Inte-dag och kraftsamling

Totalt ur slag. Orkar inget. Jag har inte varit utanför dörren. Jag har knappt tagit mig ur sängen, men jag är inte sjuk. Bara trött. Så jag vilar. Imorgon ska jag köra 60 mil. Idag har jag inte;

• Promenerat
• Gjort min yoga
• Städat
• Bakat
• Gjort julgodis

Vad har jag gjort då? Tja, jag har läst och slösurfat och fnissar lite lätt när jag läser Maricas inlägg för jag lånade en självhjälpsbok igår, av en vän. Och titeln är så otroligt inbjudande The universe has your back. Men ja, jag kanske har läst för många böcker av samma karaktär. Kanske har jag lite svårt för det här lite självgoda som jag ibland lyser igenom. Och jag kan heller inte låta bli att tänka på alla dessa människor som är i krig. Som om de inte bad högre makter om hjälp? Som om de inte skulle vilja ha ett gott liv och önskat sig det. För enligt författaren så räcker det liksom att uttala vissa mantran och tänka vissa saker. Som jag försökt önska bort min värk i höften. Som jag öppnat upp för olika tankar, meningar och värdeladdade ord. Nej jag ser inte ner på det, jag tror bara att den verkliga självhjälpen, den kommer av att göra. Mestadels. Tankar är jätteviktiga, absolut, men vi måste ju göra.
   Och med det sagt har jag helt valt bort att göra idag. Haha, ja jag är kanske inkonsekvent men jag kör inte över mig längre. Jag kraftsamlar idag tänker jag, när jag ligger ner, slösurfar och hör vinden vina utanför i det gråa landskapet.
   Tidigare skulle en sådan här dag ha fått mig att känna mig dålig. Men jag bara kokar te, tassar runt i pyjamasen och så lägger jag mig igen. Kroppen kräver att få vila, ska jag då säga nej? Jag har inte så många måsten längre, varför ska jag skapa nya till mig själv? Mitt enda måste just nu är att i januari ska jag och min redaktör gå igenom manuset och jag är inte helt klar med det. Men ibland är det som jag kryper ihop i mig själv, låter tankarna rulla halvt omedvetna i den skrivprocessen och sedan när jag väl sätter mig ned så brukar det ha löst sig. Jag hoppas på att det blir så. Än har jag tid. Och kanske behöver vi alla en sådan här inte-dag ibland. Eller hur tänker du?