En liten vintermorgon

Det känns lite som en sagomorgon. Snöfallet är lätt. I min väderapp står det duggregn men det som faller ned är mjukt och vitt. Det lägger sig på min mössa och min parkas. Som ett litet täcke. Jag promenerar i sakta mak ned till vårt kafé och platsen där jag hållit yoga några gånger under hösten. Den blå gryningen är helt enkelt magisk och underbar. Jag hör inte mina steg och skogen står där trygg och säker bredvid vägen. Jag har mitt sista yogatillfälle den här gången för Musikhjälpen och vi är inte många. Men det gör inget. Jag vet att det är en tid då mycket sker. Jag vet att några är sjuka. Några måste jobba. Några av de människor som är dedikerade mer än många andra jag mött. För att de vill yoga. För att de behöver sin grupp ibland. Precis som jag behöver åka på kurs ibland. Man behöver sitt sammanhang för att styra vidare hemma på sitt eget golv. Med det man arbetar med och med det man upptäcker längs vägen. Alla har personliga frågor kring vad just de behöver. Det är för mig det stora kvittot på att de gör hemma. På att de reflekterar över vad just de behöver. Ingen kan gå någon annans väg. Och det är så frigörande på något vis. Att de delar. Att vi delar. Och jag känner hur mycket jag tycker om att undervisa. Hur mycket jag svämmar över ibland av det jag vill dela, som nu när jag själv varit på kurs och fått så mycket. Tack och namasté för en underbar vintermorgon med långt prat och kaffe efteråt.

Nog är det mäktigt att dela det som sker inuti? Att ibland få lufta sin frågor och sedan andas tillsammans.