Lärare och elev. Det urgamla sättet att yoga.

När jag tvivlar. Då ska jag läsa en rad ur ett mail jag fick igår kväll:

Fantastisk yoga i kväll! Grät lika mycket som jag hade svettats när jag cyklade hem. Tack!

Och jag skulle kunna göra listan lång av alla mail, sms och samtal jag får. Men jag stannar där. För det är inte för att lyfta  mig jag skriver det här. Det är för att lyfta yogan. Yogan. Med stor bokstav. Men framför allt är det för att lyfta dialogen. Tvåvägskommunikationen. Den där som sker mellan människor IRL. De där mötena som helt försvinner när du yogar till en inspelad röst eller en skärm. Envägskommunikationen som hyllas hela tiden. Varför? När man missar det som är det extra. När någon SER. Någon som korrigerar eller faktiskt visar på rena fel man kan göra och som gör illa ens kropp i det långa loppet. Ser ibland hårresande bildexempel i bloggar och på andra ställen hur människor "gör yoga". Ser en människa stå på huvudet och sedan luta sina ben bakåt mot en väg. Bakåt! och ja, tror ni att den människan har problem med ryggen sedan? Självklart om du frågar mig. Och ja så blev det, ryggproblemen gjorde entré hos den personen. Listan skulle bli lååång om jag skulle skriva om allt jag ser där  människor gör saker som inte gagnar deras kroppar. Det föder bara ett ego. Egots eget intrikata spel. Ställ dig själv frågan - varför ska jag göra det här? Varför? Och svaret du får måste vara att det är något som gagnar dig. I det långa loppet. Hur ska du våga utmana dig själv med något som är mer än gymnastik om du inte har en guide? Jag fattar inte hur människor tänker. Eller är det vår tidsanda? Du kan allt själv redan? Egentligen?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Var varsam med dig själv. Och när tvivlet gör entré hos mig, som det gör då och då, då ska jag påminna mig om varför jag gör det här. Att jag står där vecka efter vecka i mina grupper och manar till varsamhet men samtidigt att våga möta det som utmanar inombords och ibland i kroppen. Men vi behöver en guide. Jag är mer säker än någonsin på det. Eller vill vi alla vara anonyma och kolla på ett klipp där någon annan yogar och sedan tror vi att vi gör samma sak och slipper utsätta oss för en lärares ögon? Ja jag vet. Det finns inte alltid lärare där man är. Jag har skrivit det förut och skriver det igen. Då får man kanske ta sig till en lärare lite längre bort. En helgkurs. En endagskurs. En individuell lektion någonstans. Det går att hitta lösningar om man verkligen vill. Så ser jag det. Självklart kan man titta på filmer och inspireras. Men inte att yoga till! Jag står fast vi det. Och när jag tvivlar och känner mig ensam ska jag påminna mig om det som mina elever säger till mig. Eller vad jag själv känner och säger till mina lärare. Olika dimensioner i det, självklart, men ändå möten.

   Sedan måste man inte träffa sin vägvisare varje vecka men åtminstone någon gång per år behöver man få vara elev. Det är också ett sätt att hålla sig på stigen och inte trampa i diket. Ett sätt att inse att allt finns att lära och att man behöver någon som kan mer än vad man kan själv. Inte bara jag som tittar på någon. All skillnad i världen att böja nacken och våga ta emot oavsett hur det ser ut som jag får att förvalta. Hur ska man annars växa?

Och kanske tycker du att jag upprepar mig? Kanske tycker du att jag tar stora ord i min mun? Kanske provocerar jag dig? Jag kan bara säga att detta urholkade begrepp yoga som snart betyder allt och ingenting, faktiskt har en substans, ett lärande och en dimension utöver. Som börjar med en lärare och en elev. Som möts i verkligheten. Det urgamla sättet att lära sig.

Hemma hos mig

Tankesnurr och dålig sömn. Mycket har tänkts, en del har landat och rätt som det är uppstår nya frågor. Kreativt, härligt och pirrigt. Träningen har legat stilla. Men imorse skrek kroppen efter yoga. Ropade högljutt :) Och när jag står där, stadigt, både linjär och cirkulär i mina olika asanas men med ett flöde som styr - då är jag hemma. Hemma hos mig själv. I början av min yoga gör jag tittibhasana och den kan se väldigt olika ut beroende på om det är A B C eller D har jag förstått. Hursomhelst, i den form jag gör, som Tim Cummins gör på bilden, så har jag inte haft mina händer i golvet. Helt enkelt för att jag inte kommit dit med dem. Men imorse, då låg de plötsligt där. Händerna. Vilande i golvet... Och jag känner styrkan i benen och jag andas mina inandningar i utsidan av foten precis som Z instruerat mig om och jag flyger inuti. Och jag är stark. Stadig. Hemma hos mig själv.


Bilden kommer härifrån http://www.timcumminsyoga.com/

Uppdragen i håret

Hittar ett underbart citat av Vanda Scaravelli hos Sue;

In the beginning you have to make room for yoga in your daily life, and give it the place it deserves. But after a time, yoga itself will pull you up by your hair and make you do it.

Exakt så var det i morse för mig. Kändes som om någon drog mig i håret och upp från kudden och ner på golvet. Rent handgripligt :) Det är fantastiskt vilket behov den föder. Yogan. Och att hela min kropp, mitt väsen svarar på den. För det gör den. I medvind. I motvind. Och jag är alltid rikare i slutet än i början. Vad jag än har fått! Och jag är helt enkelt nykär i yogan. Hur det nu kan bli så... Efter tunga tragglande pass. Så är jag där igen. Känner mig stark. Tyngd i benen. Tyngd i kroppen. Men ändå lättare... Tja, ni vet?! Uppdragen i håret :)

Svindel

Dyker ner i känslostormar. Fast jag inte vill.. Kan för första gången känna att de här åsikterna, irritationen och ilskan jag känt av och till i helgen har sitt ursprung i samma typ av känsla. Och den kommer inifrån, men har väldigt lite med själva situationen att göra! Märkligt. Mitt liv som ett skådespel. Mitt liv som ett game. Som ett evigt upprepande av vissa mönster. TILLS. Tills jag upptäcker mitt eget mönster. Det är fantastiskt vilket redskap yogan faktiskt är. Och att jag kan observera mig själv. Och inse att allt det här missnöjet som stigit till ytan, det har sitt ursprung någon annanstans och i något annat sammanhang. Jag kan släppa det nu. Och jag gör det. Somnar i den varma sommareftermidddagen och sover mig fri. Vaknar lite lätt obekymrad och missnöjet har släppt mig. Blåst bort. Städats bort. Tänk att det kan fungera så! Lite magiskt nästan :) Och ja, jag är fortfarande svullen, tampas med smärta lite här och där, men det är övergående. Och inget jag fastnar i. Men jag känner lite svindel över hur både svårt och lätt det är att ändra riktning i sig själv. Att släppa. Att se sig lite ovanifrån. Och förändras...

Skål!

Yogar med öppet fönster och hör unga röster sjunga. De har champagnefrukost i närheten och det känns i kroppen att det är studentdag i dag! Glädje och förväntan. Solen öser på och himlen är babyblå. Syrenerna exakt så mycket utslagna som de ska vara idag. Och jag väljer att tänka på våra tre ungars studentfester idag. Och att alla har tagit studenten i den här familjen nu. Tänker på glädjen. Att det kommer att vara tusentals ungdomar i vår Stadspark inatt. Rusiga av framtidstro och vita mössor på sne. Hesa halsar som kommer att ha sjungit hela dagen. Ungdomarna. Vårt framtidshopp. Vårt samtidshopp. Visst är det lätt att bli högtravande en sådan här dag? Men det är okej. Känner jag :) Och yogan - den rinner genom mig idag, den tar sin väg och hittar skrymslen som jag gömt. Och svullnaden nästan helt borta. Och idag blir det vit linnekjol och silverskor till studentuppvaktningen på eftermiddagen för en av sonens bästa vänner. Och vi skålar. Måttligt :) Och vi skrålar. Våldsamt :) Och alla ni där ute idag - vi firar tillsammans med nybakade studenter! Skål!

Lutar mig mot mig själv

Sakta men säkert lägger sig svullnaden. Den är inte helt borta, men jag tror att min peak var igår med översvullna fötter och knän. Fingrarna som prinskorvar och nacken stel och märklig. För säkerhets skull och lite för att jag blev lite rädd gick jag till C igen som kollade mina pulsar. Långt prat i hans hus med stort lugn. Insikter som slog ner inuti som ett fyrverkeri. Och jag är på rätt väg! Inom alternativmedicinen är det nästan mer regel än undantag att det blir sämre innan det blir bättre. Men när man varit veteran i den branschen och gått på många olika sorters behandlingar - som jag faktiskt har gjort - blir det kanske lättare så att man tror att man är över det stadiet :) MEN jag är snart igenom. Den här gången... Har haft några riktigt stretande och obekväma morgonpass. Med Z:s mail från andra sidan jorden har jag fortsatt med min yoga. Precis som den ska vara. Men inte pressat, som Z betonar, men det går inte att forcera när knäna är som två bollar. Går liksom inte att böja riktigt då... Två guider. Så rik jag är! Och att jag vågar. Min största vinst i det här är nog tilltron till min egen förmåga. I min egen kropp. Och gråten som ett brev på posten...förlikar mig med det. För jag hör C säga att för varje nivå man kliver till blir det inte enklare. Och vi har alla så mycket att rensa ut, vare sig vi gör det eller inte. Och jag blir tacksam. För att jag vågar gråta morgon efter morgon. När det kommer. För att jag vågar ha ont och vara svullen. Och att egenträningen är yogan. Efter snart 10 år så är min största insikt att det är så. Hade aldrig hittat hit utan min egenträning. Utan att tillhöra en grupp. Utan att luta mig mot någon varje vecka. Att luta sig mot sig själv - svårt - jobbigt och så skönt. Ingen genväg! Man måste dit om man vill vidare. Min fulla övertygelse. Vill man ha mer av fysisk träning och något slags må bra via yogan, då är det en sak. Men som Z sa i Serbien vill ni vidare; rannsaka er själva varför ni yogar. Och vart ni strävar på den vägen. Och var ni befinner er nu. Och jag vågar lita till mig själv och min kropps förmåga. Lutar mig mot mig!