Jag är också rynkig

Hör på nyheterna att kvinnor i Sverige opererar sig som aldrig förr. Korrigerar sitt utseende. Brösten. Ansiktet med botox. Nervgiftet som hindrar all mimik. Varför är vi så besatta av yta? Det skrämmer mig. Och vem vill ha ett slätt Barbieansikte när man åldras. Vem bestämde att rynkor och streck är fula? Min man har fåror i sitt ansikte. Jag älskar dem. Och jag älskar även mina. Tänker att de visar att jag levt. Ska jag se ut som mina barn i skinnet? I pannan? Bysten? Vilket bakåtsträvande! Och tänk att vara missnöjd med sin kropp när man är 25 år... Herregud, det kommer inte att bli enkelt att åldras då. Den där mallen vi ska passa in i, varför går vi med på den? Jag vägrar. Nästan så jag har lust att starta en Facebookgrupp med titeln våga vägra så kallade skönhetsingrepp. Vems skönhet? Vems ideal? Inte mina. Vi måste väl ändå vara många som inte gillar utseendefixeringen? Eller sneglar man hela tiden på en retuscherad bild av hur kvinnor "ska" se ut? Jag vet att det kan skapa känslor av otillräcklighet och att inte duga. Jag vet att det kan få oss att känna oss små. Men jag tänker att vi kan vända bilden. Bilden av oss. Våga vara de vi är. På utsidan också. För mig har yogan varit en väg in i att acceptera hur jag är och fungerar som person. Men också över hur jag ser ut. Kanske för att jag har en lärare som alltid ser bortom ytan. Jag vet inte. Tidigare kände jag mig otillräcklig. Och all korrigering av ytan kommer av känslan inuti. Vi vet ju det, så låt oss inte falla i fällan över att det helt naturligt att göra ingrepp. Låt oss inte ramla ner i gropen av korrigeringar, där det aldrig verkar ta slut om man påbörjat att skära och fylla ut. Jag börjar med mig själv. Ja jag har rynkor. Ja jag har veck och fåror. Ja jag har bröst som hänger. Ja min mage är lite rund. Ja. JA. Det är OK. Det är mer än OK, det är ju kroppen jag bor i. Som har varit med mig ganska länge :) Tänker på bilderna av Vanda Scaravelli. För mig är hon bilden av skönhet. Och ja, jag strävar dit.

Bilden är lånad ur Awakening the spine av och med Vanda Scaravelli

Uppdragen i håret

Hittar ett underbart citat av Vanda Scaravelli hos Sue;

In the beginning you have to make room for yoga in your daily life, and give it the place it deserves. But after a time, yoga itself will pull you up by your hair and make you do it.

Exakt så var det i morse för mig. Kändes som om någon drog mig i håret och upp från kudden och ner på golvet. Rent handgripligt :) Det är fantastiskt vilket behov den föder. Yogan. Och att hela min kropp, mitt väsen svarar på den. För det gör den. I medvind. I motvind. Och jag är alltid rikare i slutet än i början. Vad jag än har fått! Och jag är helt enkelt nykär i yogan. Hur det nu kan bli så... Efter tunga tragglande pass. Så är jag där igen. Känner mig stark. Tyngd i benen. Tyngd i kroppen. Men ändå lättare... Tja, ni vet?! Uppdragen i håret :)