum i tinningarna. Herregud. Men jag gör yogan, det blir lite bättre. Jag dricker kaffe. Det blir lite bättre. Vinden utanför och inuti. Den lugnar sig. Och jag följer med. Inser att den stora oron som hälsade på härom dagen i min bröstkorg och i min mage, den hänger naturligtvis ihop med yogan. Shandor sa att jag har för mycket oro i mig. Att jag måste släppa det. Och så drar jag igång min yoga här hemma. Och vad händer? Oron rasslar igång. Plötsligt börjar jag oroa mig för mina vuxna barn, som om de vore små igen, oroar mig för trafiken, världsläget och inser att jag inte bär något av det på mina axlar. Bara släppa. Så lyckas jag släppa. Jaha, då kommer yrseln. Kanske känns det så här när man släpper gammal bråte? När man tappar det som varit i mina tankar. När vinden blåser lite renare och det blir tomt blir det kanske också lite snurr?

Ja ni hör ju. Jag är där jag är. Lite mindre orolig. Lite yr. Men önskar dig ändå en fin fredag. Och på måndag börjar Musikhjälpen 2016. I min stad!

Ingen dans på rosor

Ja och så blev det sådär döjobbigt. Bara sådär. Att utforska en enda asana är tio gånger tuffare än att ha en serie eller sadhana som består av fler asanas. Nu dyker det upp olika detaljer på ett granskande utforskande sätt som kroppen väljer. Kan inte säga på något annat vis. Upptäcker blåmärken på mina fotryggar, de kommer av yogan. Jag vaknar stel som en murstock i höger skuldra, det svider när jag andas och jag har bara ett val. Jag kapitulerar. Ingen direkt dans på rosor just nu. Men jag gör. Varje dag är det yoga och promenad. Det är basic. Allt annat är bonus eller vad du vill. Men vidden av att göra en asana i ett år börjar ramla ner inombords och jag inser att stanna i något, att bara stanna kommer att göra min skillnad. Det knakar i bröstkorgen, i nyckelbenen (!) och skuldrorna. Men jag gör. Jag känner varje andetag breda ut sig och jag känner hur jag vill spänna, men jag låter bli. Det kräver all min koncentration. Jag vill inte men jag gör. Jag släpper efter hela tiden. Ungefär som att backa i en isklädd backe, som jag gjorde en gång. Decimeter efter decimeter. Det här är ett hantverk. Helt enkelt.
   Efteråt. Benen mot väggen, den röda ullfilten på kroppen och ögonkudden som doftar svagt av lavendel vilar mjukt på mina ögonlock. Jag flyter iväg. Det är en belöning efter att ha gjort det som jag nu ska ägna mig åt varje dag. Jag får helt enkelt ta en dag i sänder. Inget annat går ju heller. Blir nästan full i skratt, jag som känt mig så glad och nöjd. Pang så började slitet. Bara sådär. Och det var ju det han sa. Den gode Shandor. The name of the game heter persistence, att stanna, och det i sin tur kräver tålamod och acceptans. Ja just ja.

Kärleken till mig själv

Men hur gör du? Hur får du till din träning? Varför ska det vara så svårt med att få till sin yogastund? Jamen jag har ju inte tid. Jamen jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jamen jag får helt enkelt inte till det. Känner ni igen frågorna? Läser på olika yoga-hälsoprofilers olika plattformar om det svåra med att få till sin egenträning. Alla med olika tips. Så många om och men det är kring yogaträningen. Varför är det så? Mitt enkla svar är att det är på mattan du möter dig själv. Till slut. Eller till en början, allt beroende på vem du är och hur du närmar dig just dig själv. Visst kan det låta storvulet? Lite sådär heligt som jag kan ha så svårt för ibland. Och ändå. Det är som jag ser det.
   Efter yogakurser brukar jag lida av andlig baksmälla. Jag brukar vara sjukt stel och på ett plan ovillig i kroppen. Jag brukar sörja att jag nu "bara" har mig själv igen. Men vet ni. Den här gången är det annorlunda. Jag gör bara. Jag var lite stel efter resan förstås. Men nu gör jag fullt ut det jag ska. Jag är i det som gör ont. Inget mer med det. Men igår somnade jag utan värk i höften. Säkert första gången på ett år. En lärares kunskap och mod har visat vägen. Jag hade nog inte riktigt vågat själv, inte vågat för att det gjort ont, känts fel - ja ni vet rädslan kan ta många uttryck. Och nu har det flyttat sig i kroppen, det där obehaget. Från ljumsken ut på sidan av kroppen och så vidare i små krumelurer. För att asanan löser upp. För att den läker. Inget hokus pokus, ren och skär kunskap från tusentals år men också rätt förvaltad av en som kan och som lämnat vidare. Och så jag som den här gången tog emot fullt ut. Det är egentligen inte krångligare än så och ändå gör vi så mycket krumbukter. Jag har verkligen gått i cirklar för att närma mig det som just jag behöver. Det är nog det som själva glädjen i mig nu visar, porlandet inifrån och ut. Att jag gör det som gagnar mig. Att alla obekväma händelser och beslut ändå tagit mig hit.
   Jag andas djupt djupt nere i mitt bäcken. Yogastunden är inte lång, kanske en halvtimme, men den ger allt. Och jag tror nog att de allra flesta har 10-20-30 minuter att ge sig själva om dagen. Men att möta sig själv - det är inte alla beredda på. Jag har sett så många hoppa av yogan, just när de närmat sig något. Och jag dömer ingen, alla har sin väg att gå. Ibland gör vi det så mycket krångligare än vad vi behöver. När jag slutat med tjafset med mig själv och bara gör det är då det händer. Men inte förrän då. Vi som traskat en bit på yogavägen vet ju att förändring är det enda konstanta. Det syns extra tydligt just där. Och hur tacksam är jag inte för yogavännerna jag träffade i Melbourne, när vi riktigt kunde grotta ner oss en stund för att ventilera och försöka sätta ord på det hela. Men jag är lika tacksam för mina vänner i bloggvärlden och de som jag inte träffat fysiskt men som jag har en fin dialog med, kring yogan. Även om alla gamla skrifter och även min lärare säger att man inte ska sätta så många ord på det, så har det för mig själv behövts. Nu vet jag att det inte går att sätta ord på detta allomfattande, hela-livet-påverkande men nu är jag också på mitt sjuttonde år av yoga. Och jag gör färre rörelser än någonsin och ändå, mina vänner, ändå är det just det här jag behöver nu. Det är mäktigt. Och om du ställer dig frågan över varför det är "så krångligt" att få till yogan för just dig så kanske du ska fortsätta fråga dig själv, vad det hela beror på. Ja jag vet, tidsbrist, barn och allt vad det nu är som tar tiden i anspråk. Men kanske också att vi inte tar vår egen plats? Att vi inte kräver det som just vi behöver. Det är inte mycket i tid räknat. Jag brukar gå igenom faser av tvivel, ilska, trötthet, vill-inte-alls till att landa i att jag gör det som är gott för mig. Tappar du lusten, hitta den igen, inte av tvång utan av kärlek till dig själv min vän för allt finns att vinna när dimridåerna lättar och du ser dig själv klart och tydligt.

Ge dig själv den där stunden varje dag, allt finns att vinna när just du framträder inför dig själv

Så glad utan något men

Kyrktornen speglades upp i himlen under konserten

Hela helgen med extra allt, kan man vara annat än glad? Hade svårt att somna igår kväll för första gången på flera månader. Sedan jetlagen har jag däckat vid 21 och även på yogakursen. Men det var faktiskt glädjen som höll mig vaken. Tidigare skulle jag ha sagt ta i trä, och ev någon ramsa. För får man vara glad? Jamen det är klart att man får. Utan att tro att något hemskt ska hända. För det kan väl ändå inte hänga ihop? Att glädjen och det svåra är relaterade till varandra? Det är bara ovanligt idag att människor är glada rakt ut utan förbehåll, man lägger gärna till ett litet men...
   Igår tog jag bilen till Göteborg och hämtade hem dottern som bor där. Fram och tillbaka 60 mil ungefär. Jag var inte ens trött. Bara glad. Kanske har det att göra med att jag inte måste något. Jag har inte i mitt bakhuvud; men på måndag ska jag jobba igen och det här sliter nog. Inget sådant. Kanske därför jag inte känt av jetlagen heller lika mycket som min man, jag har ju inga plikter, jag har inget jag egentligt måste.
   Dag för dag går det upp lite mer för mig hur mycket jag har styrts av mitt jobb. Som det är för många. Och hur jag sedan i åratal jobbade många kvällar med yogaundervisning, för att jag så gärna ville. Nu gör jag varken det ena eller det andra. Jag har klätt av mig olika identiteter och det känns bara som frihet. Jag trivs och är glad hela tiden. Inget att leva upp till, inget att svara på, inför eller mot.
   Inte förkyld på ett år. Kan det hänga ihop? Kanske. Jag ska inte på något sätt slå mig för bröstet men när jag läser alla mina "minnen" på FaceBook så inser jag hur mycket trassel jag haft periodvis av mina luftrör, förkylningar och heshet. Nu har jag ju haft problem med mitt skinn, det hänger ihop med min yoga, det har jag förstått efter kursen i Melbourne. Hettan måste ta sig ut någonstans, har jag eksem eller utslag så handlar det i mitt fall om det. Vi får se vart yogan tar mig och vad som händer i den vägen, jag är öppen för allt och inget. Det som blir det blir. Men det andra har inte besvärat mig nu. Något måste det ändå betyda.
   Och i helgen sågs vi allihopa i familjen. Fikade allt glutenfritt, mjölkfritt och nötmjölsfritt som jag hade bakat. Ja vi har allergier och det äldsta barnbarnet tål inte gluten och den yngsta tål inte mjölkprodukter.  Så inget smakar som ett fluffigt sockerfyllt vetemjöls bakverk, men det är ok. Det är mer än ok faktiskt. För vi andra har ju märkt att våra magar tackar oss extra mycket när vi utesluter både gluten och mjölk.
   I vår stad går ju den stora julkonserten O'Helga Natt, av stapeln, som igår drog 25 000 till Stora torget. Och vi bara sjöng och sjöng med varma kläder på. Vi hamnade också på minglet efteråt, hastigt och lustigt och satt där med tjockstövlar och tröjor och åt och drack och lyssnade på en liten extra konsert. Mungiporna satt fastklistrade någonstans på kinderna.
   Och ja, jag hade svårt att somna. För glädjen tog krumsprång i mig. Och fnisset i mig det böljade av och an. Storskrattet började porla igen, som det gjort i till och från senaste åren vid sängdags. Som ett stort muller av glädje. Det är fantastiskt.

Älskar stjärnor

Jag älskar stjärnor. Jag älskar ljus. Men jag älskar inte kommersen runt jul. Den är faktiskt vedervärdig. Allt handlar om konsumtion. Att ha varit borta en månad innan december gjorde entré är fantastiskt faktiskt. Men också märkligt. När man varit borta från kommers, annonser och annat ståhej kring julen. Vi är faktiskt lite häpna. Att hela medievärlden är översköljd med annonser om julbord, julklappstips och konserter. Och jag vill bara vara hemma. Jag bryr mig inte. Det är så underbart skönt och när jag tänker tillbaka på hur jag har hanterat julen så kunde inget vara mer förändrat. Och allt har skett inuti. Jag skrev det här inlägget redan för fem år sedan  Om hur jag hade hanterat hela stressen och vad jag trodde att jag ville ha.
   Och alla gör som de vill. Men pressen ökar som jag ser det, på hur det ska vara. Inte på vad vi vill ha. Tanken med julen som en högtid för vila, kärlek och gemenskap försvinner. Jo jag bakar. Lite grann. Kanske gör jag något julgodis om andan faller på. Jag lagar ingen speciell mat, vi är hos äldsta dottern på julafton och de vill fixa. Vi köper julklappar. Några stycken till barnbarnen och så har vi vuxna köpt en julklapp till någon, vi drar en lapp med ett namn. Lätt och roligt.
   Däremot pyntar jag som sagt. Jag älskar stjärnor och ljus. Det fixade jag igår. Jag följer inga regler längre om när saker "ska" göras. Så skönt! Och jag tittar ut på det lilla snötäcket i trädgården och andas den friska luften och njuter av stjärnorna. Vår son och hans flickvän flyttade hem till vår stad igår. Det är den största julklappen. Jag blir tårögd bara jag tänker på att han ska bo nära nu efter att ha bott fyra år i Göteborg.
  Idag klär jag granen i min ensamhet och jag gillar ju det. Mitt val. Hoppas ni hinner andas mellan varven och att stillheten ändå finns där emellanåt. Jag känner mig rofylld, lycklig och tillfreds. Den här yogan. Och den här kursen...

Fira som en yogi

Så kom den, sista lektionen, och det har gått både snabbt och långsamt. Som vanligt. Den här kursen transformerade något i mig. Och jag tror helt enkelt det handlar om timing, att saker händer när man är redo. Redo för att släppa taget om vad det än handlar om. Efter lektionen är det pussar och kramar, ett hejdå till mina lärare och Shandor signerar min bok och så en lång stund på kaféet med våra vänner. Och ett allra sista prat med min vackra yogavän som bor i Korea just nu. För 7 år sedan delade vi lägenhet på en lika lång kurs i Budapest. Och både hon och jag har känt igen saker från då. En cirkel har slutits på något vis och vi har hittat varandra ännu mer, hon och jag. Det är ändå med lätt hjärta jag säger hejdå, för att jag har inga svarta moln någonstans inuti. Sorgsen att det är slut, på ett plan, på ett annat längtar jag hem och att det är första advent idag är nästintill obegripligt att förstå.
   Vi vill fira, älsklingen och jag, men vi är så trötta. Vi går en lång promenad och sedan blir det indisk hämtmat, mangolassi och en fulstreamad version av svtplay och Line of Duty. Somnar vid klockan 21 och när jag vaknar fnissar jag lite för mig själv. Vilka yogis vi är och så dåliga vi är på att fira och festa!
   Ha en fin första advent när ni nu vaknar där hemma. Vi ska promenera, städa, packa och imorgon lyfter vi för att landa hemma på tisdag. I mitt hjärta finns allt jag hittat i mig och de varmaste bruna ögonen som sett allt och som lotsat mig vidare. Namasté.

Bilden har jag lånat av min man, från den fantastiska kvällen vi tillbringade på piren. Någon började göra yogamoves i den guldgula solnedgången. Yoga is everywhere!

Ekot och ljuset

Tycker så mycket om att liksom bo på ett ställe, där jag är på kurs. De här lite längre kurserna. Att vara i ett slags sammanhang. Kikar ut på den grå himlen när jag går upp, drar upp träpersiennerna och öppnar hastigt dörren för att känna på temperaturen. Hör grannen tappa upp ett bad och spela Beyoncé. Gör mina morgonprocedurer och bäddar. Tar ett lager kläder över yogakläderna, det är svalt ute. Hade lätt kunnat ha mina stora kängor och tjockare jacka nu. Jag passerar alla färgglada spårvagnar i den stora korsningen och trafiken är ett konstant brus. Utanför Frälsningsarmén ligger alltid skänkta kläder som någon har kollat igenom och sedan slängt på trottoaren. Samma sak varje morgon. Längs Carlisle street är kaféerna många, morgonpigga Melbourne-bor sitter och fikar och läser sin tidning. Polishelikoptrarna börjar snurra över våra huvuden. Efter en kort promenad är jag framme.
   Känner rökelsedoften när jag öppnar porten och tar den smala trappen med heltäckningsmattan i några kliv. Går tyst in. Hör andetag. En del stönanden. Hör mina lärares röster, ibland skarpa, ibland oerhört mjuka. Tar av mig. Väntar på min tid. Går in. Och jag står mitt i rummet och jag är på ett plan helt omedveten om vad andra gör, jag ser men släpper. Och i samma stund jag börjar med min chalana,  så börjar värmen i mig. Som ett element, som en varm ökenvind drar den igenom mitt system. Det är som huvudet vore ett durkslag där svetten och värmen sipprar ut i varje litet hål. Jag fattar det knappt. Att jag kan bli så varm. Men eftersom vi jobbar med att få ut hettan ur kroppen är det ju ett svar. När jag gör min padmasana, när jag lagt sandsäckarna på benet i första omgången och jag går framåt så känner jag hur jag spänner sedan släpper, precis hela tiden. Och så plötsligt är han där. Han tar bort sandsäckarna, ställer sig på mig och trycker ner varje tå på olika punkter i mina ljumskar och lår. Men allra först står han på mina fotsulor som gör att fötterna vänder sig uppåt. Smärtsamt skönt. Och jag stannar i varje stund. Jag flyr varken i tanken eller i asanan. Jag bara är. Och att det gör ont är något jag kan leva med, det är inte så märkvärdigt. It's only the leg. Och i någon slags blixtbelysning och ljus ser jag mig själv, hör hans ord till mig som ett enda långt eko tio år bakåt. Ekot i mig av alla hans råd, uppmaningar, hans värme, hans kunskap, hans skarphet och tydlighet och jag vet att han sagt samma sak på många olika sätt till mig. Och att det landat lite i taget och nu känns det som allt har landat. Ekot har blivit tydligt i mig. Och saker har naturligtvis hänt längs vägen. Livet.
   När vi byter om pratar han och jag en lång stund om hettan jag framför allt känner i mitt huvud, om att den frigörs och släpps ut. Och som han säger all the bullshit stuff with hot yoga, when everything is about to cole you down. Och skrattar. Och hur tydligt det blir i mig över alla tokerier kring olika påfund kring yogan, när hans bruna ögon forskande ser in i mina. Och hur jag värms av det som de förmedlar. Varmt och mänskligt. Jag har aldrig tidigare varit så närvarande i mig själv på en kurs, i varje stund, som jag är här. Alla har verkligen sin väg att gå. Inget annat spelar någon som helst roll. Tydligheten gör att alla mina sinnen skärps. Träden är grönare än någonsin. Luften svalare och jag kan förnimma varje regndroppe i duggregnet. Kaffet aldrig så gott, cappuccinon aldrig så krämig. Att jag tog mig hit, tvivlen i mig har bara smält undan via det varma. Äntligen hör jag ekot inuti. Det som gör allt ljust och förklarat. Jag är på väg.

Vi måste förhålla oss till blodet

Vaknar strax efter klockan tre. Regnet susar. Känner mig fridfull. Ligger och tänker på föreläsningen med Emma Balnaves i lördags, som var på en annan yogastudio än den vi tränar i nu. Det var några timmars Yoga for women. Hon är så skicklig på att rita den stora bilden. Av tillvaron, av årstider, av kvinnokroppen och jag bara landar i - jajustja, så är det förstås.
   Man kan jämföra en dag med årets alla fyra årstider, vår, sommar, höst och vinter. Man kan jämföra en menscykel med samma sak. Och då blir allt mer begripligt. Över varför vi vissa dagar vill göra vissa saker och vissa inte alls. För att allt hänger ihop. Vi är inte bara kroppar utslängda någonstans utan sammanhang. Vi hör ihop med allt. Och månen styr hela den fysiska kroppen, inte konstigt att vi känner av den. Det är också därför vi behöver vara extra försiktiga när den är full, ny eller vid svartmåne.
   Det hon pratade om gäller naturligtvis generellt, för vissa individer är allt klockrent, för andra inte. Hon delar också frikostigt med sig av sin egen erfarenhet av yoga practice utifrån sin menscykel.  Och som vanligt, ovanför allt svävar the mind, sinnet som har en egen spelplan. Klart är att vi kvinnor måste förhålla oss till vårt blod. Alltid. Eftersom det styr så otroligt mycket i kroppen. Fördelen är att varje mens rensar ut det som varit månaden innan, inte bara fysiskt utan även känslomässigt. Nackdelen är att vi faktiskt måste bygga upp oss efter varje mens. Inte bara fysiskt men också själva blodet. Emma säger att svart ris och svarta böner bygger mer blod. Har man kramper eller ont vid mens och ägglossning har man helt enkelt för "sluggish" blod. Alltså trögt blod, det flyter inte som det ska. Det kan bli klumpar och kramper. Det är alltså inget som är "normalt" eller "naturligt" att ha ont då. Tänker på alla gånger jag legat med värmedyna vid mens och haft så ont. Hormonerna har helt enkelt inte fått vad de behöver. Jag har inte ätit det som hade gagnat mig. Det förstår jag nu. Inte heller tagit det lugnare rent mentalt, det behövs vid mens. En svetthydda vore det optimala! Här hjälper asanas som upavistha konasana och baddha konasana. Det stärker levern, får livmodern på rätt plats i bäckenet och öppnar upp för energin.
   På morgonen och precis efter mens är det alltså vår, vi behöver göra rörelser som väcker pranan ordentligt, grundande, stärkande för benen.  Vi kan också tänka på vilka som är som mest aktiva på våren - fåglarna - och göra olika "fågelasanas" som till exempel mayuranasana. Gärna linjära rörelser.
   Vid lunch är det sommar, varmt, något man kan göra är förstås solhälsningar eftersom solen är mest aktiv på sommaren. Är man för varm, kan man göra kylande övningar, mer sittande och liggande som främjar vattnet i kroppen. Det är också nu det är bäst att äta sin huvudmåltid. Allt eftersom levern jobbar från kl 15 på eftermiddagen. Levern som bygger blodet. Man kan också använda sig av shitali, kylande andning när man formar tungan till en rulle och drar in andetaget via den. Det kyler direkt. Går även att använda vid feber. (obs, det är ingen pranayama utan en andningsövning)
   På kvällen är det höst, man stillar ned sig, gör helst cirkulära rörelser. För Shadowyogis gäller dansen som är väldigt cirkulär. Man äter värmande men inte så tung mat. Soppa är perfekt.
   På natten är det vinter,  samma som när man har mens. Skulle man ändå vakna och vill göra yoga, gör man mjukt och hopkrupet. Organen jobbar och renar sig och det sämsta man kan göra är att äta på natten. Det stör hela systemet. Och har man mens är det självklart att man ska göra inget om man har mycket blödningar, annars lite de första tre dagarna. Främst supta baddha konasana och palla upp med bolster, filtar och kuddar. Sedan börjar man försiktigt igen. Och jag vet! Nu kommer en del av er att säga, men herregud, jag mår mycket bättre när jag får vara fysiskt aktiv när jag har mens. Och som sagt, vi är alla olika, men det är vad som hänger ihop med  vad. Välj själv hur du vill göra.

   Menopausen är en tid för visdom för kvinnan, nu kommer saker att uppträda, komma till ytan i kroppen, av hur hon behandlat sig själv tidigare. Där jag är nu. Att jag både passerat menopaus och 60 års gränsen gör att mycket kommit till ytan som jag aldrig tidigare upplevt. Har en kvinna gjort för mycket i yogan till exempel, sådant som inte gagnat, eller för lite så visar det sig nu. Själv har jag ju kämpat för hårt rent fysiskt och måste ta det extra varligt nu. Det är som allt landat i mig av förståelse och jag är så tacksam för all kunskap som delas så frikostigt. Och att jag faktiskt förstår och är nöjd med min enda asana, trots att jag ser människor ha 20 asanas, stå på händer och huvud och verkligen göra tuffa saker rent fysiskt. Det har jag passerat. Det är så skönt!

   Detsamma gäller för olika årstider, vilket förklarar ganska mycket varför man inte vill göra så mycket tuff svettig yoga när det är vinter. Kroppen är helt enkelt inte förberedd på det. Däremot att vara ute, tanka syre och ljus är perfekt för oss nordbor. Därför är det också så att när man som vi, som rest över halva jorden och kommit till våren fast vi just lämnat början på vintern, måste ta det extra försiktigt. Och kropparna har varit så stela. Men nu är vi här, fullt ut. Det förklarar också varför vi inte vill göra för hårt när det är varmt, det triggar hettan i oss och då behöver vi göra andra asanas.

  Nu tror jag ju inte att det är många som gör yoga fyra gånger per dygn, det kan vara nog att få till det en gång om dagen. Jag bara berättar det som hon förmedlade så tro inte att jag gör allt :)

OCH. Män har också en cykel. Och kvinnor har det också även efter menopausen, bara mer otydlig.

OCH båda hjärnhalvorna är aktiva när man blöder, bara då! Snacka om att man står på höjden av sin kreativitet och förmåga då. Kanske därför som jag blivit bemött med frasen - Har du mens eller? När jag varit extra påstridig, både hemma och i skolan och senare på jobb. För att urkraften har synts!

Jag somnar om och vaknar med ett ryck av mitt alarm. Drömmer att jag har två svarta stenar i min hand, med slipade kanter. Den ena har formen av ett hjärta. När jag öppnar handen och ser på hjärtstenen tar den formen av en fågel och flyger iväg. Det är så vackert att jag häpnar. Älsklingen har gått tidigare för att fotografera yogaträningen och jag tar det varligt. Ännu några dagar till och jag ska stanna i allt jag får för att sedan arbeta vidare när jag kommer hem. Till min årstid. Till min egen tillvaro. Till mig själv som den kvinna jag är.

Varligt. Varsamt. Vackert.

Bilden är på Emma Balnaves, tagen av Dan Lindberg i Wien 2014

När illusionerna faller

Trettioåtta (38!) grader varmt igår. Själva luften att andas kändes het. Jag är ingen som gillar hetta och när det är så varmt så flämtar jag bara, kan inte riktigt fungera även om jag sitter i skuggan är kroppen täckt av en hinna av svett. Idag regnar det och det är 16 grader, känns mycket bättre. Faktiskt. För det vi är här för, vår yogakurs, funkar det vädret så mycket bättre för våra kroppar. Och dojon är varm. Golvet är lent och korrigeringarna superba. Jag vet inte hur jag ska uttrycka min tacksamhet, den stilla nåd jag erfar med de här två människorna, som hjälpt mig att fullkomligt transformera mitt liv. Rakt på. Inga krusiduller. No fluffieness in the yoga, som en kille sa vid kaffet på  i morse. En ung kille, som tränat yoga 10 år innan han hittade den här formen av yoga. Den som är så okänd för många. När man säger Shadowyoga säger de flesta att de aldrig hört talas om det. Och däri ligger på något vis storheten. Det har aldrig handlat om kommers eller att bli känd. Ingen som räknar likes eller gör fancy poses. Ingen som degraderar yogan till en sport eller något slags stressreduceringsverktyg.  Inga certifikat eller att du kan bli yogalärare även om du aldrig någonsin utövat yoga... Mer the real stuff. Om jag nu får säga så. För alla oss som är här, är det verkligt. Allt lull-lull runt yogan som man kan se idag, det finns helt enkelt inte här. Människor går in i shalan, gör sin yoga, får sin hjälp, sina korrigeringar, blir sedda, får det som de behöver. Det går inte att gömma sig, spelar ingen roll vilket märke dina tajts har eller hur flexibel, snygg eller stark du är. Tänk vilken enorm erfarenhet som gömmer sig i de kärnfulla fraserna som både Shandor och Emma delar. De som ser oss, hjälper oss vidare och lever sin yoga. Hur många av alla dessa tusentals yogalärare som finns runt världen skulle kunna säga helt ärligt att de lever sin yoga? Hur många skulle fortsätta även om det inte gav pengar eller något som helst anseende? Hur många skulle våga berätta om svårigheterna de mött, om jobbigheter och smärtor och kanske till och med skador de haft, skaffat sig? När man ser det äkta så känner man igen det. Ögonens värme, handens mjukhet och så min kropp som tar emot det den får. Många säger till mig när jag säger att jag utövar yoga att det är så bra att kombinera med annat. Kombinera?? Om du möter någon som går till sitt tempel/kyrka/helig plats varje dag, säger du då - ah, det är så bra det kan du kombinera med styrketräning? Detta ständiga mixande för att det sker fysiskt. Men tänk, jag gör lite uppvärmning och sedan gör jag en asana. EN ASANA. Den ger och tar så mycket att jag oftast sover några timmar efter morgonträningen. För att den jobbar på djupet av mig och mitt system. För att den helar och ger. Samma sak när jag var i Indien på ayurveda, snacka om att jag sov mellan behandlingarna. Ingen spa-vistelse. Allt som jobbar på djupet av dig själv, det som transformerar dig, det gör dig mjuk. Det ger tillbaka det stadium där du behöver vara. Och det är klart att det blir mer intensivt än någonsin när man tränar så här några veckor. För att vi ska hitta det vi behöver, ta emot och fortsätta hemma. Komma ihåg korrigeringarna och var min lärare lägger sina händer. (eller fötter!) Den andliga utvecklingen är som sagt ett radikalt projekt och ingen fysträning. Tänker på mina lärare som kan utföra de mest komplicerade övningar utan ansträngning. Är det för att de har stora muskler? Haft en god konditionsträning? Nej. Det är för att hindren inuti är pulvriserade. Det är för att de har en egen practice som tagit dem långt vidare utanför alla sorts bekvämligheter. Är det för att det är enkelt? Nej. Inte förrän hindren och alla illusioner är borta då blir det enkelt. Också en practice kombinerad med stor teoretisk kunskap. Det är oftast det ena eller det andra, hos yogalärare, väldigt sällan båda delarna. Läste en intervju med en tidigare student till Shandor, han beskrev honom som ett vandrande bibliotek, en encyklopedi i hathayoga. Och det är onekligen så man upplever det hela. Han knyter ihop allt - ALLT - till en liten säck av kunskap som man kan ta med sig hem och öppna då och då.  Och allt man måste ta hänsyn till som menscykel, om du är kvinna, väder, årstid, din ålder och eventuella skador - det har de här två människorna gjort. Jag bugar mig mot dem när jag går hem. Jag bugar mig inombords. Det är så stort. Det är så genuint. Jag fattar inte att jag är med om det här.

Bilden har jag lånat från Sadhgurus Facebooksida.

Genombrott

I lördags morse skedde ett skifte i mig. Jag vet inte hur men det gjorde det. Jag har den senaste veckan jobbat hårt både fysiskt och mentalt med att släppa det som gör ont, att gå igenom och hitta annat. Det har glimtvis gått bra. Shandor har pratat med mig om det och jag har insett en gång för alla att jag måste ta mig igenom det hela själv. Och jag släppte något. Han sa i mitten på veckan; You have to struggle this, only you yourself can find it. De där orden låg där och skvalpade. Jag tog tag i mig själv, som att resa en byggnadsställning inuti. Han sa också; jag kan inte korrigera dig handgripligen för då får du för ont, du måste hitta dit själv innan jag kan göra något. Jag har svettats. Jag har släppt. Jag har spänt och släppt igen. Jag har haft sandsäckar på några kilo på mitt vänstra ben för att få igång min högra höft i padmasana. Som för övrigt är en position som "heals all diseases". Och vad passar bättre, egentligen? Och i lördags sa han plötsligt; ta bort sandsäckarna, jag ska stå på dig. Stå på dig. OK?! Han ställde sig med sina fötter i mina ljumskar och där och då hände det. Jag släppte, och det blev luft inuti. Space i min kropp och det gjorde inte ont längre. Helt euforisk inombords. Jag tog ett steg. Jag har min väg att gå och just nu mina vänner, så går jag den. Långsamt, men framåt. Genombrottet kändes i hela mig.

Och så hans leende; see it took a long time, but now you are there. 
 

Varmt och stelt

Sådan dipp igår. Lite bättre idag. Yogan är tuff. Men hellre nu än när jag blir gammal. Men hett igår, över 30 grader, idag mera hanterbart med 18 grader. Vädret är verkligen omväxlande här i Melbourne. Och det är ju så att allt påverkar oss. A L L T. Sedan är vi individuella så klart, men inte hur mycket som helst. Shandor säger att vi som kommer från den norra delen av jorden, vi påverkas mer av det varma vädret. Man kan tycka att man ska bli mjuk och fin när det är varmt. Men det är precis tvärtom. Man blir stelare. Både jag och min man märker av det direkt. Vi var på stranden en timme igår, var bara tvungna att gå ner i havet när vi ändå är här liksom. Men sedan var vi helt slut. Totalt utpumpade. Yogan jobbar och när man lägger ut hinder, läs är i solen när den är het, så krånglar man till det för sig. Vi skyndade oss in i skuggan och fikade och släpade oss sedan hem. Så märkligt egentligen. Eller inte. Vi har ju en föreställning om att solen gör oss mjuka för att vi blir varma, men den drar också igång hettan, pittan i oss som har sitt säte i ländryggen. Där kokas pittan och där är det så lätt att få ont när man är i värmen och yogar. Visst är det intressant?!
   Kan inte heller låta bli att tänka på alla resor till solen med en kombination av yoga som har blivit en stor affärsidé hemma. Det är ju en konstruktion för oss nordbor som alltid vill resa söderut, men att yoga samtidigt kan ge motsatt effekt. Egentligen.
   Tänker också på Bikram yoga. Där man värmer upp ett rum så det är nästintill bastuvarmt och gör yoga. Jag har en yogavän som tränade Bikram i 8 år innan hon hittade Shadowyogan. Hon sa att till slut blev kroppen uppsvälld, den sparade på all vätska den kunde när hon yogade. Hon fattade ingenting av varför det hände förrän hon hittade Shandor. Och hon sa, den mängden vätska som sedan frigjordes i henne - oh my, hon gick ned flera storlekare. För kroppen behöll den där vätskan även när hon inte yogade, snacka om att kroppen är smart. För när kommer de där andra tiderna, de varma tillfällena? Bäst att spara nu!

Det är inte alltid lätt att göra det som är rätt för en själv. Men är vi på yogakurs så är vi.

Lite matt och känslig

Ibland blir jag lite matt. Jag ser människor länka till mig utifrån det jag skrivit, som om jag är någon slags sträng lärare. Jag läser kommentarer jag inte riktigt förstår. Får mail där människor är upprörda. Och jag fattar. Jag berör. Det vill jag ju. Men jag vill en gång för alla slå fast att det jag skriver är högst personligt. Jag har verkligen varken facit eller "rätt". Det är inget jag heller strävar efter. Jag har valt att dela det som är min yogaväg. Och hur hela mitt liv egentligen påverkas av det. Och att allt som oftast sker det i utmaningarna, det svåra, smärtsamma och tuffa. Men ändå. Några före detta bloggvänner har gått i taket, fått spunk på det som jag tycker. Det som jag funderar över. Kanske säger det något om vår tid. Att man får finna sig i detta när man visar sig? Jag vet inte. Hur kan man bli så uppjagad över att någon tycker olika? Jag förstår det inte men har förstått att nätet svämmas över av detta. Att man är ett knapptryck bort. Det skrämmer mig att vi bara ska vända oss till de som vi är exakt lika. Vart tar det oss? Jag älskar mångfald. På alla sätt. I tillvaron, i samhället, i yogan.

• Jag är känslig. Jag är till och med högkänslig. Trots att jag är social, pratsam och utåtriktad. Som barn var jag otroligt blyg. Det betyder ändå att jag säger det jag tycker, ofta med hjärtat vilt hamrande. Men jag har lovat mig själv att stå upp för det jag tror på. Inget annat.
• Jag älskar dialog. Respektfull. Det bästa jag vet är när man har en dialog, diskussion om något och INTE tycker lika. Något som annars i Sverige kallas för diskussion är när två människor sitter och håller med varandra. Hur ska något utvecklas då? Och framför allt att vi svarar på det vi pratar om och inget annat.
• Jag älskar att vi kan mötas över yogagränserna utan att någon yoga är "bättre" än den andra. Är känslig för värderingar och tycker inte de hör hemma någonstans. Allra minst i yogan. Men har sett det mycket, både i klasser och på nätet.
• Jag känner mig ensam ibland, som Shadowyogini och i bloggvärlden. Men tänker att likheterna är större än skillnaderna. Kanske har jag fel.
• Ju mer jag visar av mig själv och framför allt mina tillkortakommanden, ju fler möten får jag, vi är så lika innanför skalet. Jag skriver idag om saker jag aldrig skulle drömt om för 7 år sedan när jag började blogga. Ändå funderar jag ibland. Även om jag bara skriver om en strimma av mitt liv, så tror många att de vet allt om mig... Jag har fått de mest besynnerliga mail.
• Jag är vanlig. Jag är en kvinna på 61 år. De flesta jag läser hos är 10-20-30 år yngre än mig. Gör det något? Nej. Men ibland känner jag mig ensam i min ålder. Erfarenheterna i livet och var man är, när barnen flyttat, när jobbet är slut och man bara har sig själv igen, de hittar jag inte så ofta. Många som är 20 år yngre vill tro att de har samma erfarenhet, men det är ju omöjligt. Sedan kan man självklart vara klok som en bok även om man är 20. Men det är något annat.
• Jag är besatt av kommunikation. Därför bloggar jag. Därför delar jag. Därför skriver jag. Men idag känner jag mig matt.

Jag förstår att mina känslomässiga reaktioner och uppflammande små vredes eldar hänger ihop med min yoga och det jag kämpar med varje morgon. I morse så att svetten rann. Jag vill dela men inte bli ifrågasatt. Just nu orkar jag inte med det. Läs med ditt hjärta är du snäll när du tittar in här. För även om jag är rak betyder det inte att saker inte sårar.

En kollega (ni vet de där som säger att de är så blyga så de aldrig ska behöva yttra ett ord och samtidigt sitter och tycker tusen saker som de sedan säger bakom ryggen) sa till mig en gång: Va, blir du ledsen, du som är så rak? Som om jag var okänslig bara för att jag vågade visa på saker som inte stämde. Walk a mile in my shoes!

Baklänges och gästspel

Jämförelser. Hur lite de hör hemma i yogan. Och ändå, ibland kan det hända att man jämför sig med sig själv. De hör ju inte heller hemma. Men så svåra att låta bli. När jag tänkt på allt jag gjorde rent fysiskt i yogan för några år sedan och att jag inte är i närheten av det just nu har jag känt mig lite trött. Som om jag gått baklänges. Men jag har ändå tänkt att det ändrar sig. Kroppen förändras. Sinnet styr. Låt det vara. När skitstormen drog in för ett år sedan blev jag stel som en fyrkant. Ungefär som en tegelsten. Plötsligt kunde jag inte sitta i padmasana längre. Vilket jag faktiskt kunnat hela mitt liv. Lekte i padmasana som barn, gick på knäna i den och i min yoga har jag aldrig någonsin haft problem med den. Och så plötsligt var den borta. Jag funderade inte så mycket för ett år sedan. Men i år har jag faktiskt längtat efter min egen mjukhet i kroppen. Och jag har kunnat göra padmasana på en sida men inte den andra. Men nu på den här kursen så gör jag den igen, på båda sidor. Det gör ont, inget snack om saken, men jag gör den och det går bättre för varje dag. Vad säger det? Att allt förändras. Precis allt. Det är så lätt att tro att man erövrat en asana och så finns den där för evigt. Men det är sällan fallet. Och vad betyder det? Att kroppen inte vill och inte gör. Man får följa med. Shandor säger att de flesta får panik när det händer. Man tänker för mycket, anstränger sig för mycket, istället för att vänta in sig. I mitt fall blev valet inte så stort, jag mådde inte bra och orkade inget annat än att ta det lugnt. Vilken tur. Och nu när jag gör den igen, så kommer jag ihåg att den kanske bara gästspelar hos mig. Kanske vill den vara hos mig för resten av yogan eller också inte. Jag bjuder in och så får jag se vad som händer. I själva transformationen är det betydelselöst. Faktiskt. Men jag kan ju inte heller neka till att jag känner en barnslig glädje när båda fötterna ligger där tryggt förankrade i min lotus. Och med sandsäckar på några kilo på ena benet så är jag nere. Allt blir precis som det ska. Tack och namasté.

Bilden togs för några år sedan av Dan förstås

Pranayama?

Pranayama. Vad är det? Egentligen? Är det när vi växelvis andas med våra näsborrar? Det som kroppen egentligen sköter om helt på egen hand eftersom den byter näsborre och riktning av sig självt. Är det när vi forcerar något via vår näsa? Eller är det något som sker helt inuti? Något som hänger ihop med kanalerna av energi i kroppen? De där korsningarna/förbindelserna/junctions vi har i vår kropp. På 52 ställen. Där sker egentligen pranayama. Men då behöver vi sitta i bound lotus. Mer än några andetag. Egentligen ungefär en timme, en sloka, så lång tid som det tar för kroppen att byta och flytta runt det som vi själva på något plan tror att vi manipulerar. Varför den asanan? För att den stimulerar just de punkter som vi har på övre delen av foten, som stimulerar punkter i mellangärdet. Som hänger ihop med olika organ och förstås med njurarna som är involverade i vår andning. Javisst är det spännande? Javisst är det komplicerat. Varför har vi reducerat det hela till något som vi tror att vi behärskar för att vi pumpar med magen eller forcerar något i näsborrarna? Tja, kunskapen förtvinar längs vägen, urvattnas och görs enkel för att "alla" ska kunna göra det. Varför då? Varför då?? När jag hör Shandor förklara och berätta om det som tagit honom över 60 år att hitta, då kan jag inte bli annat än vaksam på mig själv. Varför kommer pranayama efter asanas på yogans åttafaldiga väg? Tja, helt enkelt för att det är så ordningen ser ut. Det är inget man direkt börjar med. Eller det kan man inte. Man tror bara det. Detta eviga tillsnurrande av den djupa kunskapen som gör mig matt, illamående och totalt fed up. Vad är det för något som gör att minsta hälsotidning/bilaga med självaktning också har någon slags text med "andningsövningar" som de kallar pranayama? Vad tror vi att vi hittar i den så kallade pranayaman med att byta näsborre och växelvis hålla för den andra? Var hittar vi energin som ska flyta runt? Hur stimulerar vi näsborrarna när vi inte kan göra det med händerna för att de håller i våra stortår i bound lotus? Jo med tungan. Långt bak i svalget, högt upp. Överkurs? Javisst. För alla oss dödliga som inte tagit oss in varken i den sittanden asanan eller the internal breathing. Som tur är för alla som tror de kan men inte vet så är dörren stängd. Den är stängd så länge vi inte har kultiverat vår energi, helt enkelt. Ett slags inbyggt skyddssystem. Tack och lov för det. Som jag själv suttit och hållit för än den ena näsborren, än den andra. Pranayama? No way. Näsandning? Ja. Men det är inte samma sak. Det är en sak att tro något för att en lärare säger det, det är något annat att uppleva det själv. Det är en helt annan sak att utforska och hitta själv. Och inse att man egentligen inte alls kan. Jag har inget problem med att inse min begränsning. Jag är där jag är. Vart jag tar mig vet jag inte. Och det finns inget fancy med detta. Det är olika steg längs vägen. Steg som måste tas i rätt ordning. Som vanligt. Det går inte att hoppa över något steg. Som när vi lär oss gå. Vi måste krypa först. Även om vi bara kryper en timme så kan vi inte hoppa över det. Så ser det helt enkelt ut. Eller att vi behöver squatta innan vi reser oss som små barn. För så ser det ut. Samma med andra delar. Samma med pranayama.

Och jag vet. Jag retar förmodligen gallfeber på er som sitter i er stund och andas på olika sätt och kallar det för pranayama. Det bjuder jag på. För den som känt energin i sina egna kanaler och dessutom kultiverat den och tagit sig in i den sittande meditaitonsposen full lotus och vidare in i bound lotus och gör sin pranayama där - grattis! Ni vet vad ni gör. Resten av oss svävar egentligen i okunnighet.

Bilden är på Shandor Remete när han gör bound lotus, bilden tagen av Dan Lindberg