Jag pausar mig

Jag är liksom off season, pausad i mig själv. Anstränger mig, men det är som att gå i ett kärr. Fötterna lyfter inte. Jag drar och drar, och så rasar stöveln ner i träsket. Bildligt talat. Och jag får tassa hem på i strumporna och bli helt blöt och kall. För så känns det just idag med allt runt mig. Jag vill så mycket. För mycket ibland. Vaknar klockan 03.30 och det rusar i huvudet av tankar. Som jag inte vill tänka. Och speciellt inte då. Jag drar ned andningen men den där skallen den snurrar. Efter några timmar somnar jag om och vaknar som drogad. Trött. Och jag sätter allt på paus idag. Jag låter bli allt som handlar om yoga och meditation för jag förmår mig inte. Och ahimsa, icke-våld, måste gälla mig själv också. För just nu känns det så.

   Halkar ut och tar in en halvblöt tidning. Det är stormvarning ute och is överallt. Det går inte att gå. Möter en granne vars hund far hit och dit på isen. Vinden dånar. Det mörknar och kastanjens grenar ser ut som de ska gå av när som helst när de vinklas i alla möjliga väderstreck.
   Jag är ledig. Jag har inget bokat och det stör mig nästan. Det som brukar vara så skönt. Som om jag kastar bort en dag. Kastar bort på att vara less och omotiverad. Jag använder allt jag kan och som jag har men idag vill det sig inte. Så jag pausar mig.
   Bakar bröd. Tänker att jag borde åka och köpa mig ett par inneskor för träning. Vill inte trängas med människor, vill inte. Fast jag vill. Avigsidan utåt idag helt enkelt. Tröstar mig med bovetegröt med dadlar och torkade fikon. Ett glas mandelmjölk. Svart kaffe. En stor kopp. Trösten för stunden. Resten blir paus. Hoppas din fredag är bättre än min! Önskar er alla en helg i mjukhetens tecken.

Övermodig?

Övermodig. Kanske har jag varit övermodig? Mått så bra. Stabil och grundad. hmmm. Det går upp och ner, jag vet! I takt med solskenet igår så svullnade mina leder. Handleder. Fotleder. Knäleder. Nacken. Armbågslederna. Fingerleder...ringarna kom nästan inte av. Mitt problem är dryness and heat , jag vet! Men vad är det här?? Gör inte ont men känns väldigt obehagligt. Ringer C som säger att det är behandlingen och att min kropp svarar otroligt snabbt på det hela. Mitt inre är torrt. Som en torr svamp som inte kan ta emot vätska. Mitt blod är torrt. Vet! Låter som en paradox, men jag förstår någonstans. Kroppen försöker på sitt sätt, den sväller upp för att lederna, som förmodligen ska bli smorda, inte riktigt kommer ihåg hur de ska göra. Tänk alla år som jag inte behandlat min kropp som jag borde... Inser att det tar tid. IGEN! Jag vaknar mitt i natten av att det kliar under fotsulorna, i handflatorna och jag är varm och svullen... Suck! Men jag gör min morgonyoga eftersom den är en del av min behandling. En del av mitt liv. Går sådär. Blir lite lessen. Men jag vet att det tar tid. Bara så svårt att trilla ner när man känt sig på toppen. Kanske lite övermodig... Men so what?! Det måste man väl få vara när det känns så? Resonerar mig till att det helt enkelt är bra det som händer, det visar var jag är någonstans. Och att svullnaden förhoppningsvis lagt sig om någon dag. C säger att vi ger kroppen en chans på några dagar att rätta till det av sig själv. Annars får jag hjälp på traven. Skönt att veta. Affirmerar mitt inre som en stor flod där lederna är delar av flodfåran. Där alla leder lyckas försörja sig som de ska. Och att svullnaden lägger sig. Floden svallar. Blå och klar. Jag ska hjälpa min kropp allt jag kan. Inte hänge mig åt funderingar och lessamheter... Övermodig?