Lotus

När man tänker på att yogan från början var några få sittande positioner. (Asanas betyder för övrigt sittande position.) När man tänker på att människan idag har svårt för att göra de få asanas som det handlade om inser man att man behöver hjälp att ta sig dit. När man tänker på att allt kan komma ur en enda asana, härligheter, smärtsamma delar kring kropp och själ, insikter, utsikter och allt däremellan. Ja då inser man att egentligen behövs inte så mycket. Många yogastilar berömmer sig av att ha så mycket att välja på... Men är det just det vi behöver? Mycket att välja på? Jag tror inte det finns en yogastil som inte har ett helt batteri av sadhanas och kriyor. Men vad behöver vi? Vad behöver jag? Är det inte just det som är det intressanta? Allt annat blir ju bara runtomkring fluff egentligen. Eller sätt att ta sig ned på golvet för att sittande göra en av de asanas som det hela bygger på. Som meditationen har som grundpelare. Padmasana. Eller hel lotus. Som kan göras på en mängd olika sätt för att man gör olika med sina armar och händer. Jag och min man har båda padmasana att arbeta i, men vi gör den på väldigt olika vis. För att vi fått just det som vi själva behöver.
   Jag kan säga att efter några månader i den asanan, så överraskar den mig varje dag. Varje dag. Jag överdriver inte. Och i morse när jag låg med benen mot väggen efter min practice så insåg jag med skrämmande tydlighet hur less is more verkligen är sant. Att känna allt som rusar i mig av känslor vissa dagar, att låta tårarna komma, inget att hänga upp sig på. Att veta att jag tidigare i mitt yogaliv gjort padmasana på skuldrorna och på olika sätt upp och ner tidigare. I armbalanser som mayurasana. Och så idag, idag har jag som sagt svårt att komma rätt med fötterna. När jag sitter. Men jag gör det. Men det kräver allt. Det kräver en tyngd på ena benet, som jag löst med att ha en pelletssäck där. Jag känner allt mellan mig och mig själv i den här sittande delen. Jag behöver all grundning jag kan få,  jag som har så mycket vata, vind i mig och den har ökat sista året, sedan jag fyllde 60. Det är snudd på magiskt att en enda asana kan utföra allt detta i mig. Kanske har jag inte varit mogen för den tidigare? Kanske har jag slarvat tidigare som låtit bli den ibland? Hursom, jag gör den nu och det är just det som räknas.  Lite intressant att läsa att Lotusblomma står för andlighet och avkoppling. Den  är en vattenlevande perenn med stark symbolisk betydelse inom antik buddhism samt indisk och egyptisk mytologi. Lotusblomman symboliserar andlig upplysning och universums utveckling.

Jag låter lotusblomman och lotuspositionen stå för min egen andliga upplysning också helt enkelt!

Stanna. Stanna. Stanna.

Det är några minusgrader och alldeles stilla. Vi går en lång morgonpromenad och ser solen sega sig över trädtopparna. Den lyser så lågt och så snett att man utan att känna kylan skulle kunna säga att det är vinter nu. Och ändå, nästa vecka vänder det och ljuset börjar återvända. Tycker så mycket om den här tiden. Snö. Kyla. Lugn. Och det är vindstilla, det är det skönaste. När vi kommer hem gör vi vår yoga, men efter mer än en timme ute och med lite kalla ben så är jag verkligen stel. Vet inte om det är promenaden men vi kommer överens om att inte byta plats på dem igen. First things first som vi säger.
   Vaknade inatt klockan 02 och kände en enorm oro i mig. Som en grå ballong. Som snurrade i mig men som också försökte dra igång mig. Och det lyckades. Tyvärr. Låg här och oroade mig tills jag blev trött på mig själv. Vad är det här? Nej, jag vill inte ha gammalt bråte i mitt huvud. Nej jag vill inte ta ansvar för någon annan än mig själv. Nej. Nej. Nej. Till slut somnade jag om. Jag vet att det är sinnet som spelar spratt. Men jag tror också att min yoga är så kraftfull så den har öppnat ett väldigt gammal rostigt lås. Ett där jag trodde att jag hade slängt bort nyckeln. Ett lås som jag nog aldrig hade tänkt öppna, för jag visste egentligen inte att det fanns. Men det är samtidigt så befriande att veta att det som är jobbigt i stunden också ger något senare. Men just nu är det mest en kamp. Jag gör och när jag ligger med benen mot väggen så är det som eld i mitt högra lår och mitt på mitt skenben och i vaden. Det har jag aldrig känt förut. Ont ja, men nu gör det så ont att jag måste titta på benet, men nej, inget syns ju förstås. Jag är inte rädd. Oron har fått spelrum men inget annat. Jag gör och har min vackra målbild av Shandor i bound lotus, den finns där och jag kommer ihåg alla hans korrigeringar, nästan så jag känner hans händer och fötter på min kropp. Som en varlig vägvisare. Som en påminnelse på att göra, göra, göra. Stanna, stanna, stanna. Allt kommer att förändras, vill gärna hoppa framåt i tiden för att se vad som ska hända, men kommer ihåg processen från andra asanas och att allt faktiskt är möjligt.

Släppte ut oron och gjorde min yoga. Det är ändå det som räknas för mig.