torsdag 17 juni 2010

Ville bara säga

Har tänkt och tänkt på inlägg och kommentarer jag läst på andra bloggar. Blir lite förvånad. Häpen. Ja, jag är naiv. Kanske lite väl naiv ibland...tänker att det folk skriver i sina bloggar är sant. Ja ni vet, sant för dom själva. Och då menar jag vanliga människors bloggande. Dessa tusentals av oss. Inte kändisar eller coola killar som driver sajter som tusen apor. Inte skrivet i syfte att vara tuff, rolig eller provokativ. Ljuga lite...bara lite skarvande av det som är? Nej. Jag startade min blogg för att dela mina frågor med er. Och för att när jag skriver blir det klarare för mig själv hur mina tankar vindlar. Hur jag kan gå från en plats till en annan och samtidigt bli medveten om det. Jag skruvar inte till det. Jag överdriver inte. Om ni tycker det så gör ni det. Men för mig är det så att det jag skriver, det är så det är. För mig. Jag begär inte att ni ska hålla med. Aldrig i livet! Min önskan är att ni också ärligt reflekterar över det som kan skapa frågor, funderingar, glädje eller kanske ilska. Blir alltid glad när någon kommenterar. För att någon tar sig tid. För att någon där ute möter mina tankar. Min oro. Min glädje. Min rädsla. Min ilska. Min frustration. Min lycka. Men jag provocerar inte. Medvetet ;) Kanske gör jag det med det jag skriver, men det är inte skrivet i det syftet. Och det är den stora skillnaden. För mig. Jag skriver inte bara för att få kommentarer. Även om jag älskar kommentarer! Och helst av allt har en dialog här. Jag skriver för att lufta och vädra det som dyker upp. Sätta ord på mina sammanhang. Formulera det som känns. Det kan vara snyggt. Det kan vara osnyggt. Ibland bara som en liten fläkt, ibland som en storm. Vissa gånger kan jag känna mig lite sårbar när människor jag känner, men som aldrig, aldrig kommenterar här, hänvisar till saker jag skrivit i min blogg. Eller att jag öppet valt att redovisa det som händer mig i min yoga och om vägen från ett ställe till ett eget ställe. Det är klart att jag känner mig lite nervös vissa gånger när jag lyfter upp vissa delar från tystnaden. Sådant man inte ska sätta ord på. Som en yogalärare sagt. Upprepade gånger. Till mig. Men jag har valt min väg. Bloggen ska vara öppen för alla att läsa. Och att kommentera. Anonymt om man vill. Eller inte. Så vill jag ha det. Men jag visar mig faktiskt som jag är. Och du som läsare väljer ju självklart att tro mig. Eller inte. Att kommentera eller inte. Men jag friserar inte min tillvaro. Finns ingen anledning. Ville bara säga det. Kändes viktigt idag. För mig.

13 kommentarer:

  1. Hej!
    jag vill bara säga att jag tycker att det är jätteskönt att läsa här. Tror att vi har tränat på samma ställe och känner igen mig mycket väl i att man inte ska prata om en del saker. Jag vill bara säga tack ska du ha för att du ändå väljer att skriva. Det ger mig mycket att fundera över! Kram

    SvaraRadera
  2. Kloka ord hos dig här idag... Är en av dessa anonyma läsare som aldrig lämnar en kommentar men idag gör jag det.....vill bara säga att du ska fortsätta som du gör för jag tror att vi är många som vill läsa! Kram Helen

    SvaraRadera
  3. det är krångligt ibland det där med bloggandet inser jag. många gillar att reta sig på en. egentligen helt utan anledning. undrar om du har fått otrevliga kommentarer, eller om det bara ändå kom upp?
    bloggandet är ju ett perfekt bollplank. där man kan yttra sig, diskutera, bli involverad utan att lämna ut sig alltför mycket. och alla gör det ju på sitt sätt. och ingen är ju tvingad att läsa om det inte passar dem, det som skrivs. och samtidigt är det ju intressant att höra andra synvinklar och idéer. men som vanligt så är frågan oftast hur och inte vad...

    kram! jag är glad att du stimulerar tankar och känslor!

    SvaraRadera
  4. hej annika!
    jag gillar din blogg och uppskattar den otroligt mkt! :)

    jag känner igen mig i det du skriver. jag tycker att du är otrolig som delar med dig av dina tankar och jag hoppas att du inte får påhopp pga. dem.

    ta hand om dig. kramar

    SvaraRadera
  5. Jag finns här. Som läsare och betraktare. Tacksam att få dela dina tankar och insikter. Ibland hittar jag ord att kommentera med, ibland inte. Hursomhelst, känner jag frihet. Och glädje. Att jag hittat hit och dej. Kram!!

    SvaraRadera
  6. Jag är också mycket tacksam över att du skriver och har alltid beundrat dig över din öppenhet. Du tillför mig och min Yoga massor. Tack.

    SvaraRadera
  7. Visst känns det bra att få skriva som man vill? Yoga är ju utveckling och ibland måste man ju också få vara svag, för det är ju alla ibland, även de som helst inte vill visa det. Se så många positiva kommentarer du fått - vi är flera som uppskattar din öppenhet. Yogakram Anna

    SvaraRadera
  8. Vilka bra tankar och ord! Läser din blogg ofta - även om jag inte kommenterar så ofta!!!! Kram på dig vännen! Helena

    SvaraRadera
  9. Blir lite rörd när jag läser era vackra kommentarer och skickar kramar tillbaka till er alla. Varför jag skrev som jag gjorde kan jag liksom inte utveckla mer men ibland blir man lite sårbar - det blir vi ju alla. Jag skriver inte bara, jag läser ju alla era bloggar också, även om jag inte heller alltid kommenterar, men det var inte så jag menade. Men det förstod ni ju :)

    SvaraRadera
  10. Att vara den man är och utan skal å stora hårda fasader är viktigt. Så också för mig. Å jag ser också bloggandet som någon sorts ventil. Jag måste få uttrycka mig helt enkelt. Både det som är bra å det som är dåligt...
    Önskar att du fortsätter som du gör..kram

    SvaraRadera
  11. Åh Toril - tack detsamma! Kramkram

    SvaraRadera