Lite matt och känslig

Ibland blir jag lite matt. Jag ser människor länka till mig utifrån det jag skrivit, som om jag är någon slags sträng lärare. Jag läser kommentarer jag inte riktigt förstår. Får mail där människor är upprörda. Och jag fattar. Jag berör. Det vill jag ju. Men jag vill en gång för alla slå fast att det jag skriver är högst personligt. Jag har verkligen varken facit eller "rätt". Det är inget jag heller strävar efter. Jag har valt att dela det som är min yogaväg. Och hur hela mitt liv egentligen påverkas av det. Och att allt som oftast sker det i utmaningarna, det svåra, smärtsamma och tuffa. Men ändå. Några före detta bloggvänner har gått i taket, fått spunk på det som jag tycker. Det som jag funderar över. Kanske säger det något om vår tid. Att man får finna sig i detta när man visar sig? Jag vet inte. Hur kan man bli så uppjagad över att någon tycker olika? Jag förstår det inte men har förstått att nätet svämmas över av detta. Att man är ett knapptryck bort. Det skrämmer mig att vi bara ska vända oss till de som vi är exakt lika. Vart tar det oss? Jag älskar mångfald. På alla sätt. I tillvaron, i samhället, i yogan.

• Jag är känslig. Jag är till och med högkänslig. Trots att jag är social, pratsam och utåtriktad. Som barn var jag otroligt blyg. Det betyder ändå att jag säger det jag tycker, ofta med hjärtat vilt hamrande. Men jag har lovat mig själv att stå upp för det jag tror på. Inget annat.
• Jag älskar dialog. Respektfull. Det bästa jag vet är när man har en dialog, diskussion om något och INTE tycker lika. Något som annars i Sverige kallas för diskussion är när två människor sitter och håller med varandra. Hur ska något utvecklas då? Och framför allt att vi svarar på det vi pratar om och inget annat.
• Jag älskar att vi kan mötas över yogagränserna utan att någon yoga är "bättre" än den andra. Är känslig för värderingar och tycker inte de hör hemma någonstans. Allra minst i yogan. Men har sett det mycket, både i klasser och på nätet.
• Jag känner mig ensam ibland, som Shadowyogini och i bloggvärlden. Men tänker att likheterna är större än skillnaderna. Kanske har jag fel.
• Ju mer jag visar av mig själv och framför allt mina tillkortakommanden, ju fler möten får jag, vi är så lika innanför skalet. Jag skriver idag om saker jag aldrig skulle drömt om för 7 år sedan när jag började blogga. Ändå funderar jag ibland. Även om jag bara skriver om en strimma av mitt liv, så tror många att de vet allt om mig... Jag har fått de mest besynnerliga mail.
• Jag är vanlig. Jag är en kvinna på 61 år. De flesta jag läser hos är 10-20-30 år yngre än mig. Gör det något? Nej. Men ibland känner jag mig ensam i min ålder. Erfarenheterna i livet och var man är, när barnen flyttat, när jobbet är slut och man bara har sig själv igen, de hittar jag inte så ofta. Många som är 20 år yngre vill tro att de har samma erfarenhet, men det är ju omöjligt. Sedan kan man självklart vara klok som en bok även om man är 20. Men det är något annat.
• Jag är besatt av kommunikation. Därför bloggar jag. Därför delar jag. Därför skriver jag. Men idag känner jag mig matt.

Jag förstår att mina känslomässiga reaktioner och uppflammande små vredes eldar hänger ihop med min yoga och det jag kämpar med varje morgon. I morse så att svetten rann. Jag vill dela men inte bli ifrågasatt. Just nu orkar jag inte med det. Läs med ditt hjärta är du snäll när du tittar in här. För även om jag är rak betyder det inte att saker inte sårar.

En kollega (ni vet de där som säger att de är så blyga så de aldrig ska behöva yttra ett ord och samtidigt sitter och tycker tusen saker som de sedan säger bakom ryggen) sa till mig en gång: Va, blir du ledsen, du som är så rak? Som om jag var okänslig bara för att jag vågade visa på saker som inte stämde. Walk a mile in my shoes!