Tillit

Z är en kraftfull lärare. Han är erfaren. Han är rak. Han är allt det där man vill ha hos en lärare, ja en mästare. MEN. Han kan vara skrämmande för en del. Men hur det än är får man alltid hans humor och kärlek. På köpet. Så att säga. Plus att man får det man behöver men som man kanske inte alltid vill ha... Kanske låter det helt skevt och otidsenligt för någon. Och hallå, vart tog det kritiska tänkandet vägen? Men. I yogan fungerar det så till en viss gräns. Man ska självklart inte säga ja och amen till allt en lärare säger. Men när man inser att läraren kan så enormt mycket mer än man själv är i närheten av, tja då får man böja nacken. Släppa taget. Som i många andra sammanhang egentligen. Andra gången jag gick på kurs för honom så blev jag rasande. På en sekund. Över något han sa till mig. I ganska lugn ton... Och det kokade inombords, jag hade en lång monolog - inuti - när det plötsligt slog mig - herregud, det är mig själv jag ser! Han visar mig en spegel och jag gillar inte allt jag ser. Faktiskt. Det där andra som vi alla också har i oss men som vi har så svååårt att se. I oss själva. Och i den stunden så kapitulerade jag. För jag vet att han vet mer än mig. Och jag tror att vi bara skrapar på ytan av hans kunnande med våra frågor. Tur att han har tålamod :)

Den här veckan har jag haft riktigta mördarpass på morgnarna igen och jag vill inte in i det tuffa! På något vis blir det så att när jag närmar mig något, i mig själv, då drar kroppen ihop sig, blir stelare och mindre samarbetsvillig. På något vis. Och igår slog det mig, hela den här omgången av svåra tankar, tårar och ont i kroppen - det hänger ihop med min tillit. Inte till Z. Nej! Till mig själv... För som vanligt har jag fått saker att jobba på som handlar om mig. Även om jag inte tror det alla gånger, så visar det sig i slutänden vara så. Jag har tyckt att jag kan lita till mig... men handen på hjärtat, när det kommer till alla delar? Fick några högst personliga råd av honom sista dagen och det är de råden jag har så otroligt svårt att ta in. Ändå var det fina saker jag fick med mig. Som jag gömt inuti och inte riktigt vågat tänka på. Tro på. Och det är här det blir lite märkligt. För mig. Min tillit till mig själv, den är inte riktigt där jag trott att den varit. När jag skrapar lite till på ytan, vinglar till lite. Gråter en hel del. IGEN. Jag vet. Men jag kan inte hålla det hemligt :) Det är inget jag skäms för. Nej, inte så, det är bara lite tungt och lite svajigt. Men nu har jag i alla fall förstått vad det är jag jobbar med... Ibland kan man famla och leta och inte riktigt veta vad det är som pågår. Imorse slog det mig, när jag låg i min supta baddha konasana med böjda armar ovanför huvudet och i kors, uppallad bröstrygg med kuddar och min överkropp i en rejäl stretande stretch - tilliten till Z är det inget fel på - men tilliten till mig själv. I vissa delar. Måste bli mer... Har ni något bra tips??

Och - jag vill ju inte vara tungsint när sommaren är som ljusast...vill bara dela det med er, för om jag gör det, då kommer jag vidare - så har det faktiskt varit hittills. Era reflektioner + att jag visar mig - för er men även för mig själv brukar ha den effekten. Och självklart självklart önskar jag alla en helt fantastisk torsdag som följs av en skön midsommar!