Kärlek

Vilken respons! Vilken massiv matta av kärlek jag fått efter mitt blogginlägg. Jag är glad, häpen och lite rörd. Alla fina kommentarer. Telefonsamtal, sms och meddelanden. Jag är inte ensam, så enkelt är det. Tack från djupet av mitt hjärta. Och låt oss fortsätta visa oss i all vår oflashighet (tack Marie för det ordet!). Det är ju så vi vet om att vi är lika och att många av oss är helt utmattade av både informationsflöden men också av ytligheten och allt annat skit uppriktigt sagt som skrivs, visas och sägs i yogans namn.

Och som det blir när man rensat ut, både tårkanaler, tankar och irritation - ja då kommer annat i ljuset. Och yogan idag utlöste för första gången på väldigt länge, ingen känslostorm. Den bara var där. Inte skön. Men ändå något jag tog mig igenom. Vi har tittat lite på tekniken i padmasana, man måste helt enkelt vrida sin höft ordentligt, jag har aldrig riktigt förstått det tidigare men min man snappade upp det från en film vi såg på från mr Iyengar och då tändes ljuset för oss. Nu är jag så grundad jag kan vara med benen i golvet på båda sidor och fötterna mycket högre upp. Men den är fortfarande inte någon dans direkt men vad gör det?

Och så det stora glädjeämnet för oss här hemma. Vi har köpt ett litet hus. Ett litet stockhus, helt omodernt utan el och vatten. Men med ostört läge, vid en vacker skog och en inbjudande sjö. Ren kärlek helt enkelt. Igår var vi där och tittade oss runt omkring. Drack kaffe på verandan och försökte förstå att huset är vårt nu. Det är en dröm vi haft väldigt länge, av och till har vi pratat om det genom åren, att ha ett ostört ställe nära vatten och skog. Och så kom det här huset till oss. Jag kan inte säga det annorlunda för det är precis vad som hände. Genom kringelkrokar och olika kontakter så hörde ägarna av sig till oss (!) och frågade om vi var intresserade att köpa. Glada är bara förnamnet. Vi trodde aldrig vi skulle ha råd till något sådant, men ägarna var mer intresserade av att sälja till någon som verkligen ville ha stället för dess egen skull, än för pengarna...
   Det är en del att göra, rensa ut grejor vi inte behöver, röja helt enkelt och så måla lite. Men åh vad jag är lycklig över det här stället. Jag kunde inte sova igår för allt som rumlat runt den här helgen. Att vi har en till egen plats. Känner mig lite bortskämd.

Barn, barnbarn, hundar och kära vänner är mer än välkomna!

En liten vintermorgon

Det känns lite som en sagomorgon. Snöfallet är lätt. I min väderapp står det duggregn men det som faller ned är mjukt och vitt. Det lägger sig på min mössa och min parkas. Som ett litet täcke. Jag promenerar i sakta mak ned till vårt kafé och platsen där jag hållit yoga några gånger under hösten. Den blå gryningen är helt enkelt magisk och underbar. Jag hör inte mina steg och skogen står där trygg och säker bredvid vägen. Jag har mitt sista yogatillfälle den här gången för Musikhjälpen och vi är inte många. Men det gör inget. Jag vet att det är en tid då mycket sker. Jag vet att några är sjuka. Några måste jobba. Några av de människor som är dedikerade mer än många andra jag mött. För att de vill yoga. För att de behöver sin grupp ibland. Precis som jag behöver åka på kurs ibland. Man behöver sitt sammanhang för att styra vidare hemma på sitt eget golv. Med det man arbetar med och med det man upptäcker längs vägen. Alla har personliga frågor kring vad just de behöver. Det är för mig det stora kvittot på att de gör hemma. På att de reflekterar över vad just de behöver. Ingen kan gå någon annans väg. Och det är så frigörande på något vis. Att de delar. Att vi delar. Och jag känner hur mycket jag tycker om att undervisa. Hur mycket jag svämmar över ibland av det jag vill dela, som nu när jag själv varit på kurs och fått så mycket. Tack och namasté för en underbar vintermorgon med långt prat och kaffe efteråt.

Nog är det mäktigt att dela det som sker inuti? Att ibland få lufta sin frågor och sedan andas tillsammans.

Inte bara

För att inte skapa slagsida. Jag är ju så himla mycket mer. Du är också så himla mycket mer. Vi är mer än vad vi visar i bloggar eller i livet. Men det som ligger nära hjärtat det vill ut. Då och då. Jag är ju en glad människa men som Hannis skrev så träffande i sin kommentar så har jag också blivit tämjd. Eller rättare sagt folk har velat tämja mig i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Mycket handlar om att jag är tjej, kvinna och det har jag inte riktigt velat se tidigare. Inte velat gjort det till ännu en könsgrej, en sak om genus. Men tänk om det är så? Då måste man våga se det också. För killar har sina mallar och roller att tampas med.
   Jag tror att mitt vapen alltid har varit min glädje. Att skratta. Både när det passar och inte passar. Ni vet, när fnisset vill ut. När det ohejdbara bara dånar ut, man skrattar så man skakar och folk ruskar på huvudet. När man skrattar och inte kan sluta, så fort man tittar på varandra så börjar det om igen. Hela min skoltid var så. Från ettan och uppåt. Jag vet inte hur många gånger jag blivit utkastad i korridoren för att jag stört med mitt skratt. Jag vet inte hur många gånger jag blivit portad och nekad i krogkön för "jag  varit för full" fast jag varit nykter! Men skrattat. Jag vet inte hur många gånger människor vänt sig om i biosalongen för att titta vem det är som skrattar så. Högt. Ljudligt. Som en karl! Gick på skrattyoga en gång, instruktören sa att jag var en naturbegåvning :) Jag vet inte hur många gånger jag skrattat och fnissat på jobbet med min bästa arbetskamrat. Som han och jag fått tillsägelser...
  Idag vill jag garva åt hela världen, känna att jag duger. Att du duger. Och jag bara älskar att ni som kommenterade mitt förra inlägg, gjorde er så stor möda. Att ni finns där. Att ni bryr er. Och att vi är så himla bra ihop! Det var bara det. Glad vår vill jag utropa, men efter att ha suttit på verandan i dunkläder, mössa och stor filt så måste jag ändå gå och lägga mig och vila. Men snart så.

Bjuder på ett litet collage när jag skrattat extra mycket. Annars är bilder på mig lite stillsammare och på yogabilderna så är jag nollställd eftersom jag inte poserar utan yogar. Men här är jag. I min fulla skrattande prakt.