Ingen dans på rosor

Ja och så blev det sådär döjobbigt. Bara sådär. Att utforska en enda asana är tio gånger tuffare än att ha en serie eller sadhana som består av fler asanas. Nu dyker det upp olika detaljer på ett granskande utforskande sätt som kroppen väljer. Kan inte säga på något annat vis. Upptäcker blåmärken på mina fotryggar, de kommer av yogan. Jag vaknar stel som en murstock i höger skuldra, det svider när jag andas och jag har bara ett val. Jag kapitulerar. Ingen direkt dans på rosor just nu. Men jag gör. Varje dag är det yoga och promenad. Det är basic. Allt annat är bonus eller vad du vill. Men vidden av att göra en asana i ett år börjar ramla ner inombords och jag inser att stanna i något, att bara stanna kommer att göra min skillnad. Det knakar i bröstkorgen, i nyckelbenen (!) och skuldrorna. Men jag gör. Jag känner varje andetag breda ut sig och jag känner hur jag vill spänna, men jag låter bli. Det kräver all min koncentration. Jag vill inte men jag gör. Jag släpper efter hela tiden. Ungefär som att backa i en isklädd backe, som jag gjorde en gång. Decimeter efter decimeter. Det här är ett hantverk. Helt enkelt.
   Efteråt. Benen mot väggen, den röda ullfilten på kroppen och ögonkudden som doftar svagt av lavendel vilar mjukt på mina ögonlock. Jag flyter iväg. Det är en belöning efter att ha gjort det som jag nu ska ägna mig åt varje dag. Jag får helt enkelt ta en dag i sänder. Inget annat går ju heller. Blir nästan full i skratt, jag som känt mig så glad och nöjd. Pang så började slitet. Bara sådär. Och det var ju det han sa. Den gode Shandor. The name of the game heter persistence, att stanna, och det i sin tur kräver tålamod och acceptans. Ja just ja.

Baklänges och gästspel

Jämförelser. Hur lite de hör hemma i yogan. Och ändå, ibland kan det hända att man jämför sig med sig själv. De hör ju inte heller hemma. Men så svåra att låta bli. När jag tänkt på allt jag gjorde rent fysiskt i yogan för några år sedan och att jag inte är i närheten av det just nu har jag känt mig lite trött. Som om jag gått baklänges. Men jag har ändå tänkt att det ändrar sig. Kroppen förändras. Sinnet styr. Låt det vara. När skitstormen drog in för ett år sedan blev jag stel som en fyrkant. Ungefär som en tegelsten. Plötsligt kunde jag inte sitta i padmasana längre. Vilket jag faktiskt kunnat hela mitt liv. Lekte i padmasana som barn, gick på knäna i den och i min yoga har jag aldrig någonsin haft problem med den. Och så plötsligt var den borta. Jag funderade inte så mycket för ett år sedan. Men i år har jag faktiskt längtat efter min egen mjukhet i kroppen. Och jag har kunnat göra padmasana på en sida men inte den andra. Men nu på den här kursen så gör jag den igen, på båda sidor. Det gör ont, inget snack om saken, men jag gör den och det går bättre för varje dag. Vad säger det? Att allt förändras. Precis allt. Det är så lätt att tro att man erövrat en asana och så finns den där för evigt. Men det är sällan fallet. Och vad betyder det? Att kroppen inte vill och inte gör. Man får följa med. Shandor säger att de flesta får panik när det händer. Man tänker för mycket, anstränger sig för mycket, istället för att vänta in sig. I mitt fall blev valet inte så stort, jag mådde inte bra och orkade inget annat än att ta det lugnt. Vilken tur. Och nu när jag gör den igen, så kommer jag ihåg att den kanske bara gästspelar hos mig. Kanske vill den vara hos mig för resten av yogan eller också inte. Jag bjuder in och så får jag se vad som händer. I själva transformationen är det betydelselöst. Faktiskt. Men jag kan ju inte heller neka till att jag känner en barnslig glädje när båda fötterna ligger där tryggt förankrade i min lotus. Och med sandsäckar på några kilo på ena benet så är jag nere. Allt blir precis som det ska. Tack och namasté.

Bilden togs för några år sedan av Dan förstås

Skönt bak, skräck fram

Morgonpromenaden mitt bland Budapestbor. Jag älskar det! Glider ur min port och är en i mängden av människor på väg. Utan hets. Kostymklädda män som allvarsamt röker sina cigaretter, gatsoparna som är minutiösa, vackra kvinnor i välsittande dräkter. Jag slås av att jag ännu inte sett en enda överviktig människa.
Detta gör hela intrycket av min barndom ännu starkare. Ingen är supersmal, folk ser ut som folk helt enkelt. Tar några bilder på Parlamentet, men det gör det hela inte riktig rättvisa, jag ser solen träffa några fönster - guldet stänker över hela huset!

Morgonpasset blir grymt tufft för mig. Atikrantam som jag var rädd att jag skulle få som asana, den blir jag korrigerad i rejält av Emma. Det behövs, inser att jag jobbat fel i den. Men 6 gånger på varje sida, puh! Sedan till mitt lejon. Emma tar sig tid med mig igen och det hela resulterar i 6 andetag på varje sida. Avslutar med paschimottanasana, sittande framåtböj, och hon trycker min panna mot mina knän, armbågarna i golvet, händerna om stortårna som skall peka mot varandra samtidigt som hälarna skjuter ifrån. Ja det är jobbigt! Men mest inuti, jag får en klaustrofobisk känsla av att vara fångad och en rädsla väller upp inombords, inget jag visste att jag hade. Den är mörkgrå och tjock och det enda som gör att jag klarar av att stanna är att Emma samtidigt trycker på olika punkter längs mina skuldror och ryggrad. Åh hon är bra på det hon gör! Det blir varmt och behagligt i ryggen och skräck och ångest på framsidan... Hur är det egentligen möjligt, i samma kropp, två så olika förnimmelser? Men sedan kommer det sista, sitta i padmasana, lotusställning, händerna bakom ryggen och pannan i golvet. Gud! 8 andetag på varje sida. Jag får panik. Lugnar faktiskt mig själv med en inre dialog. Gör min warm down enligt konstens alla regler (det vill säga enligt dvd:n :)). Zhander tittar noga på mig när jag reser mig och frågar hur jag mår och hur det känns. Jag säger att jag är trött, han säger att jag är kritvit i ansiktet och måste ta det lugnt. "Funny things will happen to you" säger han, på grund av att jag har tungan ute både under utandning och uddyianan. Måste vara väldigt uppmärksam på mig själv. Han ber mig också om att säga till honom så fort jag känner något. Jag lovar och tackar honom. Har sådant förtroende för honom, han är verkligen en speciell människa och lärare. Orkar knappt gå - måste köpa en chokladkaka på vägen hem som jag sköljer ned med en flaska vatten och ett äpple. Väl hemma får jag fruktsallad och yoghurt av Elaine och jag väljer att stanna hemma idag. Orkar inte ta mig ut igen trots att solen är guldgul och himlen bedårande. Mina inre demoner vill ut och det tar på krafterna.

Jasså

Vaknar kl 05 med lite pirr i magen. E är i första gruppen så hon sticker en stund före mig. Jag flanerar sakta förbi Parlamentet, en helt fantastisk byggnad. Vi bor verkligen mitt i smeten.
Vi kommer in och jag darrar lätt, kan inte hjälpa det. Rullar ut min matta, brukar inte träna på matta men här är det ganska dammigt...Kör igång med min serie. Blir avbruten mitt i av Emma som korrigerar mig och säger att jag inte gör rätt serie. Lite förbluffad kommer jag av mig, jag tränar den som vi tränar den hemma. MEN här kommer en hake som jag kan uppleva det med Shadowyogan, vissa delar är borttagna, hon tycker att jag ska träna exakt efter deras senaste dvd. Den ligger hemma! Plus att vi inte gjort det på lektionerna hemma...jaja, lite förtret känner jag allt. Samlar ihop mig och kommer till min position, lejonet, simhasana. Z sätter sig mitt emot mig och går igenom den. Den känns ok, lite svårt att dra fötterna framåt i utandningen, men lite grann rör de sig nog :) Tungan är ute vid utandningen men även vid uddyiana bandhan. Funkar men ovant. Förväntningarna är äntligen nere på noll. Traskar hemåt och känner mig dammig och hela jag känns som ett stort jasså!