Yin-yang i allt

Den här symbolen har blivit viktigare och viktigare för mig. I mitt medvetande och hela mig. För allt samexisterar. Allt finns. Att inte värdera och inte vara rädd för om något känns som ett mörker inom oss, det finns alltid ljuspunkter. Och i det ljusa finns stråk av mörker. Eller som här, punkter i respektive fält. Och cirkeln, den hela symbolen. Tillvarons sammansättning. Samma med vår kropp. Den består av både yin- och yangkanaler. Och utifrån vilka rörelser och hur vi utför dem stimulerar vi olika delar i oss. I kroppen. Som hänger ihop med det vi inte kan se med ögat. Men väl känna och förnimma. I min yoga har jag rörelser som stimulerar båda kanalerna, det behövs inte delas upp när jag gör min practice. Det är så sinnrikt och så skönt. Och inuti mig finns också delar av mörkt och ljust. Om vi är rädda för mörkret och tror att vi konstant måste tala om ljuset och inte vill kännas vid det mörka, då tror jag att det växer sig större. Ta upp trollen i ljuset så spricker de som min mormor sa. Varför skulle något vara sämre? Hela tillvaron är skapad utifrån motsatser och olika kvaliteter. Att bli hel är att inse att vi alla har båda delarna och att det inte är dåligt. Hur skulle vi se ljuset om inte mörkret fanns?

Pranayama?

Pranayama. Vad är det? Egentligen? Är det när vi växelvis andas med våra näsborrar? Det som kroppen egentligen sköter om helt på egen hand eftersom den byter näsborre och riktning av sig självt. Är det när vi forcerar något via vår näsa? Eller är det något som sker helt inuti? Något som hänger ihop med kanalerna av energi i kroppen? De där korsningarna/förbindelserna/junctions vi har i vår kropp. På 52 ställen. Där sker egentligen pranayama. Men då behöver vi sitta i bound lotus. Mer än några andetag. Egentligen ungefär en timme, en sloka, så lång tid som det tar för kroppen att byta och flytta runt det som vi själva på något plan tror att vi manipulerar. Varför den asanan? För att den stimulerar just de punkter som vi har på övre delen av foten, som stimulerar punkter i mellangärdet. Som hänger ihop med olika organ och förstås med njurarna som är involverade i vår andning. Javisst är det spännande? Javisst är det komplicerat. Varför har vi reducerat det hela till något som vi tror att vi behärskar för att vi pumpar med magen eller forcerar något i näsborrarna? Tja, kunskapen förtvinar längs vägen, urvattnas och görs enkel för att "alla" ska kunna göra det. Varför då? Varför då?? När jag hör Shandor förklara och berätta om det som tagit honom över 60 år att hitta, då kan jag inte bli annat än vaksam på mig själv. Varför kommer pranayama efter asanas på yogans åttafaldiga väg? Tja, helt enkelt för att det är så ordningen ser ut. Det är inget man direkt börjar med. Eller det kan man inte. Man tror bara det. Detta eviga tillsnurrande av den djupa kunskapen som gör mig matt, illamående och totalt fed up. Vad är det för något som gör att minsta hälsotidning/bilaga med självaktning också har någon slags text med "andningsövningar" som de kallar pranayama? Vad tror vi att vi hittar i den så kallade pranayaman med att byta näsborre och växelvis hålla för den andra? Var hittar vi energin som ska flyta runt? Hur stimulerar vi näsborrarna när vi inte kan göra det med händerna för att de håller i våra stortår i bound lotus? Jo med tungan. Långt bak i svalget, högt upp. Överkurs? Javisst. För alla oss dödliga som inte tagit oss in varken i den sittanden asanan eller the internal breathing. Som tur är för alla som tror de kan men inte vet så är dörren stängd. Den är stängd så länge vi inte har kultiverat vår energi, helt enkelt. Ett slags inbyggt skyddssystem. Tack och lov för det. Som jag själv suttit och hållit för än den ena näsborren, än den andra. Pranayama? No way. Näsandning? Ja. Men det är inte samma sak. Det är en sak att tro något för att en lärare säger det, det är något annat att uppleva det själv. Det är en helt annan sak att utforska och hitta själv. Och inse att man egentligen inte alls kan. Jag har inget problem med att inse min begränsning. Jag är där jag är. Vart jag tar mig vet jag inte. Och det finns inget fancy med detta. Det är olika steg längs vägen. Steg som måste tas i rätt ordning. Som vanligt. Det går inte att hoppa över något steg. Som när vi lär oss gå. Vi måste krypa först. Även om vi bara kryper en timme så kan vi inte hoppa över det. Så ser det helt enkelt ut. Eller att vi behöver squatta innan vi reser oss som små barn. För så ser det ut. Samma med andra delar. Samma med pranayama.

Och jag vet. Jag retar förmodligen gallfeber på er som sitter i er stund och andas på olika sätt och kallar det för pranayama. Det bjuder jag på. För den som känt energin i sina egna kanaler och dessutom kultiverat den och tagit sig in i den sittande meditaitonsposen full lotus och vidare in i bound lotus och gör sin pranayama där - grattis! Ni vet vad ni gör. Resten av oss svävar egentligen i okunnighet.

Bilden är på Shandor Remete när han gör bound lotus, bilden tagen av Dan Lindberg

För-semester

Utan uppkoppling. Utan krav eller måsten. Med sol och värme. Med vila. De första dagarna somnade jag mest hela tiden, vi tog det lugnt. Acklimatiserade oss i vår lilla lägenhet som hade den bästa av terrasser med en utsikt över hela Levanto. Jag har så många intryck och ändå känner jag mig så lugn och utvilad även om vi rullade in på gården klockan fyra i morse. Vi har varit på en vacker plats, väl värd att resa till.

• Jag har ätit allt som är typiskt italienskt men inte så yogiskt eller bra ur ayurveda-synpunkt. Jag har alltså ätit glass, pasta, pizza och druckit vin. Mådde sämst på pasta och pizza. Det är inte  mat för mig helt enkelt.
• Jag har badat i ett varmt hav. Det var salt och gjorde min kropp stelare än stel.
• Jag har solat, måttligt men ändå i solen och blivit illröd om mina knän. Hur det nu kom sig?! Men solen suger också kraft, så jag har läst i skuggan. Som en gammal dam.
• Jag har vandrat flera mil om dagen efter de första vilodagarna. Mina Merrellskor fungerade optimalt och jag gillar verkligen att vandra även på 270 meters höjd då man först ska upp och sedan ned. Stackars mina knän.
• Jag har pratat italienska som en infödd, om du frågar mig :) Om du frågar en infödd så har det förmodligen låtit förskräckligt. Jag älskar det italienska kynnet och melodin i det vackra språket. Det är som jag på något vis.
• Jag har åkt tåg mellan små byar. Jag har vandrat. Jag har åkt båt.
• Jag har läst sex böcker. Deckare, vackra draman och annat. En stannade extra länge i mig Konsten att höra hjärtslag - läs den. Punkt.
• Jag har yogat. Mer i början än i slutet. Jag har fått insikter oombett och kanske delar jag det längre fram. Allt är inte lätt men det gör det hela lättare. I mitt liv.
• Jag tog med en dator som jag skrev på en gång men aldrig bloggade på för att vårt wi-fi inte fungerade. Tack och lov måste jag säga.

Nu är det jobb i två veckor till och jag kan ärligt säga att det här med att ta en slags försemester till semestern, det kan vara bland den bästa planen jag haft på länge. Det känns inte alls jobbigt att gå till jobbet imorgon. Jag har också missat ett prinsbröllop och en förskräcklig händelse med en ung flicka. Landet har sörjt och sedan förmått sig att glädjas ändå. För kärleken. Jag landar i det också. Livet. Solen lyser men inatt vräkte regnet ned när vi körde hemåt från Arlanda. Ännu är inte sommaren här helt och fullt. Hoppas du har det fint där du är!