Ekot och ljuset

Tycker så mycket om att liksom bo på ett ställe, där jag är på kurs. De här lite längre kurserna. Att vara i ett slags sammanhang. Kikar ut på den grå himlen när jag går upp, drar upp träpersiennerna och öppnar hastigt dörren för att känna på temperaturen. Hör grannen tappa upp ett bad och spela Beyoncé. Gör mina morgonprocedurer och bäddar. Tar ett lager kläder över yogakläderna, det är svalt ute. Hade lätt kunnat ha mina stora kängor och tjockare jacka nu. Jag passerar alla färgglada spårvagnar i den stora korsningen och trafiken är ett konstant brus. Utanför Frälsningsarmén ligger alltid skänkta kläder som någon har kollat igenom och sedan slängt på trottoaren. Samma sak varje morgon. Längs Carlisle street är kaféerna många, morgonpigga Melbourne-bor sitter och fikar och läser sin tidning. Polishelikoptrarna börjar snurra över våra huvuden. Efter en kort promenad är jag framme.
   Känner rökelsedoften när jag öppnar porten och tar den smala trappen med heltäckningsmattan i några kliv. Går tyst in. Hör andetag. En del stönanden. Hör mina lärares röster, ibland skarpa, ibland oerhört mjuka. Tar av mig. Väntar på min tid. Går in. Och jag står mitt i rummet och jag är på ett plan helt omedveten om vad andra gör, jag ser men släpper. Och i samma stund jag börjar med min chalana,  så börjar värmen i mig. Som ett element, som en varm ökenvind drar den igenom mitt system. Det är som huvudet vore ett durkslag där svetten och värmen sipprar ut i varje litet hål. Jag fattar det knappt. Att jag kan bli så varm. Men eftersom vi jobbar med att få ut hettan ur kroppen är det ju ett svar. När jag gör min padmasana, när jag lagt sandsäckarna på benet i första omgången och jag går framåt så känner jag hur jag spänner sedan släpper, precis hela tiden. Och så plötsligt är han där. Han tar bort sandsäckarna, ställer sig på mig och trycker ner varje tå på olika punkter i mina ljumskar och lår. Men allra först står han på mina fotsulor som gör att fötterna vänder sig uppåt. Smärtsamt skönt. Och jag stannar i varje stund. Jag flyr varken i tanken eller i asanan. Jag bara är. Och att det gör ont är något jag kan leva med, det är inte så märkvärdigt. It's only the leg. Och i någon slags blixtbelysning och ljus ser jag mig själv, hör hans ord till mig som ett enda långt eko tio år bakåt. Ekot i mig av alla hans råd, uppmaningar, hans värme, hans kunskap, hans skarphet och tydlighet och jag vet att han sagt samma sak på många olika sätt till mig. Och att det landat lite i taget och nu känns det som allt har landat. Ekot har blivit tydligt i mig. Och saker har naturligtvis hänt längs vägen. Livet.
   När vi byter om pratar han och jag en lång stund om hettan jag framför allt känner i mitt huvud, om att den frigörs och släpps ut. Och som han säger all the bullshit stuff with hot yoga, when everything is about to cole you down. Och skrattar. Och hur tydligt det blir i mig över alla tokerier kring olika påfund kring yogan, när hans bruna ögon forskande ser in i mina. Och hur jag värms av det som de förmedlar. Varmt och mänskligt. Jag har aldrig tidigare varit så närvarande i mig själv på en kurs, i varje stund, som jag är här. Alla har verkligen sin väg att gå. Inget annat spelar någon som helst roll. Tydligheten gör att alla mina sinnen skärps. Träden är grönare än någonsin. Luften svalare och jag kan förnimma varje regndroppe i duggregnet. Kaffet aldrig så gott, cappuccinon aldrig så krämig. Att jag tog mig hit, tvivlen i mig har bara smält undan via det varma. Äntligen hör jag ekot inuti. Det som gör allt ljust och förklarat. Jag är på väg.