tisdag 6 december 2016

Kärleken till mig själv

Men hur gör du? Hur får du till din träning? Varför ska det vara så svårt med att få till sin yogastund? Jamen jag har ju inte tid. Jamen jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jamen jag får helt enkelt inte till det. Känner ni igen frågorna? Läser på olika yoga-hälsoprofilers olika plattformar om det svåra med att få till sin egenträning. Alla med olika tips. Så många om och men det är kring yogaträningen. Varför är det så? Mitt enkla svar är att det är på mattan du möter dig själv. Till slut. Eller till en början, allt beroende på vem du är och hur du närmar dig just dig själv. Visst kan det låta storvulet? Lite sådär heligt som jag kan ha så svårt för ibland. Och ändå. Det är som jag ser det.
   Efter yogakurser brukar jag lida av andlig baksmälla. Jag brukar vara sjukt stel och på ett plan ovillig i kroppen. Jag brukar sörja att jag nu "bara" har mig själv igen. Men vet ni. Den här gången är det annorlunda. Jag gör bara. Jag var lite stel efter resan förstås. Men nu gör jag fullt ut det jag ska. Jag är i det som gör ont. Inget mer med det. Men igår somnade jag utan värk i höften. Säkert första gången på ett år. En lärares kunskap och mod har visat vägen. Jag hade nog inte riktigt vågat själv, inte vågat för att det gjort ont, känts fel - ja ni vet rädslan kan ta många uttryck. Och nu har det flyttat sig i kroppen, det där obehaget. Från ljumsken ut på sidan av kroppen och så vidare i små krumelurer. För att asanan löser upp. För att den läker. Inget hokus pokus, ren och skär kunskap från tusentals år men också rätt förvaltad av en som kan och som lämnat vidare. Och så jag som den här gången tog emot fullt ut. Det är egentligen inte krångligare än så och ändå gör vi så mycket krumbukter. Jag har verkligen gått i cirklar för att närma mig det som just jag behöver. Det är nog det som själva glädjen i mig nu visar, porlandet inifrån och ut. Att jag gör det som gagnar mig. Att alla obekväma händelser och beslut ändå tagit mig hit.
   Jag andas djupt djupt nere i mitt bäcken. Yogastunden är inte lång, kanske en halvtimme, men den ger allt. Och jag tror nog att de allra flesta har 10-20-30 minuter att ge sig själva om dagen. Men att möta sig själv - det är inte alla beredda på. Jag har sett så många hoppa av yogan, just när de närmat sig något. Och jag dömer ingen, alla har sin väg att gå. Ibland gör vi det så mycket krångligare än vad vi behöver. När jag slutat med tjafset med mig själv och bara gör det är då det händer. Men inte förrän då. Vi som traskat en bit på yogavägen vet ju att förändring är det enda konstanta. Det syns extra tydligt just där. Och hur tacksam är jag inte för yogavännerna jag träffade i Melbourne, när vi riktigt kunde grotta ner oss en stund för att ventilera och försöka sätta ord på det hela. Men jag är lika tacksam för mina vänner i bloggvärlden och de som jag inte träffat fysiskt men som jag har en fin dialog med, kring yogan. Även om alla gamla skrifter och även min lärare säger att man inte ska sätta så många ord på det, så har det för mig själv behövts. Nu vet jag att det inte går att sätta ord på detta allomfattande, hela-livet-påverkande men nu är jag också på mitt sjuttonde år av yoga. Och jag gör färre rörelser än någonsin och ändå, mina vänner, ändå är det just det här jag behöver nu. Det är mäktigt. Och om du ställer dig frågan över varför det är "så krångligt" att få till yogan för just dig så kanske du ska fortsätta fråga dig själv, vad det hela beror på. Ja jag vet, tidsbrist, barn och allt vad det nu är som tar tiden i anspråk. Men kanske också att vi inte tar vår egen plats? Att vi inte kräver det som just vi behöver. Det är inte mycket i tid räknat. Jag brukar gå igenom faser av tvivel, ilska, trötthet, vill-inte-alls till att landa i att jag gör det som är gott för mig. Tappar du lusten, hitta den igen, inte av tvång utan av kärlek till dig själv min vän för allt finns att vinna när dimridåerna lättar och du ser dig själv klart och tydligt.

Ge dig själv den där stunden varje dag, allt finns att vinna när just du framträder inför dig själv

6 kommentarer:

  1. Fint att du skriver om det här nu när jag ska ha en liten workshop om att hitta sin dagliga andliga disciplin. Kram♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilket bra tema för en workshop ❤️️ Kram

      Radera
  2. Känns väldigt skönt att läsa dethär, som en varm kram av bekräftelse och igenkänning. För ja, förändring är det enda vi kan vara säkra på, allt runtomkring är bubbel, surr, motstånd, eufori och mycket därtill. Lätt att säga att det bara att bita ihop, för i verkligheten behövs en hel del mod. Mod att våga möta sig själv, som du skriver ��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är sant, modet krävs. Man blir också nyfiken på sig själv på något vis. Vad är det som ska visas? Du vet! Kram ❤️️

      Radera
  3. Amen, säger jag som inte alltid får till det. Fast jag vet att det räcker med en liten stund. En liten stund med mig själv. Tack för dina vackra ord! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv. Och den där lilla stunden gör all skillnad i världen i slutänden. Bara att ta sin plats ❤️️ Kram

      Radera