Ingen dans på rosor

Ja och så blev det sådär döjobbigt. Bara sådär. Att utforska en enda asana är tio gånger tuffare än att ha en serie eller sadhana som består av fler asanas. Nu dyker det upp olika detaljer på ett granskande utforskande sätt som kroppen väljer. Kan inte säga på något annat vis. Upptäcker blåmärken på mina fotryggar, de kommer av yogan. Jag vaknar stel som en murstock i höger skuldra, det svider när jag andas och jag har bara ett val. Jag kapitulerar. Ingen direkt dans på rosor just nu. Men jag gör. Varje dag är det yoga och promenad. Det är basic. Allt annat är bonus eller vad du vill. Men vidden av att göra en asana i ett år börjar ramla ner inombords och jag inser att stanna i något, att bara stanna kommer att göra min skillnad. Det knakar i bröstkorgen, i nyckelbenen (!) och skuldrorna. Men jag gör. Jag känner varje andetag breda ut sig och jag känner hur jag vill spänna, men jag låter bli. Det kräver all min koncentration. Jag vill inte men jag gör. Jag släpper efter hela tiden. Ungefär som att backa i en isklädd backe, som jag gjorde en gång. Decimeter efter decimeter. Det här är ett hantverk. Helt enkelt.
   Efteråt. Benen mot väggen, den röda ullfilten på kroppen och ögonkudden som doftar svagt av lavendel vilar mjukt på mina ögonlock. Jag flyter iväg. Det är en belöning efter att ha gjort det som jag nu ska ägna mig åt varje dag. Jag får helt enkelt ta en dag i sänder. Inget annat går ju heller. Blir nästan full i skratt, jag som känt mig så glad och nöjd. Pang så började slitet. Bara sådär. Och det var ju det han sa. Den gode Shandor. The name of the game heter persistence, att stanna, och det i sin tur kräver tålamod och acceptans. Ja just ja.