"Bara" följa

Obalanser i kroppen skapas av the mind, oftast från felaktiga mönster. Mönster på alla nivåer. The mind står över kroppen. Så. Vi skapar alla våra obalanser. Hur hårt den än låter. Jag. Du. Det är inte dåligt. Det är inte bra. Det är. Och ibland behöver man ta sig igenom svårigheter för växandet. Hur trist det än kan låta.
1) I kroppens rörelser. Gällande allt från för hård träning till för lite till att ha utövat fel asanas i sin yoga. Idag vet jag vad som gagnar just mig och min kropp och vilka asanas som läker och helar. Mig.
2)  I tanken. Alla nedåtpeppande kritiska tankar till mig själv. Dömande ord om mig själv. Tankemönster jag verkligen har tagit tag i. Vilken skillnad rent mentalt. Frid.
3 ) I hjärtats alla känslovindlingar. Alla känslostormar som dragit med mig på djupt vatten. Tårar, ilska, irritation och vemod. De känslorna möter jag idag nästan bara när jag yogar. Det är fint så.

När jag rensat en del och börjat närma mig min kärna lite mer inser jag, att det undermedvetna styr väldigt mycket mer än jag kanske trott. Från hur jag mår, tänker till allt som rör sig i en människa. Den här gången vet jag vad som orsakat obalansen i min högra sida. Den här gången. För det är många olika saker jag lagt där. Gömt där. Och jag har städat men annat har dykt upp. Som det är att leva helt enkelt. Och insikter når mig, drabbar mig i min egen yoga. Men inte bara där.
    Igår drack jag gott kaffe med en yogavän jag haft i många år även om vi inte setts ofta. Men när jag promenerar från kaféet så ramlar flera insikter in i mig. Och att inget går att göra halvhjärtat. Allt måste vara med. A L L T. Det går inte att flörta lite med en insikt och känna sig nöjd. Om ni förstår hur jag menar? Allt måste rensas i rätt ordning. Det som det är dags att ta itu med, det är närmast halsgropen och känslan. Det som gör att jag vet när något är på väg är när jag drar mig för min yoga. Och det blir inte enklare med tiden. Helt enkelt. Det blir bara mer tydligt. De senaste dagarna har jag insett vilka mönster jag behöver släppa nu och var jag har mig själv. Har svårt att somna och sitter en stund i soffan och funderar. Tänker för första gången hela varvet runt kring en hjärtesak som upptar mina tankar. Jag har släppt, men inte helt. Kanske är jag där nu då jag måste låta allt fångas av vinden och pulvriseras och transformeras till något annat? Egentligen vet jag svaret inuti även om jag drar mig för det hela.

Jag funderar vidare på var jag är nu och vad jag egentligen vill och känner. Egentligen. Det är svårt för mig ibland eftersom jag tycker att jag har så många att ta hänsyn till. Försöker att aldrig mer tänka "borde" . Bara låta besluten jag egentligen tagit få komma till ytan. Utan att snegla på någon annan eller hur andra gör. Min väg är min. Jag vet inte riktigt vart allt detta tar mig mer än att jag rensat, rensat och rensat och det blir mer och mer space. I mig. Runt mig. I mitt liv. Det är också spännande att inte veta. Bara följa. Hur tänker du?

Dubbel dos och sammetsblomma

Alla har sagt det till mig. Att det kommer att tid att helt vara tillbaka efter skitstormen jag hamnade i. Men jag har liksom känt mig så klar. Glad. Och så vaknade jag förra veckan av att jag var rasande arg på två personer som jag vet har pratat illa om mig, utöver chefen. Det var nästan så jag satte mig och skrev ett mail mitt i natten men besinnade mig. Lyckades somna om och på morgonen var jag inte lika arg. Men det har funnits skärvor av skräp kvar. Förstås. Fast jag inte trott det. Och idag såg jag att den ena skitsnackaren, som dessutom är forskare ska ha en föreläsning för tjejer. Lite systerskap så där. Och då är det svårt att hålla sig lugn och fin. Man kan lätt kalla det för ödets ironi, eller konsten att inte leva som man lär. Trots att jag vet att det är jag som förlorar när jag blir arg och tänker ilskna tankar, så har det kokat i mig. Dessutom är den yoga jag gör nu designad för att dra upp just sådant till ytan. Så dubbel dos. Och sådana här dagar kan det där med att läsa visdomsord få mig att känna mig hopplös. Det som stärker ena dagen, det hånar mig nästa. Känner ni igen? Inget ont om att vackra och kloka citat fyller sin funktion. Men ibland fungerar det inte för mig. Jag vill bara blunda när jag ser dem susa förbi.
   Jag åker till stan. Lyxar till med fotvård, på ren impuls. Köper mig ett par nya yogatajts, äntligen hittar jag ett par svarta som är långa och utan mönster eller reflexer, köper mig lite glädje :)  Och när jag sedan sitter där och får mina fötter omskötta så somnar jag nästan. Jag andas bokstavligen ut min frustration. Jag vet att alla får sitt. Jag behöver inte tänka ut något för någon. Och det släpper. Det gör verkligen det. Men jag förstår att det också gör mig trött. Att inte processen är klar. Jag är liksom fortfarande på rehab hos mig själv. Så går jag förbi en blomsteraffär och där inne ser jag en stor Gloxinia, en lila. Min mormors absoluta favoritblomma. Och jag köper den. Mormorsblomman ger mig tröst och i stunden känns hon så närvarande, så där som hon är ibland hos mig. Som barn kallade jag den för sammetsblomman. Och jag böjer nacken. Jag ska vila.

Jag ska släppa oförrätterna, en efter en och stå där som en segrare.

Svindel

Dyker ner i känslostormar. Fast jag inte vill.. Kan för första gången känna att de här åsikterna, irritationen och ilskan jag känt av och till i helgen har sitt ursprung i samma typ av känsla. Och den kommer inifrån, men har väldigt lite med själva situationen att göra! Märkligt. Mitt liv som ett skådespel. Mitt liv som ett game. Som ett evigt upprepande av vissa mönster. TILLS. Tills jag upptäcker mitt eget mönster. Det är fantastiskt vilket redskap yogan faktiskt är. Och att jag kan observera mig själv. Och inse att allt det här missnöjet som stigit till ytan, det har sitt ursprung någon annanstans och i något annat sammanhang. Jag kan släppa det nu. Och jag gör det. Somnar i den varma sommareftermidddagen och sover mig fri. Vaknar lite lätt obekymrad och missnöjet har släppt mig. Blåst bort. Städats bort. Tänk att det kan fungera så! Lite magiskt nästan :) Och ja, jag är fortfarande svullen, tampas med smärta lite här och där, men det är övergående. Och inget jag fastnar i. Men jag känner lite svindel över hur både svårt och lätt det är att ändra riktning i sig själv. Att släppa. Att se sig lite ovanifrån. Och förändras...