Sensationer

När jag tänker på hur lätt det är att ställa krav även inom yogan på vad man ska och inte ska så känner jag hur viktigt det är att påminna sig om dels varför jag gör yoga, dels vad jag vill uppnå. Och kortsiktigheten försvinner rätt snart vid de frågorna. Jag gör det som ska gagna mig. Nu och sen. Jag gör inget bara för att det är fancy eller ser coolt ut. Jag gör det jag ska göra och som jag behöver. Och det jag vill uppnå handlar inte bara om den där stunden på golvet. Det handlar om hela livet. Och det är stort. Därför behöver man kanske ge sig själv andrum ibland. Att känna att det är gott nog, utan att man slackar eller är lat. Jag fick en del mail när jag lade ner min studio och i ett av dem så skrev en person så här:

Jag har inte varit den flitigaste med att träna yoga hemma, men jag har haft med mig yogan på många olika sätt i vardagen ändå. Andningen, avslappningen, centreringen, att sträcka ut, tänja, stå på fötterna, sitta på sittbenen, alla de där små detaljerna som kan göra skillnad. Jag har upptäckt mina skulderblad och hur det är att ha korsryggen i kontakt med golvet när man ligger ner. Små sensationer, men samtidigt stora. Särskilt skulderbladen. De senaste åren har jag över huvud taget inte haft ont i varken nacke eller axlar, trots att jag sitter ganska mycket vid datorn...

Det sammanfattar det hela ganska mycket och jag är så glad och tacksam för alla fina mail jag fått. Ibland delar jag några formuleringar eller stycken som här. Nog är det fint? Med de där små sensationerna som blir stora?

Yogan är livet

Första gången hon lämnade mig på riktigt var när hon åkte på en semesterresa med sin pappa, min man D. Hon var 3 1/2 år och jag var hemma med hennes babylillebror. Hon vände sig om i trappen, kastade en slängpuss och var redan borta. Jag hann inte med! Somnade med hennes nattlinne i famnen och grät mig till sömns. Insåg då att detta var det första i raden av avsked där det skulle svida inombords. Det första i raden... Och det har fortsatt, hon har varit kavat, självständig och gått sin egen väg. Sovit borta med bästisen när hon var 4 år. Jag klarar det mamma! och det har hon gjort. På sitt sätt. Helt lysande. När hon slutade gymnasiet fort hon direkt till Paris som au-pair. Och jag var vemodig. Tyckte att det var för långt till Paris. För långt borta för mig! Vi hälsade på förståss. Och hon vinkade av oss, hela familjen, och då såg jag att hon grät. Och det gjorde avskedet ännu tuffare. Men så är det i livet. JAG VET! Men det gör det inte mindre. På något vis. Hon kom hem. Hon for igen. För att plugga en sväng i Uppsala. Hon kom hem, började jobba. Och nu, nu har hon hittat sin egen första riktiga lägenhet. Som hon inte ska dela med någon. Hon som bott i korridor med 12 st. Hon som bott i lägenhet med 2 andra. Hon som haft ett eget litet krypin ovanför "sin" familj i Paris. Och jag unnar henne det egna. Viktigt att någon gång bo ensam i livet. Tror jag. Hitta sin egen rytm. Som i yogan. Hitta sig. Och igår när flyttlasset gick till lägenheten med både badkar och högt i tak, med stort kök och tre trappor upp - då kände jag faktiskt att det var rätt. Helrätt. Att hon är på väg nu. Hon är vuxen. Men hon är ändå mitt barn! Och så förblir det. Men jag måste förhålla mig till henne som en vuxen. Det blir lite enklare när hon har sitt liv. Sin lägenhet. Sitt jobb och sin värld. Som det ska vara. Varför är jag då lite tom och vemodig inuti?? Kanske för att det tar tid? Kanske för att jag har så satans svårt att släppa taget ibland... Om allt! Om vänner. Om relationer. Om positioner i yogan. Om min familj. Men jag gör det nu. Morgonens yoga var en slags aha för mig. Jag släppte taget om det som är svårt i min yoga, jag sjönk längre ner fast det stretade orimligt mycket. Och jag vet att hon är sin egen. Och klarar sig. Men att jag finns här. När HON vill. Skillnad på det. Och min yoga finns där för mig. Och jag vet att allt som händer mig i livet - det avspeglar sig på mattan! Ingen undanflykt, ingen tanke kan ändra på det. Yogan är livet.