Jämförelser. Hur lite de hör hemma i yogan. Och ändå, ibland kan det hända att man jämför sig med sig själv. De hör ju inte heller hemma. Men så svåra att låta bli. När jag tänkt på allt jag gjorde rent fysiskt i yogan för några år sedan och att jag inte är i närheten av det just nu har jag känt mig lite trött. Som om jag gått baklänges. Men jag har ändå tänkt att det ändrar sig. Kroppen förändras. Sinnet styr. Låt det vara. När skitstormen drog in för ett år sedan blev jag stel som en fyrkant. Ungefär som en tegelsten. Plötsligt kunde jag inte sitta i
padmasana längre. Vilket jag faktiskt kunnat hela mitt liv. Lekte i
padmasana som barn, gick på knäna i den och i min yoga har jag aldrig någonsin haft problem med den. Och så plötsligt var den borta. Jag funderade inte så mycket för ett år sedan. Men i år har jag faktiskt längtat efter min egen mjukhet i kroppen. Och jag har kunnat göra
padmasana på en sida men inte den andra. Men nu på den här kursen så gör jag den igen, på båda sidor. Det gör ont, inget snack om saken, men jag gör den och det går bättre för varje dag. Vad säger det? Att allt förändras. Precis allt. Det är så lätt att tro att man erövrat en
asana och så finns den där för evigt. Men det är sällan fallet. Och vad betyder det? Att kroppen inte vill och inte gör. Man får följa med. Shandor säger att de flesta får panik när det händer. Man tänker för mycket, anstränger sig för mycket, istället för att vänta in sig. I mitt fall blev valet inte så stort, jag mådde inte bra och orkade inget annat än att ta det lugnt. Vilken tur. Och nu när jag gör den igen, så kommer jag ihåg att den kanske bara gästspelar hos mig. Kanske vill den vara hos mig för resten av yogan eller också inte. Jag bjuder in och så får jag se vad som händer. I själva transformationen är det betydelselöst. Faktiskt. Men jag kan ju inte heller neka till att jag känner en barnslig glädje när båda fötterna ligger där tryggt förankrade i min lotus. Och med sandsäckar på några kilo på ena benet så är jag nere. Allt blir precis som det ska. Tack och namasté.
Bilden togs för några år sedan av
Dan förstås
Ååh just de där sakerna jag tänkte på i gårkväll. Just nu är min kropp så styv, kanske för att jag tränar mycket men det är inte hela sanningen... Den är styv för alla känslor och tankar jag bär på just nu, saker som kommit upp till ytan och som jag inte vet hur jag ska hantera...ännu. Sidoplankor har alltid varit min styrka, jag är stark. Men igår sa mina handflator ifrån... handflator?! Min nacke och mina höft är inte det minsta vad de varit. Nu är de tröga, stela och jag är fortfarande lite arg. Det är spännande för att jag riktigt känner hur förändringen har startat. Så skönt stt läsa hos dig idag då jag funderar på samma sak.
SvaraRaderaHaha, jag vet, det är så otroligt hur kroppen förändras utifrån vad som sker inuti. Handflatorna, det var intressant :) Jag tror att de flesta möter detta om de håller på ett tag, och som sagt de flesta får panik när de inte kan göra det som de alltid kunnat göra. Men det ändras. Igen. Och igen. Varm kram!
RaderaLäser ikapp. Padmasana är en ställning som jag aldrig riktigt har behärskat, inte ens när jag var liten. Jo jag lyckades med den några gånger i ashtangan men det gjorde för ont.. Nu har jag släppt den och accepterat, det är ok för mig och ganska skönt att min yoga/meditation inte hänger så mycket på vad kroppen kan. Det öppnar också upp för andra som är lite rädda för yogan. Kram
SvaraRaderaNu var det ju inte padmasana i sig som jag var viktig, det råkar bara vara min asana just nu som jag har fått att jobba med. Dels för att den grundar mig, dels för att energin i höger höft måste bli "upplåst" och inte så blockerad längre. Och det sker. Men inte utan att stanna i den, möta det onda och släppa det sedan.
RaderaJag vet inte om jag var otydlig, hursomhelst, som Marica beskriver här ovan om hur hon känner i sin kropp, sinne och yoga, var vad jag försökte säg. Att kroppen förändras så mycket utifrån vad som sker i oss känslomässigt och i sinnet. Och då spelar det ingen roll vilken asana det handlar om. För plötsligt kan vi inte göra saker vi alltid kunnat göra. Det är skillnad mot att aldrig ha kunnat göra något. Vi hamnar alla där tror jag.
Jag förstår inte heller riktigt det du skriver att din yoga inte hänger så mycket på vad kroppen kan. Om kanalerna inte är fria då kan ju inte energierna flyta och vad handlar då yogan om? Asanas kommer ju före både pranayama och meditation och koncentration. För att kroppen förbereder sig för just de delarna.
Den som är rädd för yoga tror jag ska hålla sig borta tills den vågar närma sig den, det handlar i mina ögon inte om man ser någon som kan sitta i padmasana eller inte. Det brukar bara vara något människor hänger upp det på, någon ytlig betraktelse och kommentarer om stelhet och "vighet". En dag övervinner viljan rädslan och då är det dags. Varje människa närmar sig det hela som den gör.
För mig kan alla utöva yoga, var de än är, men därmed inte sagt att man slår sig till ro med vad man "kan" och "inte kan" därför att allt sitter i sinnet. Det är min övertygelse och något jag ser i mig själv, något min lärare berättar om och något andra intygar. Jag vet, det är provocerande för många, det har varit otroligt provocerande för mig själv. Men jag har landat i den övertygelsen.
Jag har sett tre människor som alla blivit av med sin scolios och rätat ut ryggen, det är mäktigt. Kram
Ja fantastiskt att kunna läka sin scolios och jag tvivlar inte alls på yogans fantastiska kraft. I min egen resa har jag i ashtangan strävat så mycket och det tog stopp där. I kundaliniyogan tycker jag att det är på ett annat sätt, för mig är det så, man dras till olika tekniker och lärare men alla har vi samma mål. Har tyvärr inte tiden att förklara mer än så nu och tycker också det är svårt att sätta ord på vissa saker. Kram
RaderaDu har skrivit det många gånger, låter inte alls som Ashtangan var din yoga, skönt att du har hittat rätt nu. Ja allt går inte att sätta ord på, det är omöjligt. Kram!
Radera