Stanna. Stanna. Stanna.

Det är några minusgrader och alldeles stilla. Vi går en lång morgonpromenad och ser solen sega sig över trädtopparna. Den lyser så lågt och så snett att man utan att känna kylan skulle kunna säga att det är vinter nu. Och ändå, nästa vecka vänder det och ljuset börjar återvända. Tycker så mycket om den här tiden. Snö. Kyla. Lugn. Och det är vindstilla, det är det skönaste. När vi kommer hem gör vi vår yoga, men efter mer än en timme ute och med lite kalla ben så är jag verkligen stel. Vet inte om det är promenaden men vi kommer överens om att inte byta plats på dem igen. First things first som vi säger.
   Vaknade inatt klockan 02 och kände en enorm oro i mig. Som en grå ballong. Som snurrade i mig men som också försökte dra igång mig. Och det lyckades. Tyvärr. Låg här och oroade mig tills jag blev trött på mig själv. Vad är det här? Nej, jag vill inte ha gammalt bråte i mitt huvud. Nej jag vill inte ta ansvar för någon annan än mig själv. Nej. Nej. Nej. Till slut somnade jag om. Jag vet att det är sinnet som spelar spratt. Men jag tror också att min yoga är så kraftfull så den har öppnat ett väldigt gammal rostigt lås. Ett där jag trodde att jag hade slängt bort nyckeln. Ett lås som jag nog aldrig hade tänkt öppna, för jag visste egentligen inte att det fanns. Men det är samtidigt så befriande att veta att det som är jobbigt i stunden också ger något senare. Men just nu är det mest en kamp. Jag gör och när jag ligger med benen mot väggen så är det som eld i mitt högra lår och mitt på mitt skenben och i vaden. Det har jag aldrig känt förut. Ont ja, men nu gör det så ont att jag måste titta på benet, men nej, inget syns ju förstås. Jag är inte rädd. Oron har fått spelrum men inget annat. Jag gör och har min vackra målbild av Shandor i bound lotus, den finns där och jag kommer ihåg alla hans korrigeringar, nästan så jag känner hans händer och fötter på min kropp. Som en varlig vägvisare. Som en påminnelse på att göra, göra, göra. Stanna, stanna, stanna. Allt kommer att förändras, vill gärna hoppa framåt i tiden för att se vad som ska hända, men kommer ihåg processen från andra asanas och att allt faktiskt är möjligt.

Släppte ut oron och gjorde min yoga. Det är ändå det som räknas för mig.