Gästbloggar och skickar paket

Jag har tagit chansen att gästblogga lite, hos Magda. Och mitt inlägg har legat några dagar och skvalpat. Väldigt generöst tänkt av henne, för oss som gästar men även för hennes läsare som får mer att läsa även om hon inte är vid en dator!

http://magdapunktnu.blogspot.com/2010/06/gastbloggare-annika.html#comments

Jag är inte bara en skrivande yogini, jag är ju en bokätare också. Kan inte beskriva det bättre :) Är med i Sommarskönt bokbyte för första gången och hade mycket pyssel för mig igår kväll när jag packade ett proppfullt paket. Så spännande. Och lite nervöst...Hoppas hoppas min hemliga bokvän blir nöjd!

Uppdragen i håret

Hittar ett underbart citat av Vanda Scaravelli hos Sue;

In the beginning you have to make room for yoga in your daily life, and give it the place it deserves. But after a time, yoga itself will pull you up by your hair and make you do it.

Exakt så var det i morse för mig. Kändes som om någon drog mig i håret och upp från kudden och ner på golvet. Rent handgripligt :) Det är fantastiskt vilket behov den föder. Yogan. Och att hela min kropp, mitt väsen svarar på den. För det gör den. I medvind. I motvind. Och jag är alltid rikare i slutet än i början. Vad jag än har fått! Och jag är helt enkelt nykär i yogan. Hur det nu kan bli så... Efter tunga tragglande pass. Så är jag där igen. Känner mig stark. Tyngd i benen. Tyngd i kroppen. Men ändå lättare... Tja, ni vet?! Uppdragen i håret :)

Naturlig

Solen uppe hela natten. Nästan. Vi drar upp våra kanoter vid Morfarsåker, ett vindskydd vi sovit i för några år sedan, då med barnen. Nu på midsommarafton var det bara vi två. Alla varnade oss för myggen. Vi tände en stor eld, den brann hela natten. Och nä, vi såg inga mygg. Inga knott. Vi badade och fnissade. Kokade kaffe på morgonen och åt hopklämda croissanter. Kändes exotiskt gott. Stjärnorna vakade och trots att jag har en släng av björnrädsla så somnade jag gott. Vaknade mitt i natten av ett konstigt plaskande ljud som lät som ett djur. Såg på elden och somnade om...Klockan sju kändes det som vi sovit halva dagen, när man är i naturen blir det lätt tidiga morgnar. D sa att det hade varit en älg som mumsat på näckrosor mitt i natten!! Och jag som lugnt låg och snusade... Så snart jag kommer ut i naturen så känner jag mig så. Naturlig. Känner hur jag fylls av mjuk energi. När vi paddlar inser jag att när jag sitter rak i ryggen, låter benen jobba och midjan vrida sig, då paddlar jag på ett helt annat sätt. Känner mig yogisk tills D säger att så paddlar man! Punkt. :) Ett lätt morgonregn lät oss ligga kvar i sovsäckarna. Mina älskade gummistövlar var med så jag gjorde lite lätt yogauppvärmning i dom. Allt går :) Fri och lugn inuti. Hundkexen meterhöga och smörblommorna djupt gula med blommande midsommarblomster bredvid. När vi drar upp kanoterna vid fallet känner jag vilket fantastiskt vackert land vi har. Lever i. Vårt nordiska ljus innerligt magiskt. Önskar att ni alla haft en innerlig midsommar!

Tillit

Z är en kraftfull lärare. Han är erfaren. Han är rak. Han är allt det där man vill ha hos en lärare, ja en mästare. MEN. Han kan vara skrämmande för en del. Men hur det än är får man alltid hans humor och kärlek. På köpet. Så att säga. Plus att man får det man behöver men som man kanske inte alltid vill ha... Kanske låter det helt skevt och otidsenligt för någon. Och hallå, vart tog det kritiska tänkandet vägen? Men. I yogan fungerar det så till en viss gräns. Man ska självklart inte säga ja och amen till allt en lärare säger. Men när man inser att läraren kan så enormt mycket mer än man själv är i närheten av, tja då får man böja nacken. Släppa taget. Som i många andra sammanhang egentligen. Andra gången jag gick på kurs för honom så blev jag rasande. På en sekund. Över något han sa till mig. I ganska lugn ton... Och det kokade inombords, jag hade en lång monolog - inuti - när det plötsligt slog mig - herregud, det är mig själv jag ser! Han visar mig en spegel och jag gillar inte allt jag ser. Faktiskt. Det där andra som vi alla också har i oss men som vi har så svååårt att se. I oss själva. Och i den stunden så kapitulerade jag. För jag vet att han vet mer än mig. Och jag tror att vi bara skrapar på ytan av hans kunnande med våra frågor. Tur att han har tålamod :)

Den här veckan har jag haft riktigta mördarpass på morgnarna igen och jag vill inte in i det tuffa! På något vis blir det så att när jag närmar mig något, i mig själv, då drar kroppen ihop sig, blir stelare och mindre samarbetsvillig. På något vis. Och igår slog det mig, hela den här omgången av svåra tankar, tårar och ont i kroppen - det hänger ihop med min tillit. Inte till Z. Nej! Till mig själv... För som vanligt har jag fått saker att jobba på som handlar om mig. Även om jag inte tror det alla gånger, så visar det sig i slutänden vara så. Jag har tyckt att jag kan lita till mig... men handen på hjärtat, när det kommer till alla delar? Fick några högst personliga råd av honom sista dagen och det är de råden jag har så otroligt svårt att ta in. Ändå var det fina saker jag fick med mig. Som jag gömt inuti och inte riktigt vågat tänka på. Tro på. Och det är här det blir lite märkligt. För mig. Min tillit till mig själv, den är inte riktigt där jag trott att den varit. När jag skrapar lite till på ytan, vinglar till lite. Gråter en hel del. IGEN. Jag vet. Men jag kan inte hålla det hemligt :) Det är inget jag skäms för. Nej, inte så, det är bara lite tungt och lite svajigt. Men nu har jag i alla fall förstått vad det är jag jobbar med... Ibland kan man famla och leta och inte riktigt veta vad det är som pågår. Imorse slog det mig, när jag låg i min supta baddha konasana med böjda armar ovanför huvudet och i kors, uppallad bröstrygg med kuddar och min överkropp i en rejäl stretande stretch - tilliten till Z är det inget fel på - men tilliten till mig själv. I vissa delar. Måste bli mer... Har ni något bra tips??

Och - jag vill ju inte vara tungsint när sommaren är som ljusast...vill bara dela det med er, för om jag gör det, då kommer jag vidare - så har det faktiskt varit hittills. Era reflektioner + att jag visar mig - för er men även för mig själv brukar ha den effekten. Och självklart självklart önskar jag alla en helt fantastisk torsdag som följs av en skön midsommar!

Inlägg nummer två...

...till dig min hemliga bokvän! Hoppas du läst det jag skrivit om böcker? När det gäller min smak för övrigt - älskar både kaffe och te, helst grönt. Jag har varit en storkonsument av kaffe men dricker det väldigt sparsamt idag. Grönt te tyckte jag smakade jord från början, men nu gillar jag det. Mycket. Anteckningsböcker och kort är favoriter. Köper när jag hittar fina, och alla används! Lite av nördig när det gäller pennor, vill att de ska ha bra flyt :) Mina favoritfärger är nog turkos, orange, vitt och svart. På det mesta! Har haft en förkärlek för gamla tyger, knappar och garner men numera finns hela mitt gamla lager på mina barns gamla fritids. Hade en viss ångest när jag lämnade några lådor men nu är jag fri! Och de används av några som inte vill något hellre. Vill att saker ska användas, gillar att ge bort presenter som tar slut, dvs används upp. En god flaska vin, fint kaffe eller te. Eller varför inte choklad, helst mörk! Någonstans kring 60 % finns den perfekta halten av kakao i chokladen. För mig. Servetter och ljus är också favoriter, men då måste de vara lite speciella och extra. Känns lite skumt att skriva det här inlägget, men jag håller mig till reglerna :)

Hur törs du?

Går på en föreläsning. Lyssnar på en ung kvinna, 30 år som har gjort kometkarriär i sin bransch. Eventsbranschen kanske man kan kalla den. Mycket marknadsföring och kommunikation på hundra olika sätt. Numera bor och jobbar hon i Dubai. Och hon startar ett nytt företag i höst. Igen. Hon är inspirerande och rolig att lyssna på. Hon hävdar tvärt emot vad alla säger till henne att hon inte är modig. När hon stack till Spanien för att jobba på somrarna under studietiden sa många Hur törs du? När hon startade sitt egna företag här i vår lilla stad sa många Hur törs du? När hon åkte till Dubai för 4 år sedan sa många Hur törs du? Och nu igen, när hon ska bryta sig loss och starta ett eget företag i Dubai så får hon samma fråga igen. Och hon menar att det handlar om att vi ofta är bekväma. Inte att vi är fega... Får mig lite att tänka på. Snurrar ett varv extra inuti tankarna mina. För nu vill jag ha en förändring i mitt yrkesliv men som också är mitt liv. En stor del faktiskt. Och jag börjar lite smått. Kanske bekväm? Inte feg... Hon tyckte att alla här i Sverige har råd att testa. Att prova en egen idé. För vi faller aldrig rakt igenom nätet vi har runt oss. Kanske är det helt enkelt så att vi är bekväma och det gör att vi sitter fast i fåtöljen vi klämt ner oss i. Men nu börjar jag resa mig ur den. Hur törs jag?? :)

Sommarskönt bokbyte

Ni vet hur det är, man hittar härliga nya bloggar via andra bloggar. Den här bloggen är mitt senaste fynd - En bok om dagen, där har det skapats en aktivitet som är ett sommarskönt bokbyte - Så till dig min hemliga bokvän kommer här ett slags lapptäcke av mina tankar kring böcker. Det var svårt, ju mer jag skrev ju mer ville jag skriva... men du kan säkert läsa mellan raderna också!

Utöver min yoga så är böcker ett stort intresse och har varit det i hela mitt liv. Även om jag läser mycket om yoga nuförtiden så blandar jag alltid det hela med skönlitteratur. Förr hade jag en slags tanke när jag läste om att jag alltid var tvungen att läsa ut påbörjade böcker. Det struntar jag i nu, om jag inte gillar boken efter ha läst en tredjedel ungefär, då struntar jag i att fortsätta. En del tycker det är lite orättvist mot författaren kanske, själv är jag mer rädd om min tid :) Ett exempel, började läsa Barack Obamas bok, My fathers dream, men tröttnade ganska snart, den var säkert skriven utifrån en önskan om att förmedla något men språket var för torftigt och händelserna dåligt beskrivna. Med detta vill jag säga att jag vill bli fångad av en historia. Hur orimlig den än kan synas, en skicklig författare får ihop det! Ju mer man läser, ju mer inser man att det är få som kan det. Få ihop det. Historier kan vara snyggt förpackade med bra personporträtt och miljöskildringar...men själva kärnan, den bärande historien måste hålla. Och den får inte vara kolsvart, måste ha någon slags sensmoral. Och hopp! Hoppas det inte är för luddigt uttryckt?!
Periodvis har jag skrivit bokrecensioner i mitt liv, vilket gjort att jag kommit i kontakt med en mängd böcker jag inte skulle tittat åt annars. Har har en bred smak, gillar deckare som skotska Denise Mina och Ian Rankin. Eller norska Jo Nesbo med sin hårdkokte Harry Hole eller amerikanske Lee Childs böcker om Jack Reacher. Kanske är jag snobbig men jag gillar inte Läckberg, Åsa Larsson, Marklund eller Mankell. För tunna för mig. TYcker däremot att Jens Lapidus och Kanger är svenskar som lyckats bättre med just deckare.
Relationsmästare som Peter Hoeg har alltid en plats i mitt hjärta liksom Karin Fossum. En av mina senaste favoritböcker är Glitterscenen av Monika Fagerlund men jag tyckte minst lika mycket om hennes Den amerikanska flickan. Författare som ställer krav på sin läsare. Läser gärna europeisk och nordamerikansk litteratur också. Skulle önska att jag läst mer om Indien, där har jag läst några böcker, Kvinnor på ett tåg, glömt författaren, De små tingens gud av Arundhati Roy och En lämplig ung man som jag inte kommer ihåg vem som skrev...
Är lite svag för nya böcker. Helst de allra nyaste...
Tycker mycket om familjedramer, släktkrönikor och de får utspelas under vilken tidsepok som helst. Relationer är alltid intressant och gripande att läsa. När författaren får till det :)
Jag har lite svårt för skräck eller science fiction som genre, men tycker om fantasy.

Själva boken, hur den ser ut - jag är tålig :) men läser helst inte någon annans anteckningar i den. Hundöron bryr jag mig inte ett dugg om! Snygga bokomslag är kul men har ingen egentlig betydelse förståss :)

Hoppas du fått en aning. Och jag kommer att vara sprickfärdig av förväntan när bokpaketet dyker upp. Och jag blir glad, jag vet att jag blir det och känn ingen press bara inspiration!

Oj, glömde säga: ingen chiclit för mig! :)

Störst av allt är kärleken!

Jag är ingen rojalist. Ingenting med -ist på slutet faktiskt. Där jag befinner mig nu i livet. Men det man försökt påverka men ändå inte blivit som man tänkt, tja, där får man flyta med. Även om jag röstade nej till både EU och den regering vi har nu så får jag hänga med i det som är. Och även om man principiellt är emot ett kungahus så kan man gilla en kronprinsessa och hennes prins :) För det är precis vad jag gör nu. Jag är förstummat rörd, tårarna har trillat för att jag har sett två människor som så uppenbart älskar varandra och som visar hela världen det. Och står för det. 8 långa år har de varit tillsammans innan de gifte sig. Vilken väg de har traskat. Och jag tror inte att deras uppgift är avundsvärd. Och när jag tänker på det känns det absurt att man kan födas till ett ämbete. Men hursomhelst, just nu i Sverige är det så. Och jag måste säga att det tal prins Daniel höll till sin alldeles nyblivna fru inför alla kungligheter och andra prominenta personer - det fullkomligt lyste av kärlek i honom och jag tror inte ett öga var torrt av de som lyssnade. Kan bara säga såhär i nattens mörka timme med moln som skymmer stjärnorna, att idag har vi sett några levande stjärnor. GRATTIS Victoria och Daniel!

Nyare version

Ösregn. Solsken. En dag med mycket svängar. Och det är fredag. Kroppen längtar efter semester. Vill inte gå upp tidiga morgnar längre... Om jag inte väljder det självmant! Men huvudet behöver nog vilan mest. Att slippa tänka. Vissa saker. Bara tänka det jag vill! När jag vill. Men mest av allt att bara vara. Jag håller ut! 2 veckor till min semester. Men först helg. Och nyutgåvan av Zhanders (Shandor Remetes) bok har kommit med posten. Lite uppfräschad text på en del ställen och nya bilder. Njuter av en nyare version. Ungefär som jag vill ha av mig själv :) Njut ni också!

Ville bara säga

Har tänkt och tänkt på inlägg och kommentarer jag läst på andra bloggar. Blir lite förvånad. Häpen. Ja, jag är naiv. Kanske lite väl naiv ibland...tänker att det folk skriver i sina bloggar är sant. Ja ni vet, sant för dom själva. Och då menar jag vanliga människors bloggande. Dessa tusentals av oss. Inte kändisar eller coola killar som driver sajter som tusen apor. Inte skrivet i syfte att vara tuff, rolig eller provokativ. Ljuga lite...bara lite skarvande av det som är? Nej. Jag startade min blogg för att dela mina frågor med er. Och för att när jag skriver blir det klarare för mig själv hur mina tankar vindlar. Hur jag kan gå från en plats till en annan och samtidigt bli medveten om det. Jag skruvar inte till det. Jag överdriver inte. Om ni tycker det så gör ni det. Men för mig är det så att det jag skriver, det är så det är. För mig. Jag begär inte att ni ska hålla med. Aldrig i livet! Min önskan är att ni också ärligt reflekterar över det som kan skapa frågor, funderingar, glädje eller kanske ilska. Blir alltid glad när någon kommenterar. För att någon tar sig tid. För att någon där ute möter mina tankar. Min oro. Min glädje. Min rädsla. Min ilska. Min frustration. Min lycka. Men jag provocerar inte. Medvetet ;) Kanske gör jag det med det jag skriver, men det är inte skrivet i det syftet. Och det är den stora skillnaden. För mig. Jag skriver inte bara för att få kommentarer. Även om jag älskar kommentarer! Och helst av allt har en dialog här. Jag skriver för att lufta och vädra det som dyker upp. Sätta ord på mina sammanhang. Formulera det som känns. Det kan vara snyggt. Det kan vara osnyggt. Ibland bara som en liten fläkt, ibland som en storm. Vissa gånger kan jag känna mig lite sårbar när människor jag känner, men som aldrig, aldrig kommenterar här, hänvisar till saker jag skrivit i min blogg. Eller att jag öppet valt att redovisa det som händer mig i min yoga och om vägen från ett ställe till ett eget ställe. Det är klart att jag känner mig lite nervös vissa gånger när jag lyfter upp vissa delar från tystnaden. Sådant man inte ska sätta ord på. Som en yogalärare sagt. Upprepade gånger. Till mig. Men jag har valt min väg. Bloggen ska vara öppen för alla att läsa. Och att kommentera. Anonymt om man vill. Eller inte. Så vill jag ha det. Men jag visar mig faktiskt som jag är. Och du som läsare väljer ju självklart att tro mig. Eller inte. Att kommentera eller inte. Men jag friserar inte min tillvaro. Finns ingen anledning. Ville bara säga det. Kändes viktigt idag. För mig.

Stel - inte så konstigt

Dagen börjar i trötthetens tecken. Svidande hals. Ligger kvar och läser tidningen i sängen. Kroppen seg. Kroppen stel. Men vi ruskar sakta på oss hemma, vaknar till och är snälla med varanda. Man måste ge varandra tid och utrymme när tröttheten ligger som en hätta av metall runt skallen. Och sandpapper i halsen. Det blåser kallt. Jag känner mig vresig utan att ens veta varför. Trassligt på jobbet. Mycket logistik som ska fungera. Ibland har jag lust att bara skrika rakt ut - fixa det själv! Men jag gör det inte. Och det rinner av mig snabbt. Faktiskt. Efter lunch kommer solen fram. Vi köper glass på fikarasten och jag hör mig själv skratta högt. Jobbproblemen lösta med lite diplomati. Älskar struktur och den finns där nu. I alla mina fyra projekt som jag kommit in i ett senare skede. Nöjd. Men funderar ett varv till såhär strax innan arbetsdagen är slut. När jag är stel i kroppen hänger det ibland ihop med att jag är lite småförkyld. Trött. Men också väldigt ofta med mitt mentala tillstånd. Vet att någon yogalärare sa någon gång, är man stel i kroppen är man det i huvudet också. Missförstå mig rätt! Man kanske har svårare att ta till sig nya saker. Kanske inte så lätt släpper taget (ja jag vet!) och håller fast i saker som man kanske inte ens behöver strida för. Om ni förstår hur jag menar? Det behöver inte alls vara negativt. Man står för stabilitet och trygghet. Men när jag släppte taget för några år sedan om min yogaundervisning, då hände något i min kropp. Jag var ganska lessen men visste ändå inom mig att det var rätt väg att gå. Av flera anledningar. Men då var kopplingen så tydlig mellan att släppa taget om något och att bli mjukare i kroppen. Jag drog själv den slutsatsen. Men med visst motstånd :) Nu kan jag se att när jag har mycket mentalt jobb runt mig, måste tänka ut vissa saker i mitt jobb, vara kreativ - då är det som kroppen drar ihop sig. Den blir helt enkelt stelare. Och egentligen är det väl inte konstigt?! Egentligen...

Yogan är livet

Första gången hon lämnade mig på riktigt var när hon åkte på en semesterresa med sin pappa, min man D. Hon var 3 1/2 år och jag var hemma med hennes babylillebror. Hon vände sig om i trappen, kastade en slängpuss och var redan borta. Jag hann inte med! Somnade med hennes nattlinne i famnen och grät mig till sömns. Insåg då att detta var det första i raden av avsked där det skulle svida inombords. Det första i raden... Och det har fortsatt, hon har varit kavat, självständig och gått sin egen väg. Sovit borta med bästisen när hon var 4 år. Jag klarar det mamma! och det har hon gjort. På sitt sätt. Helt lysande. När hon slutade gymnasiet fort hon direkt till Paris som au-pair. Och jag var vemodig. Tyckte att det var för långt till Paris. För långt borta för mig! Vi hälsade på förståss. Och hon vinkade av oss, hela familjen, och då såg jag att hon grät. Och det gjorde avskedet ännu tuffare. Men så är det i livet. JAG VET! Men det gör det inte mindre. På något vis. Hon kom hem. Hon for igen. För att plugga en sväng i Uppsala. Hon kom hem, började jobba. Och nu, nu har hon hittat sin egen första riktiga lägenhet. Som hon inte ska dela med någon. Hon som bott i korridor med 12 st. Hon som bott i lägenhet med 2 andra. Hon som haft ett eget litet krypin ovanför "sin" familj i Paris. Och jag unnar henne det egna. Viktigt att någon gång bo ensam i livet. Tror jag. Hitta sin egen rytm. Som i yogan. Hitta sig. Och igår när flyttlasset gick till lägenheten med både badkar och högt i tak, med stort kök och tre trappor upp - då kände jag faktiskt att det var rätt. Helrätt. Att hon är på väg nu. Hon är vuxen. Men hon är ändå mitt barn! Och så förblir det. Men jag måste förhålla mig till henne som en vuxen. Det blir lite enklare när hon har sitt liv. Sin lägenhet. Sitt jobb och sin värld. Som det ska vara. Varför är jag då lite tom och vemodig inuti?? Kanske för att det tar tid? Kanske för att jag har så satans svårt att släppa taget ibland... Om allt! Om vänner. Om relationer. Om positioner i yogan. Om min familj. Men jag gör det nu. Morgonens yoga var en slags aha för mig. Jag släppte taget om det som är svårt i min yoga, jag sjönk längre ner fast det stretade orimligt mycket. Och jag vet att hon är sin egen. Och klarar sig. Men att jag finns här. När HON vill. Skillnad på det. Och min yoga finns där för mig. Och jag vet att allt som händer mig i livet - det avspeglar sig på mattan! Ingen undanflykt, ingen tanke kan ändra på det. Yogan är livet.

På ett annat sätt

Duggregn. Småregn. Lite kallt. Lite skönt. En helg med storstädning och stortvätt. En helg med nästa dotter som flyttar hemifrån. Lite sentimental. Men det blir bra. Allt har sin tid. Och vi har fortfarande sonen kvar hemma :) Men livet går verkligen i olika perioder. Och nu är vi inne i en förändringstid. Vet inte riktigt vad jag ska skriva om yogan just nu. Dessa dagar. Min yoga är min. Jag tränar varje dag oavsett trötthet. Jag går bara upp och gör det jag ska. Och ibland orkar jag inte allt men jag gör det som fungerar. Ibland blir jag lite lessen, men mestadels känner jag mig stark. Fäster ingen vikt vid det. Och efter det här året med självträning, som jag skrivit om många gånger nu :), så vet jag och kroppen vet också att yogan är här för att stanna. Jag har tagit ett kliv. Jag är stolt. Men allt finns kvar att jobba med. Ju längre man kommer på sin inre resa ju krångligare kan "hindren" se ut. VET. Men det gör inget för jag är på väg och det är det som räknas. Och att en dotter flyttar betyder bara det. Hon flyttar. Men hon finns kvar. På ett annat sätt. Och jag yogar. Med mig själv. Nuförtiden - på ett annat sätt.

Jag kommer ut ur garderoben!

Har tränat yoga i 9 år. Vet inte hur många veckolånga kurser jag gått för min första lärare :) Och helgkurser och workshops... Har också auskulterat hos en lärare under ett år. Studerat böcker. Korrigerat. Funderat. Undervisat några år på ett yogaställe. Gått långa kurser för Zhander, sedan 2006. Kurs för Emma Balnaves och John Evans. Alla riktigt erfarna kunniga yogalärare inom Shadowyogan.
NU - Nu har jag varit lite hemlig. Inte delat det här med er. MEN. Under året som gått har jag undervisat i yoga. Alla gånger jag har blivit tillfrågad har jag tackat ja! Här och där. Olika grupper. Olika sammanhang. Unga tjejer på dammiga golv i kyrkans lokaler. Unga tjejer med ganska lite balans i kroppen. Som vinglat hit och dit. Har stått i blåsten på gräsmattan nere vid ån och haft lite yoga med forspaddlare. Som hittat lite av sitt centrum innan de satt sig i forskajakerna och helt tappat konceptet :) Har undervisat äldre damer som varit godhjärtat glada och stela som linjaler i kroppen. Har undervisat personal med ryggproblem och stela nackar och som förundrat känt någon slags mjukhet komma smygande. Har undervisat på en wellness club med ett stort gym några gånger i veckan under vårterminen, där unga människor med starka kroppar varit förvånade över rörelserna men ändå velat vidare. Några människor har jag träffat individuellt och haft lektion med hemma hos mig.

Och jag vill mer! Allt detta har stärkt mig i att jag vill undervisa i yoga. Vara min egen! Och gjort mig tacksam och ödmjuk förhoppningsvis. Att få dela min väg med nybörjare. Att få ge tillbaka lite grann. Och ja, självklart har jag konsulterat Z om detta! Min lärare. Min guru. Och han säger - Naturligtvis ska du undervisa i yoga! Och jag tar till mig detta hans ord naturligtvis och känner att jag äntligen, äntligen är på väg! Och nu delar jag det här med er! Och jag är GLAD. Och när hemsidan är klar och när adressen med yogadojon är spikad ska jag inte vara hemlig någonstans!

Svindel

Dyker ner i känslostormar. Fast jag inte vill.. Kan för första gången känna att de här åsikterna, irritationen och ilskan jag känt av och till i helgen har sitt ursprung i samma typ av känsla. Och den kommer inifrån, men har väldigt lite med själva situationen att göra! Märkligt. Mitt liv som ett skådespel. Mitt liv som ett game. Som ett evigt upprepande av vissa mönster. TILLS. Tills jag upptäcker mitt eget mönster. Det är fantastiskt vilket redskap yogan faktiskt är. Och att jag kan observera mig själv. Och inse att allt det här missnöjet som stigit till ytan, det har sitt ursprung någon annanstans och i något annat sammanhang. Jag kan släppa det nu. Och jag gör det. Somnar i den varma sommareftermidddagen och sover mig fri. Vaknar lite lätt obekymrad och missnöjet har släppt mig. Blåst bort. Städats bort. Tänk att det kan fungera så! Lite magiskt nästan :) Och ja, jag är fortfarande svullen, tampas med smärta lite här och där, men det är övergående. Och inget jag fastnar i. Men jag känner lite svindel över hur både svårt och lätt det är att ändra riktning i sig själv. Att släppa. Att se sig lite ovanifrån. Och förändras...

Eller inte skål...

Går sakta genom en halvtrött stad. Skräp på gatorna, sången är skrålande på några ställen, eller sången förresten - den otroligt uttjatade "fy fan vad vi är bra". En ensam gladiatorsandal med hög klack står lite vilset mitt på trottoaren, Lite nerslagen mitt i sommarkvällen. Varför varför varför. Detta djävla supande. Så tråååkigt! Och onödigt och vållande till så mycket skit! Och varför måste jag mitt i det ljusa tänka på alla som inte har någon att fira med, som inte har någon familj som ordnat något? Varför tänker jag på den ensamma killen i kostym jag mötte mitt på dagen? Med två rosor om halsen. Och inget mer. Med lite vilsen blick... Var var alla de andra? Och varför var han ensam? Ibland tror jag att jag har något slags drag av att vilja se det svåra, vilja se de som är ensamma. Men kan jag få lugn idag? Inte tänka på det? Eller varför inte - vem ska fundera på de andra om inte vi? Så jag säger inte skål idag, inte till tjejen med för kort kjol och med två kompisars armar om midjan för att kunna stå upprätt, inte till killarna som fick sina systemkassar beslagtagna av polisen mitt i city, inte till grabben som sover på en parkbänk med en guldmössa på huvudet. Nä, inte idag! Idag vilar vi. Väl? Snälla?

Skål!

Yogar med öppet fönster och hör unga röster sjunga. De har champagnefrukost i närheten och det känns i kroppen att det är studentdag i dag! Glädje och förväntan. Solen öser på och himlen är babyblå. Syrenerna exakt så mycket utslagna som de ska vara idag. Och jag väljer att tänka på våra tre ungars studentfester idag. Och att alla har tagit studenten i den här familjen nu. Tänker på glädjen. Att det kommer att vara tusentals ungdomar i vår Stadspark inatt. Rusiga av framtidstro och vita mössor på sne. Hesa halsar som kommer att ha sjungit hela dagen. Ungdomarna. Vårt framtidshopp. Vårt samtidshopp. Visst är det lätt att bli högtravande en sådan här dag? Men det är okej. Känner jag :) Och yogan - den rinner genom mig idag, den tar sin väg och hittar skrymslen som jag gömt. Och svullnaden nästan helt borta. Och idag blir det vit linnekjol och silverskor till studentuppvaktningen på eftermiddagen för en av sonens bästa vänner. Och vi skålar. Måttligt :) Och vi skrålar. Våldsamt :) Och alla ni där ute idag - vi firar tillsammans med nybakade studenter! Skål!

Lutar mig mot mig själv

Sakta men säkert lägger sig svullnaden. Den är inte helt borta, men jag tror att min peak var igår med översvullna fötter och knän. Fingrarna som prinskorvar och nacken stel och märklig. För säkerhets skull och lite för att jag blev lite rädd gick jag till C igen som kollade mina pulsar. Långt prat i hans hus med stort lugn. Insikter som slog ner inuti som ett fyrverkeri. Och jag är på rätt väg! Inom alternativmedicinen är det nästan mer regel än undantag att det blir sämre innan det blir bättre. Men när man varit veteran i den branschen och gått på många olika sorters behandlingar - som jag faktiskt har gjort - blir det kanske lättare så att man tror att man är över det stadiet :) MEN jag är snart igenom. Den här gången... Har haft några riktigt stretande och obekväma morgonpass. Med Z:s mail från andra sidan jorden har jag fortsatt med min yoga. Precis som den ska vara. Men inte pressat, som Z betonar, men det går inte att forcera när knäna är som två bollar. Går liksom inte att böja riktigt då... Två guider. Så rik jag är! Och att jag vågar. Min största vinst i det här är nog tilltron till min egen förmåga. I min egen kropp. Och gråten som ett brev på posten...förlikar mig med det. För jag hör C säga att för varje nivå man kliver till blir det inte enklare. Och vi har alla så mycket att rensa ut, vare sig vi gör det eller inte. Och jag blir tacksam. För att jag vågar gråta morgon efter morgon. När det kommer. För att jag vågar ha ont och vara svullen. Och att egenträningen är yogan. Efter snart 10 år så är min största insikt att det är så. Hade aldrig hittat hit utan min egenträning. Utan att tillhöra en grupp. Utan att luta mig mot någon varje vecka. Att luta sig mot sig själv - svårt - jobbigt och så skönt. Ingen genväg! Man måste dit om man vill vidare. Min fulla övertygelse. Vill man ha mer av fysisk träning och något slags må bra via yogan, då är det en sak. Men som Z sa i Serbien vill ni vidare; rannsaka er själva varför ni yogar. Och vart ni strävar på den vägen. Och var ni befinner er nu. Och jag vågar lita till mig själv och min kropps förmåga. Lutar mig mot mig!

...Alanis - musikalisk tröst...

Alanis Morissette - em av mina riktiga favoriter med sin Citizen of the Planet olika sätt att se på världen, jorden, länder, medborgare

...Bedrövad...

Har varit så bestört. Bedrövad. Har inte velat skriva något om det som skett på internationellt vatten utanför Israel. Har helt enkelt inte vetat hur. Har inte kunnat formulera mig...läser hos Sarapirat och hennes inlägg säger det mesta. Har du tid, ägna en stund åt hennes text http://rararabarber.blogspot.com/2010/06/high-solid-wall-and-egg-that-breaks.html

Övermodig?

Övermodig. Kanske har jag varit övermodig? Mått så bra. Stabil och grundad. hmmm. Det går upp och ner, jag vet! I takt med solskenet igår så svullnade mina leder. Handleder. Fotleder. Knäleder. Nacken. Armbågslederna. Fingerleder...ringarna kom nästan inte av. Mitt problem är dryness and heat , jag vet! Men vad är det här?? Gör inte ont men känns väldigt obehagligt. Ringer C som säger att det är behandlingen och att min kropp svarar otroligt snabbt på det hela. Mitt inre är torrt. Som en torr svamp som inte kan ta emot vätska. Mitt blod är torrt. Vet! Låter som en paradox, men jag förstår någonstans. Kroppen försöker på sitt sätt, den sväller upp för att lederna, som förmodligen ska bli smorda, inte riktigt kommer ihåg hur de ska göra. Tänk alla år som jag inte behandlat min kropp som jag borde... Inser att det tar tid. IGEN! Jag vaknar mitt i natten av att det kliar under fotsulorna, i handflatorna och jag är varm och svullen... Suck! Men jag gör min morgonyoga eftersom den är en del av min behandling. En del av mitt liv. Går sådär. Blir lite lessen. Men jag vet att det tar tid. Bara så svårt att trilla ner när man känt sig på toppen. Kanske lite övermodig... Men so what?! Det måste man väl få vara när det känns så? Resonerar mig till att det helt enkelt är bra det som händer, det visar var jag är någonstans. Och att svullnaden förhoppningsvis lagt sig om någon dag. C säger att vi ger kroppen en chans på några dagar att rätta till det av sig själv. Annars får jag hjälp på traven. Skönt att veta. Affirmerar mitt inre som en stor flod där lederna är delar av flodfåran. Där alla leder lyckas försörja sig som de ska. Och att svullnaden lägger sig. Floden svallar. Blå och klar. Jag ska hjälpa min kropp allt jag kan. Inte hänge mig åt funderingar och lessamheter... Övermodig?