Vi åker till IKEA. Kan vara ett av de sämre besluten under julhelgen men vi vet exakt vad vi ska ha, vi ska inreda en klädkammare och inköpslistan är klar. Det går hyfsat smidigt. Trots att det är människor överallt. Men jag blir så förvånad över andra människor ibland. Hur de tränger sig. Hur ovänliga de är. Hur de nästintill vägrar släppa fram andra. När blev det så i vårt land? Har det alltid varit så? Är det jag som inte sett det tidigare kanske.
Vi åker sedan till Max, deras halloumiburgare är så god. Det är proppat med människor. Samma sak här. Ingen vill flytta sig när man ska fram och hämta sin beställning. Jag hör människor klaga över hur långsamt allt går och hur förargade de är. Vad har vi för problem här egentligen? Att det tar några minuter längre än tidigare för att de som jobbar har mer än fullt upp?
Nej, det här är ingen klagosång över andra. Kanske är jag trist och klagar själv också ibland. Jag hoppas inte, jag försöker verkligen att tänka att alla gör sitt bästa. Men är det här allas bästa? Är vi så bortskämda att vi inte tål någonting? Jag tänker på Shandors kraftfulla uttryck på en kurs; Most people act like shit. Ja, idag var det verkligen så. Och så de stängda ansiktena. Jag jobbade på en flyktingförläggning i några år i mitten på 90-talet, kommer så väl ihåg allas förundran över våra stängda ansikten och hur det kunde förvandlas totalt när man väl lärde känna en svensk. Men nog kan vi bjuda på leenden och snälla ögon även om vi inte känner varandra. Jag önskar att det skulle genomsyra en sådan här dag. Att vi kunde skratta lite åt kaoset och le lite hoppfullt mot en gråtande liten människa som fått nog i vimlet. Även om vi inte känner varandra.
På 70-talet läste jag alla böcker av Gerda Antti. Hon skrev om att hon unnade människor att ha det lite svårt, att få lite motgångar, för då uppskattar en det som en faktiskt har också. Skänka en tacksamhetstanke till allt som vi faktiskt har. Jag tror det ligger mycket i det. Tänker också att vi alla hör ihop, att vi kan hjälpa varandra i smått och stort. För det gagnar alla. Jag släpper tankarna på all surhet idag, jag är glad att vi fick det vi skulle och hoppas alla andra hittade det som de ville ha. Jag tänker också osökt på Indien, där jag mött så mycket värme och stora leenden. Bara för att. Kanske längtar jag dit lite grann också.
Är det så att de som haft det svårt, har lättare för att uppskatta det som de faktiskt har?
Vi åker sedan till Max, deras halloumiburgare är så god. Det är proppat med människor. Samma sak här. Ingen vill flytta sig när man ska fram och hämta sin beställning. Jag hör människor klaga över hur långsamt allt går och hur förargade de är. Vad har vi för problem här egentligen? Att det tar några minuter längre än tidigare för att de som jobbar har mer än fullt upp?
Nej, det här är ingen klagosång över andra. Kanske är jag trist och klagar själv också ibland. Jag hoppas inte, jag försöker verkligen att tänka att alla gör sitt bästa. Men är det här allas bästa? Är vi så bortskämda att vi inte tål någonting? Jag tänker på Shandors kraftfulla uttryck på en kurs; Most people act like shit. Ja, idag var det verkligen så. Och så de stängda ansiktena. Jag jobbade på en flyktingförläggning i några år i mitten på 90-talet, kommer så väl ihåg allas förundran över våra stängda ansikten och hur det kunde förvandlas totalt när man väl lärde känna en svensk. Men nog kan vi bjuda på leenden och snälla ögon även om vi inte känner varandra. Jag önskar att det skulle genomsyra en sådan här dag. Att vi kunde skratta lite åt kaoset och le lite hoppfullt mot en gråtande liten människa som fått nog i vimlet. Även om vi inte känner varandra.
På 70-talet läste jag alla böcker av Gerda Antti. Hon skrev om att hon unnade människor att ha det lite svårt, att få lite motgångar, för då uppskattar en det som en faktiskt har också. Skänka en tacksamhetstanke till allt som vi faktiskt har. Jag tror det ligger mycket i det. Tänker också att vi alla hör ihop, att vi kan hjälpa varandra i smått och stort. För det gagnar alla. Jag släpper tankarna på all surhet idag, jag är glad att vi fick det vi skulle och hoppas alla andra hittade det som de ville ha. Jag tänker också osökt på Indien, där jag mött så mycket värme och stora leenden. Bara för att. Kanske längtar jag dit lite grann också.
Är det så att de som haft det svårt, har lättare för att uppskatta det som de faktiskt har?
Gerda Antti!! Åh vad jag gillade henne! Och hon har rätt tycker jag också! /Ingrid
SvaraRaderaGillade hennes böcker mycket på den tiden, vet inte vad jag skulle tycka idag :)
RaderaDe som haft det svårt...Jag tror att man glömmer rätt lätt. Bara de som kan fiska fram den där känslan av att inte kunna påverka sin situation utan bara följa med tills det går över kan nog uppskatta det de har. Fast inte alltid. Jag blir också irriterad i köer. Ibland räcker de med att se en äldre människa försöka fiska upp småpengar med händer som inte riktigt lyder för att förstå varför jag väntar. Bra skrivet! Du fick loss mina tangent fingrar. ;)
SvaraRaderaÅh tack. Men så är det ju för alla någon gång men inte för alla hela tiden tänker jag. Kram!
Radera