Slumpen?

I Budapest är det fler som pratar om en tjej från Sverige som tränat för Z för länge sedan. Har trott att det bara varit min lärare här hemma som hittat honom. När jag kommer hem kommer jag inte riktigt ihåg namnet de sagt, men som av en händelse så hittar jag henne via en väns vän :) Som också har en blogg men som tränar en annan form än jag, http://annayoga.wordpress.com/
Häpp! Är inte tillvaron märklig? Som av en händelse hittar jag alltså Maria Boox, som har ett ställe i Stockholm, Yogashala, http://www.ashtangayogashala.nu/ Vet att många kommit från Ashtangayogan till Shadowyogan. Men här är det en person som gått åt andra hållet - till Ashtangan eller kanske tillbaka, vad vet jag? Spännande! Vi behöver alla hitta rätt stil och rätt lärare för oss. Är övertygad om att alla vägar har samma mål, det ser bara olika ut hur vi tar oss dit. Som av en händelse får vi svar på våra frågor!

Ha en härlig Valborg och fira med eldar och fyrverkerier! Kinesernas gåva till mänskligheten :)

Lägre än en sjunken båt

Ligger som i en mörk grop. Svårt att komma upp överhuvud taget. Genast börjar tankar snurra på att jag nog ska hoppa över min träning idag. Bara idag! Nej. Det här det svåra börjar. Jag måste precis som mr I säger verkligen hålla fast vid det jag bestämt. Hur krångligt är det att vara trött? Egentligen. Inte alls. Det är bara en vilseledande idé. Så trots att jag känner mig som lägre än en sjunken båt, som Ulf Lundell så träffande sjunger, så segar jag mig upp. Och jag gör exakt allt jag ska. Och efteråt,tja, jag är ju stel och det är som det är men en liten seger är också seger. Jag gjorde det!

En tanke i taget

Klockan ringer från yttre rymden. Långsamt fattar jag att det är jag som ligger närmast och som ska stänga av. Slut på snooze, detta fördärvliga men ack så ljuvliga system :) Upp, tända ljus och rökelse, trots att det nu är så ljust vill jag ha det så. Kämpar hårt idag, gör mitt allra allra bästa och det ger effekt. Hostar så jag skulle kunna väcka upp döda. Det funkar! Bara fortsätta så. Annars har min vanliga värld trängt sig på, läser om konsumtionsbantning och hör skräckfyllda rapporter om den nya svininfluensan. Kan liksom inte ta det till mig. Vilken märklig värld vi har skapat. Konsumtion och rädsla. Vill ha andra drivkrafter! Tror vi alla måste våga stanna upp, titta inåt lite då och då så vi hittar vår egen drivkraft och våra egna tankar. Man kan faktiskt bara tänka en tanke i taget! Det är upplyftande - för just den tanken kan man bestämma över.

Spänn hjälmen!

Sonen dammsuger och bandet Lillasysters sköna texter hörs: vakna upp, säg en bön, ta en shot och spänn hjälmen! Tja, kan inte säga det bättre själv :) Dags för en vardag som jag längtat efter. Våren har även kommit hit. Ljuset mycket ljusare än i Budapest och grönskan lite skirare. Morgonpasset går så otroligt trögt men jag är igång! Det är huvudsaken. Hör Z:s röst inom mig, head up, head down i det jag gör efter serien. Åh, jag älskar vårt yogarum och jag har allt att jobba på nu. Jobbet väntar, bra att vara tillbaka igen. Det är bara att spänna hjälmen!

Nedräkning

Att få åka härifrån imorgon, äntligen! Samtidigt, usch va jobbigt! Har haft en fantastiskt lärorik tid, lärt känna nya människor från hela världen och hittat min alldeles egna yoga. Kommer att sakna staden, med alla sina små, små hundar och hysteriska sirener som tjuter dag och natt. Budapestbor som verkar älska glass, hög som låg har en strut i handen. Alla glittriga skor med fullkomligt halsbrytande klackar. Integriteten och den svala likgiltigheten. Modet som verkar lika individuellt som antal människor. Läderstövlar och sandaler. Penséer i regnbågens alla färger. Varför matcha eller hålla sig till en färg?? Hus som gigantiska bakverk eller som om Gaudi varit här. Mmmm, en liten bit tar jag med mig. Resten hittar jag en annan gång. Packar och har sista träningen imorgon bitti innan jag flyger till Stockholm och mitt land. Längtar efter mitt språk, att få prata utan att behöva fundera. Tillbaka till den andra verkligheten. Snart där!

Mellan hägg och syrén

Följer strömmen av eftermiddagslediga människor från den gula spårvagnen som just stannat på Margaretabron. Promenerar sakta ut på Margaretaön, en klar favoritplats. Den är stor som en gigantisk lunga mitt i Donau. Folk spelar tennis, cyklar eller bara ligger och njuter i gräset. En doft av syrén når mina näsborrar och en känsla av skolavslutning infinner sig. Vi tar oss längre bort än förra gången och precis där vi slår oss ned står en enorm hägg. Väldoften omsluter oss, himlen är återigen lika djupblå som tidigare och gräset fyllt av tusenskönor. Låter boken falla ner på bröstet - alla tankar på yoga vävs samman till en stor insikt om hur bra det är för mig. Allt det här slitet och alla ansträngningar, det ger utdelning. Dagens träning - min yoga. Så tydligt och samtidigt så oerhört befriande.

På kaféet imorse pratade jag länge med T som bor i Schweiz. Hon och jag är de som fått vår egna serie, samma övningar visar det sig. Vi inser båda att vi varit alldeles för svaga för de andra "riktiga" serierna. Tänk vad jag slitit och kämpat och nu känner jag bara, vilken tur att jag åkte hit och fick andra övningar. Och andra insikter. Jag kan inte syssla med det som jag inte orkar med. Ännu. Vi har inget ytligt gemensamt, jag är nästan dubbelt så gammal, hon är tunn och liten - det är inte jag. Men upplevelsen inuti, den delar vi. Och det känns bra! Berikande, inte förminskande ;)

Tung kropp

Tungt att gå till dojon idag. Tyngd och stelhet. Flera andra beskriver samma sak. Vi har inte många dagar kvar här, det spelar säkert roll. Idag tränar vi utan korrigeringar, de observerar oss och samma sak kommer att hända imorgon. Vi ska ju kunna göra våra asanas själva och veta hur och vad vi ska lägga tyngdpunkten på, när vi kommer hem.
Om någon skulle ha sagt till mig innan jag åkte att jag skulle ha min matta precis bredvid Z och Em och stått där varje dag i 3 veckor och tränat med deras ögon på mig och sedan alla fysiska korrigeringar varje dag av Z och hans slit med mig. Ja då hade jag varit darrande nervös innan. Men det konstiga är att det känns så otroligt bra. Jag är sedd! För den jag är och vad jag förmår. Min energi kan jag vissa dagar känna tydligt, dvs hur den rör sig inom mig. När jag är hel och allt är ett. Nästan något religiöst över det hela.

Idag är sinnet mer grått och jag påbörjar mitt pass. Väl medveten om att någon står på huvudet mitt i salen, någon har sina fötter bakom nacken (något att drömma om :)) och någon annan befinner sig i mayurasanan väldigt länge och ytterligare en annan promenerar runt i brygga... Något släpper, jag känner flytet även om jag är trött och lite sliten. När jag kommer till mina asanas så sitter Z bredvid mig och kommenterar. Några Good! slipper ur honom lite då och då. Han förmanar mig att jag måste fortsätta träna exakt det här när jag kommer hem för att bli av med det som besvärar i lungorna. Eftersom jag vet sedan tidigare att det funkar med de instruktioner jag får av honom känns det skönt. Jag ska inte delta i någon klass eftersom det görs andra saker där. När mina lungproblem har lättat ska jag skriva till honom för att få nya asanas. Wow! Känns fantastiskt.

Kommer ut och det regnar. Stilla mjukt regn - svalt för sinnet!

Gandhi - en bloggare

Som ofta hittar jag mitt svar i böcker ☺ Skulle kunna säga att böcker, tidningar, bloggar, dokumentärer, biografier, magasin, skönlitteratur - you name it, spelar en central roll i mitt liv. Man kan alltid hitta något matnyttigt där man minst anar det. Läser just nu en fascinerande bok om Gandhi, ”Mahathma! Eller konsten att vända världen upp och ner” av Zac O’Yeah. Där hittar jag vad jag så fåfängt försökt fånga med mina egna ord – Gandhis journalistik var oskiljbar från hans person. Han skrev ofta väldigt självkritiskt, t o m kritiskt ibland om de som sympatiserade med honom. Han strävade efter att berätta hela tiden, vad som hände, hur han tänkte, vad han gjorde osv. Författaren kallar honom en föregångare till dagens bloggare. Inte bara föregångare utan även en förebild! Just det, precis så och då blir det så att det som skrivs, inte alltid är det snygga, gulliga eller tillrättalagda. Vad är egentligen meningen med det? Visst det härliga finns självklart också men det brukar vara svårare att gräva djupare efter skräpet. Eller hur? Eller när jag retar upp någon när jag skriver om att det kan vara en nackdel att vara flexibel…big news! Det finns väl nackdelar med allt? Eller? Vad är det vi inte vill se? Jag redovisar mina tankar, inte för att sätta mig på någon, men visst måste vi börja med att vara ärliga? Jag börjar med mig. Och du?
Layers of the shadows in man, mm, nu börjar vi komma ned på väsentligheter i träningen. Jag är stelare än jag varit i hela mitt liv, när vi pratade på soliga sidan av kaféet idag sa italienska B från London, men du kanske inte har grävt så djupt förut, stelheten kan komma av att inte ”ge upp”. Pang på! Det är precis så just nu för mig, en tiger inombords men kroppen skröplig och jag håller envist fast vid en av skuggorna just nu. Shadowyoga! Mm, än en gång – bort med förväntningarna och bara vara – följa med i det fysiskt smärtsamma för att hitta och lämna något annat. 3 veckor gör det möjligt att komma närmare sig själv på en kurs. Släpp taget!

Hemlängtan!

Himlen är lika blå som min jeanskjol och ändå - jag längtar hem! Till min familj förståss, till min morgontidning, till skvalet på P3, till att slänga käft med mina jobbarkompisar ja till och med till min sons hårdrock som är som en ljudfilt i vår lägenhet vissa dagar. Dricka kaffe med D på morgonen efter vår träning hemma. Cykla till jobbet. Tja, ni vet hemma helt enkelt :)

Har haft en förskräcklig natt av hosta igen. Jaja, jag vet allt som finns i lungorna som ska ut... men ändå, jag känner mig som en hundraåring när Z jobbar med mig. Det gör ont i ryggen och det känns som min midja skruvas åt som när man vrider ur en trasa. Tacksam för allt slit han har med mig men får samtidigt tillsagt att jag inte ska göra någon självträning idag. Känner mig svag och eländig. Men bara i kroppen faktiskt! Den här kursen har gjort mig mycket starkare inombords och jag känner verkligen att jag duger.

I huvudet snurrar mycket tankar till och från. Funderar mycket på det här med vad som man kan dela med andra. Är en skrivande person, har alltid haft lätt för det och älskat det, det är säkert en anledning så god som någon till att jag delar det jag upplever med er. En annan anledning är att jag vill avmystifiera en del saker. Även om det handlar om andliga upplevelser eller mentala eller fysiska eller allt på samma gång så tror jag fullt och fast att vi har så mycket gemensamt. När man gläntar på locket. Har också så svårt för den hierarki som finns inom yogavärlden, men jag böjer nacken. Självklart för Z han är outstanding! Yogan är för alla och alla kan yoga, sedan finns det naturligtvis nivåer. Jag har inga förväntningar på andra, som någon skrev, det är inte alls så jag tänker eller fungerar. Försöker lägga av förväntningarna på mig själv också, det är mycket svårare men jag är medveten om dem på ett annat sätt idag än tidigare. När jag tränar utan förväntningar, mm, då är det som bäst och allt flyter.

Har hittat min yoga här i Budapest, inte Z:s yoga eller någon annans, utan min! Det är ett fall framåt :)

Avslappnad

Hur kommer det sig att människor här är så icke-stressade? Som jag uppfattar dem i alla fall?? Till viss del känns det som det gamla östblockets likgiltighet - man kunde semestra, fråga saker och folk bara ryckte på axlarna, helt enerverande ibland - ibland helt underbart. Men igår när vi badade hela dagen på Széchenyibadet
fick E och jag en aha-upplevelse, folk är så duktiga på att koppla av - göra sköna saker. Badet är Europas största termalbad, man ligger i vattnet och halvsover, flyter, simmar, en del spelar schack (ni har säkert sett bilderna, men här kommer en till!)

Skrev tidigare att jag inte sett några överviktiga människor här, hm, de är och badar! Ojoj vilka enorma magar :) men ingen bryr sig. Folk tittar men, tittar inte om ni förstår? Helt underbart. Man är en i mängden och bara njuter av sin badupplevelse.

Helt slut traskar vi in på den trendigaste restaurangen vi besökt här hitills. Wow, vi bara pyser ned i ett par röda skinnfåtöljer, unnar oss pasta pesto, cappucino och förståss - en pannacotta! MM italiensk mat, den är så god! En dag helt utan yoga, lika viktigt som att träna. Pauserna gör skillnaden.

Guru

Gurun och hans lärlingar - visst låter det lite filosofiskt och yogiskt? Men samtidigt omodernt och otidsenligt. En del av mig själv har svårt för det hela. Samtidigt så förstår min kropp vad han menar men jag vill förstå i sinnet också! Avskyr känslan när jag inte riktigt gör det. Hans tuffa sätt och bryska kommentarer skrämmer en del, jag vet det, men inte mig. Jag är tilltalad av hans rakhet. Och hans humor. Ibland skrattar jag högt åt hans skämt, just för att jag tycker att han är rolig - inte för något annat. I de lägena verkar han ha sådan självdistans. Å andra sidan, vet att han sårar människor och att en del blir upprörda ibland. Har inte sett det hända här. Men en sådan lärare som han är, med honom färdas också en hel del rykten och historier. Part of the game!

V från Paris frågar sig själv varför hon återvänder till hans kurser. Hon tycker att han är som en översittare ibland, I sure don't need more of that! Som hon sa. Men frågan hon ställde och som hon nog måste besvara själv är - varför återvänder hon? Jag tror att han vill att vi ska stå upp för oss själva. Att våga fråga om vi inte förstår. Att säga ifrån någon gång om det blir för mycket. Back off I'm having a hard time here! Vi kan bara ta ansvar för oss själva. Och när vi gör det, tja, då är han en guru, en mästare men samtidigt inte perfekt och självklart har han fel och brister som oss alla! Att vara så stark inombords så man känner sin styrka, dit ska vi väl alla? Han har så mycket att lära ut av egen erfarenhet och kunskap, men det gör honom inte till mer värd än någon annan.

Får gå precis hela vägen tillbaka till studion idag för att jag glömt min matta, stönar högt men det som inte finns i huvudet får finnas i benen. Mina stackars ben, trötta idag, men ändå - de orkar lätt gå fram och tillbaka igen :) Mulen morgon men nu strålar solen igen. Imorgon ingen yoga! Kanske ett glas vin ikväll - vilken fest! One more week to go!

Hur rik ár du?

Nágra morgnar har jag passerat en hemlős kille sovandes pá trottoaren. Han ser sá ung ut! Varfőr ligger han hár? Han sover pá rygg rakt pá trottoaren, hans ena arm ligger utstráckt och bredvid den en fimp. Mánga hemlősa "báddar in" sig i portgángar med wellpapp och madrasser. Han har ingenting under sig. Ligger rakt pá trottoaren. Han har halvlánga byxor, de bara benen főrsvinner ner i ett par slitna kángor. Gatan dár han ligger har ljusgrőna trád och hus som ár bedárande utsirade. Det enda som inte stámmer ár han. Hjártat snőrps át. Jag tassar főrbi honom, knasigt, kánns som jag inte vill stőra honom. Vácker sá mycket inom mig. Vi alla som har sá mycket lát oss komma ihág det nár vi tycker att vi har det motigt. Och visst har vi det ibland, men det finns verkligen grader i helvetet :) Jag har sá mycket, nár jag tánker pá hur vi klagar őver att det gőr ont nár vi tránar ibland, kánns det crazy inom mig. Jag ár rik!

Stá inte ut!

Lángt teoripass igen igár morse főljt av lektion. Z uppmanar oss att inte vara som robotar, inte upprepa utan verkligen főlja med i vára kroppar. To repeat it mechanically is like a robot, when you allow yourself to feel that's when the responsabillity comes. Sá snart vi har tagit ansvaret hánder andra saker. Han gár igenom warm up och warm down och det ár em frőjd att se honom rőra sig med energin. Inte likt nágon annan jag sett (ságer i och főr sig inte sá mycket :)) Han fár oss att stanna i tittibhasana i 16 andetag. Tre omgángar! Tror att mina lár ska brinna upp nár jag plőtsligt inser att jag hela tiden jobbar mot mig sjálv. Det handlar inte om att "stá ut" det handlar om att flytta energin, hitta sina nadis och jobba med főtter och underben. Som vanligt i Shadowyogan sá arbetar vi med benen, jordade och med energin flődande (nár det ár som bást). Fár en glimt av frihet i benen nár főtterna hittar rátt och jag bara stár. Inget som syns pá utsidan men som gőr all skillnad i várlden! Z ságer att en av hans sváraste saker ár att főrmá mánniskor att gőra mindre men med stőrre kánsla och nárvaro. Less is more helt enkelt!

His masters voice

Kliver ut på nytvättade gator igen, maskinerna gör sitt eviga jobb men även regnet igår som kom horisontellt under en dånande åska och en kolsvart himmel.

Vi hastar genom stan, det går fort när man promenerar med E! Vi ska alla ha lektion kl 07 och jag är uppe före 5. Hostar mig igenom mina procedurer, it is like it is :) Vi har teori i 2 timmar. Det är egentligen första gången som Z:s bok blir levande för mig. Förstår upplägget lite mer. Speciellt när jag hör hans ordrika förklaringar och exempel på olika personer i gruppen.
Han berättar om hur vayus, vindarna i kroppen, som väcks till liv i uppvärmningen. MEN. Inte genom att repetera utan genom att väcka alla delar till liv närvarande i varje sekund. Varje gång man tränar. Vindarna tar sig vidare genom nätverket av kanaler, nadis, det finns 72 000 i kroppen, men i yogan koncentrerar vi oss på 13 st. I uppvärmningen frigörs blockeringar/skapas vindar när vi utför våra cirkelrörelser med olika leder. Frigörande av dessa vayus skapar en stark kropp och ett starkt sinne. Återigen denna kunskap om uppvärmningen!

Hans skarpa röst och varma blick tränger igenom skvalet inombords. Möter hans ögon med ryggen rak och känner för första gången i hans sällskap att jag verkligen gör mitt bästa. Verkligen! Jag "fuskar" inte, lurar inte mig själv, jag är där jag är. Jag jobbar med den kropp jag har och det som kommer till ytan i form av skräp "shit" som han säger upprepade gånger med sin mustiga vokabulär. Rent fysiskt har kroppen gjort sig av med en hel del sedan jag kom :) men även känslomässigt. Det har handlat om alla möjliga känslostormar inombords - allt ifrån min känslighet och rädslan för att bli lämnad ensam i alla möjliga sammanhang - till saker som handlar om min barndom. Han ger mycket utrymme till att saker ska landa när man går en sådan här lång kurs, saker får ta den plats det tar. Min trötthet och oförmåga att turista handlar väldigt mycket om det. Inget jag sörjer! Tvärtom. Jag ska vara turist här med D ett annat år. Nu är jag här för yogan och mig själv. Som den svarta himlen igår, först kommer urladdningen - sedan det nytvättade!

Still want to...

Duvorna kastar sig med dödsförakt ned mot trottoaren och i sista stund undviker de mig. Jag har svårt för fåglar på nära håll. På långt håll - fantastiska. Kan onekligen vara så med yogan i vissa lägen också ;) Dagens pass känns bra, jag vet inte hur många framåtböjar, paschimottanasana, jag gör dessa varvas hela tiden med soluppgången, purvottanasana. Båda de här har varit jättejobbiga och framkallat många känslor. Just nu funkar de fint. Z böjer mina ben hit och dit och det rumlar inombords trots att det bara finns lite ingefära, vatten, citron och honung där...
Alla går till ett nytt kafé idag och det är mycket billigare, godare och till och med personalen är mycket trevligare. G från Polen är en riktig skämtare, berättar om hans fråga till Z förra året, när ingen vågade fråga något. (Z kan verkligen ha den effekten på människor, man får ta sats för att ställa sina frågor. AG var helt enorm med det förra året i Frankrike, hon bara kastade sig ut när jag satt och tryckte med mina tankar.) G hade frågat honom vad man gjorde när man hade hemorrhoider!! han sa att han aldrig hade fått så många vänner som då :) Folk kom med krämer och gav goda råd! Någon frågar J från Ungern vad som fick honom att börja yoga. Han är 45 år, han sa "I still want to fuck when I am 100 years old". Detta fick alla verkligen slappna av, det är en schysst mix av människor. En hel del som inte tar sig själva på för stort allvar.
Kommer hem och rumlandet i magen är värre, jag kräks (igen!!) och magen är inte snäll. Inget bad för mig idag. Men som J sa, I still want to... when I get old!

Morgonreflektion

Väntar på E i en park. En man börjar prata med mig på knagglig engelska. Först gissar han min ålder. Helt rätt! Hur ofta händer det? Sedan för att liksom släta över det hela så säger han att jag ser hälsosam ut och frågar om jag är vegetarian. Pang på livets väsentligheter! För nästa fråga är den stora: Did you get what you expected from life? Lite ställd av den frågan så ramlar jag bakåt till jag var i 7-årsåldern, min längtan om att resa tog sig uttryck i att jag nog ville bli flygvärdinna. Som många andra flickor ☺ När jag var kring 20 år funderade jag mycket på om jag skulle få barn men trodde mig liksom inte om att kunna få till det med någon man… Så där fortsätter det inom mig och jag har helt glömt han som ställde frågan. Bryskt frågar han mig en gång till. Och jag känner mitt stora leende leta sig ut. Yes I did! And much more! Så känns det inuti. Något att hålla fast i när det är lite jobbigt på utsidan eller i några kroppsdelar, va tusan – jag har en familj det är det som betyder absolut mest i mitt liv. När jag återgäldar frågan så skakar han på huvudet, knyter ihop ansiktet av en slags sorg och säger att inget blev som han hade tänkt. Hm, känns som jag måste trösta men vet inte riktigt hur. E kommer och vi går iväg. Tänker på honom då och då, tänk att han satt där och ställde precis rätt fråga till mig och fick mig att reflektera över min tillvaro. Tack!

Bilden är en minnesinstallation vid Donau av de som dog i förintelsen. En väldigt sorgsen vacker påminnelse till oss alla.

Flexibel - stel

Violer pá en hel grásmatta!! Grőnskan ár ny och ljus. Tar en annan vág till dojon idag. Tánker pá D, min stora kárlek i livet och inser att det hár ár precis vad han skulle gőra. Hitta en ny vág till en válkánd plats. Jag har mer av kontrollbehov i mig, han ár mer av en fri sjál. Sá mycket vi kan lára oss av varandra!

Tráningspasset ár mer "som vanligt" dvs det stretar och drar men ingen rádsla eller oro. Trots att Z glőmmer mig dár jag ligger med benen mot vággen och det kánns som min midja ska dela sig...han ár skojfrisk och ságer till mig att "sometimes I forget - you have to change side by yourself"...Sure! Andra gánger har han bara ropat att jag ska ligga stilla. "Don't move!" Hm. Den mannen vet exakt vad han gőr, han glőmmer inget, ár helt sáker pá det. Nája, kánner mig vid gott mod nár vi tar oss ut pá de helt folktomma gatorna denna annandag pásk morgon. Helgdag och lángsamt vaknande i stan, inga hysteriska sirener ánnu och trafiken ár lam.

Láng dyr fika pá Lukacs. Gott gott men inte nágot jag kan unna mig varje dag. Idag tar jag sállskap med C och F frán Tyskland, G frán Polen och I frán England. Sá spánnande att lyssna till allas "yogaresa". De flesta tránar hemma utan lárare och sedan ser de főrhoppningsvis Z en gáng om áret. Det ár imponerande. Tror att de som tránar utan lárare i vardagen och som sjálva inte undervisar egentligen ár de som har bást yogatráning. Bást pá det sáttet att de verkligen har sjálvdisciplin och sjálva ráknar ut, kánner, funderar och har med sig frágor nár de kommer. Dagens fikagáng ár mer lika mig i kroppen, dvs har varit ganska stela frán bőrjan, flexibiliteten blir dagens ámne. Vi ár faktiskt alla őverens om vilket hinder det verkar vara. Z hade beráttat om en student som var sá flexibel att han hade svárt att undervisa henne. Nár kroppen redan ár sá bőjlig blir det svárt att stabilisera sinnet. Tánk! Jag som varit sá avundsjuk pá flexibilitet, ju lángre jag tránar ju mindre ár det várt főr mig. Samma sak igen, főrestállningar bara vánds upp och ner och nackdelarna blir főrdelar.

Under tråkighetens filt

E som jag bor med här, är så enormt kunnig både praktiskt och teoretiskt. Och som den törstande själ jag är så får jag aldrig nog, speciellt när det gäller alla hennes böcker :) Det senaste fyndet är "Iyengar The Yoga Master" redaktör Kofi Busia, en hyllningsbok till mr Iyengar där en mängd framstående människor inom yoga har skrivit varsitt kapitel.

Z har också med ett kapitel som är helt underbart skrivet, ears: the corridors to heaven heter hans bidrag. När jag läser det så förstår jag lite mer hur Z själv fungerar. Han beskriver hur en mening av mr Iyengar får honom att söka en mängd kunskap till det hela för att sedan hitta det i gamla texter och inse hur stor både erfarenhet och kunskap är hos mr I. (AG - du måste bara läsa den!)
Z gör precis på samma sätt. När han pratar och undervisar oss i grupp, brukar människor nämna olika delar av det han sagt efteråt. Någon sa att det vore bättre om det var mer organiserat, typ som en lektion där man spaltar upp saker i tur och ordning. Men insikten slog ned som ett tomtebloss inom mig, Z gör precis som sin lärare, som han studerade för i 20 år. Och när jag känner att vissa saker som han säger landar inom mig är det förmodligen exakt det som jag ska fokusera på och tränga djupare in i! För min del handlar det hela fortfarande om uppvärmningen och all korrespondens som lederna har med olika delar, organ och ställen i kroppen. Jag har helt enkelt inte kommit längre! På kursen i Glasgow i januari för John Evans lärde jag mig en del grunder och nu kommer fortsättningen. Så vist inrättat av någon :) Z utmanade oss alla första dagen när han frågade om vi orkade ha så tråkigt att vi gjorde alla rotationer i uppvärmningen 100 gånger åt varje håll UNDER ETT ÅR... Kände direkt, detta är min uppgift. När jag nämnde det för andra blev de helt förundrade och hade inte ens hört det hela! Där ser man, man får fånga sitt alldeles egna guldkorn även om det är höljt i tråkighet!

Det svåra är det vackra

Utanför vår port, en äldre man planterade blommor och ordnade växerna så vackert.

Himmel av glas, plötsligt sirener som verkligen sliter skönheten ur nyutslagna lindar. Sedan återigen lugnt och stilla, alla förebereder sig förmodligen för påskfirandet i all enkelhet. Igår däremot, full fart på gatan utanför.
Jag kan inte sluta le när jag upptäcker att jag återigen är uppkopplad. Vilken present! E, N och jag har nyss ätit på en italiensk restaurang 5 minuter härifrån. God mat, jag äter kyckling, kött för första gången på en vecka. Gott! Men tungt i magen. Mår lite bättre efter att ha sovit hela eftermiddagen och sedan begrundat min situation. Jag ska bara helt enkelt tacka och ta emot, allt vad jag kan. Allt jag får hjälp med här och som känns speciellt på alla sätt och vis. Människorna på kursen, från hela världen i alla åldrar. Tror sällan jag varit i ett yogasammanhang med så lite konkurrens. Tror det beror på hela upplägget. Man ser aldrig vad någon annan tränar utom i vissa korta ögonblick. Fångar t ex C från Tyskland i en enormt koncentrerad situation när hon gör atikrantam och svänger sin arm så vackert bakåt. Trots att jag ser att det är svårt för henne. Men det är just det som är det vackra. Alla är på sin nivå av träningen på samma väg som yogan innebär. Någon ett steg före men inte mer. Z har en fantastisk förmåga att se alla exakt där de är. Ibland gillar jag inte det jag ser, men det är egentligen för att han håller upp en spegel och jag ser mig själv och det jag kämpar med.

Aggressiv andning

Sover dåligt hela natten och vaknar gång på gång av att andningen känns för ytlig. Sänder en tanke till alla som faktiskt har astma, inte minst i min alldeles egna familj men även vänner med astma. Vilket svårt tillstånd att känna att luften inte räcker! Stackars alla er. Framåt 5-tiden kravlar jag mig ur sängen. Gör mina morgonbestyr inklusive tvätta tungan. När jag gör det så kräks jag… det är otroligt sällan jag kräks över huvud taget så detta känns fel. Svag och med långsamma steg promenerar jag mot Avany Janos Utca där vår dojo finns. Det är alldeles stilla. Gatorna nytvättade som vanligt och solen är på väg att bli varm. Kastanjeträdet vid skolan på vår gata har slutligen tagit klivet ur sitt vinterstadium och vecklat ut sina stora blad, enorma gröna kjolar. Mannen som dubbelvikt letar fimpar är helt fokuserad på sin uppgift, kvinnan som rastar sin hund har en enorm överrock på sig som nästan släpar i marken. Alla dessa gamla människor som möter mig överallt i Budapest. De är stillsamma och böjda men de finns. Sitter alla dessa människor i Sverige på ett äldreboende?
Väl framme och inne i salen kommer Z direkt fram till mig och frågar hur jag mår. Jag säger som det är, att jag har kräkts och inte sovit speciellt mycket. “Good! The heaviness in your lungs is starting to cleans”. Förmodligen kommer många känslomässiga saker att komma till ytan liksom allt som kroppen vill göra sig av med. Det hela är alltså bra, men känns skitjobbigt! Vill inte in i det men är redan på väg… Jag gör min serie långsamt långsamt, Emma kommenterar att min andning är för aggressiv. Aggressiv, det är exakt vad jag känner mig i den stunden hon säger det. Jag vet! Men det funkar inte på något annat sätt just nu. Får en känsla av att bara vilja resa mig och gå ut därifrån och aldrig mer fundera över yoga, eller träna det. Men jag stannar och möter min rädsla. När Z jobbar med mina övningar med benen snett mot väggen så väller en plötslig panik upp. Han ser det i exakt samma ögonblick – ”don’t panic” säger han med lugn röst. Han finns runt mig hela tiden och jag känner mig som jag ska kvävas. När jag får sitta upp igen känner jag mig kokhet och yr i huvudet, ungefär som jag fått influensa och han förmanar mig att ta det lugnt och bara vila under helgen.
E har sin man på besök och de kommer att vara turister och ha det härligt. Själv ligger jag inne trots sommarvärmen utanför, mår skit och undrar varför jag egentligen åkte hit…

I betraktarens őga

Jag hade en enormt láng avslutning imorse och efter en position med benen mot vággen pá olika vis dár Z jobbar med min gallblásemeridian kan jag inte láta bli att le inombords. D och jag skrattade oss halvt főrdárvade nár vi hálsade pá hans bror főr 20 ár sedan och B fick sin tjocktarmsmeridian masserad av en ván. Vi var sá svartvita och logiska och vetenskapliga. Trodde vi. Och hár ligger jag sedan med en egen meridian som fár uppmárksamhet. Visst ár livet lustigt? Hur vissa saker bara blir tvártom.
Samma sak nár jag promenerar sakta i nya kvarter. Jag har bara hángt med tidigare men nu gár jag ut sist av alla. Vet att de andra smőrjer kráset vid Lukacs med kaffe och croissanter men jag vill inte dit. Hittar ett helt orange kafe med uppkoppling och hela 2 datorer! Det ligger pá en tvárgata till en enorm boulevard dár trafiken faktiskt stőrtar fram, folk ár glassigare án tidigare och husen enorma. Stora bankpalats med smá kortváxta tiggare...detta har jag inte alls sett tidigare. Eller inte velat kanske...

Till er alla som láser hár och som ár sá underbara med kommentarer - jag hoppas ni fár lite av den várme vi har hár i Budapest just nu. En skőn helg med vila och god mat. Lángtar hem men vill inte áka ánnu, ánnu áterstár mycket att upptácka. Glad Pásk!

Főrlorad men áterfunnen!

Har ingen uppkoppling just nu i lágenheten men har ántligen hittat ett Internetcafe. Tangentbordet ár lite skumt, men ni fár hálla till godo :) Hade skrivit pá ett litet usb, tyvárr fanns det ingen usb-port pá datorn...
Igár morse vaknade jag tidigt. Igen. Yr och trőtt. Halvvágs till dojon márker jag att jag glőmt min matta. Strunt samma, golvet ár renare och egentligen játtebra att trána pá, slitet trágolv. En liten stund senare márker jag att jag inte gár rátt vág. Kommer precis i tid och smyger in bland alla koncentrerade och fokuserade mánniskor. Anna frán Ősterrike spenderar mánga andetag i mayurasana, páfágeln. Kan inte undgá att se det, hon ligger mitt i rummet. Jag bőrjar och halvvágs inne i serien blir jag áterigen avbruten av Emma som ger mig en ny serie!! En egen liten prelude. Anna, du som undrade om man fick egna serier, du máste haft nágot pá kánn főr dár stár jag sedan med mitt prelude :) Emma sliter hárt med mig i framátbőjen, paschimottanasanan igen, men det kánns lite báttre inombords trots allt. Hon jobbar mig igenom en del andra ővningar och jag avslutar som igár i padma, lotusstállning med armarna bakom ryggen och pannan vilande i golvet. Reser mig főr att gá dá Z ropar pá mig. Han vill se mitt ansikte. Han kommer fram till mig - pekar pá magen och ságer "Something is not right here, Why haven't you told me?" Han ber mig vánta pá honom och kommer sedan ut nár alla ár klara. Vi sitter mitt emot varandra i varsin fátőlj och jag kánner mig genomskádad men pá ett bra sátt. Jag beráttar om min gallbláseoperation i hőstas och att jag var riktigt sjuk efter den med vatten i lungsácken. Min andning har inte varit sig lik sedan dess. Stundtals har det kánts och látit som astma.
Hans vánliga őgon och enorma kunskap och erfarenhet bara strőmmar mot mig. Han ságer att han ság főrsta dagen att nágot inte stámde med mig. Han gav mig lejonet főr min andning men efter passet nár jag var sá blek sá ság han att det var nágot mer. Jag ska nu bara trána min "egen" serie och fár andra asanas som han och Emma ska hjálpa mig med. Jag ska trána lángsamt, bara en gáng om dagen de főrsta tvá veckorna. Jag ber om ursákt att jag inte sagt nágot om min operation. Han ságer att han főrstár och att det inte alltid ár sá látt att berátta framfőr andra.

Hans omtanke kánns oándlig och hans knivskarpa blick főr mánniskor och vilka asanas som passar főr vem. Gár frán főrlorad till funnen. Sedd!

Skönt bak, skräck fram

Morgonpromenaden mitt bland Budapestbor. Jag älskar det! Glider ur min port och är en i mängden av människor på väg. Utan hets. Kostymklädda män som allvarsamt röker sina cigaretter, gatsoparna som är minutiösa, vackra kvinnor i välsittande dräkter. Jag slås av att jag ännu inte sett en enda överviktig människa.
Detta gör hela intrycket av min barndom ännu starkare. Ingen är supersmal, folk ser ut som folk helt enkelt. Tar några bilder på Parlamentet, men det gör det hela inte riktig rättvisa, jag ser solen träffa några fönster - guldet stänker över hela huset!

Morgonpasset blir grymt tufft för mig. Atikrantam som jag var rädd att jag skulle få som asana, den blir jag korrigerad i rejält av Emma. Det behövs, inser att jag jobbat fel i den. Men 6 gånger på varje sida, puh! Sedan till mitt lejon. Emma tar sig tid med mig igen och det hela resulterar i 6 andetag på varje sida. Avslutar med paschimottanasana, sittande framåtböj, och hon trycker min panna mot mina knän, armbågarna i golvet, händerna om stortårna som skall peka mot varandra samtidigt som hälarna skjuter ifrån. Ja det är jobbigt! Men mest inuti, jag får en klaustrofobisk känsla av att vara fångad och en rädsla väller upp inombords, inget jag visste att jag hade. Den är mörkgrå och tjock och det enda som gör att jag klarar av att stanna är att Emma samtidigt trycker på olika punkter längs mina skuldror och ryggrad. Åh hon är bra på det hon gör! Det blir varmt och behagligt i ryggen och skräck och ångest på framsidan... Hur är det egentligen möjligt, i samma kropp, två så olika förnimmelser? Men sedan kommer det sista, sitta i padmasana, lotusställning, händerna bakom ryggen och pannan i golvet. Gud! 8 andetag på varje sida. Jag får panik. Lugnar faktiskt mig själv med en inre dialog. Gör min warm down enligt konstens alla regler (det vill säga enligt dvd:n :)). Zhander tittar noga på mig när jag reser mig och frågar hur jag mår och hur det känns. Jag säger att jag är trött, han säger att jag är kritvit i ansiktet och måste ta det lugnt. "Funny things will happen to you" säger han, på grund av att jag har tungan ute både under utandning och uddyianan. Måste vara väldigt uppmärksam på mig själv. Han ber mig också om att säga till honom så fort jag känner något. Jag lovar och tackar honom. Har sådant förtroende för honom, han är verkligen en speciell människa och lärare. Orkar knappt gå - måste köpa en chokladkaka på vägen hem som jag sköljer ned med en flaska vatten och ett äpple. Väl hemma får jag fruktsallad och yoghurt av Elaine och jag väljer att stanna hemma idag. Orkar inte ta mig ut igen trots att solen är guldgul och himlen bedårande. Mina inre demoner vill ut och det tar på krafterna.

Lagom långa muskler

Tiden flyter som Donau, trögt men ändå framåt. Dagarna är varma, kastanjen är på väg, ginsten står i givakt och kronan på verket - magnolian blommar! Vi går och går och fötterna är stumma. Ligger på gräsmattan, folk är som folk var när jag var barn. Närvarande. Leker med sina bäbisar, tonåringar skrattar men ingen skriker och ingen rusar. Jag gillar Budapest! Samtidigt ser jag de hemlösa sitta på sina toviga filtar, utan tänder med något släckt i blicken. Hurdan är världen egentligen? Både ock förmodligen ;)
Mycket går att koppla till varför jag är här. Z är lycklig, han är hemma eftersom han är ungrare. Min inre resa är pågående men det blir tydligare när jag är här och inte har vardagskraven med mig i väskan. Saknar min familj men allt blir klarare när jag är utan dem. Vilken paradox! Hur långt behöver man resa för att inse att allt finns där inuti? Men just nu i livet behöver jag en guide, vilken tur att jag har en så kunnig vägvisare. Z pratade länge igår om den ytliga delen av yogan som översvämmar världen just nu. Det handlar inte om att stretcha sin kropp, som han sa, om du är vig och flexibel kan du förmodligen tacka dina föräldrar. Men känn dig inte duktigare för det, det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är varför du gör det du gör i yogan.Och hur du yogar. Vad som kommunicerar med vad och hur man kan lösa sina blockeringar. Alla har minnen inpräntade ned på vävnadsnivå, att lösa upp dessa blockeringar har inget att göra med att någon tror sig behöva "längre muskler". De är exakt så långa de ska vara redan!

Jasså

Vaknar kl 05 med lite pirr i magen. E är i första gruppen så hon sticker en stund före mig. Jag flanerar sakta förbi Parlamentet, en helt fantastisk byggnad. Vi bor verkligen mitt i smeten.
Vi kommer in och jag darrar lätt, kan inte hjälpa det. Rullar ut min matta, brukar inte träna på matta men här är det ganska dammigt...Kör igång med min serie. Blir avbruten mitt i av Emma som korrigerar mig och säger att jag inte gör rätt serie. Lite förbluffad kommer jag av mig, jag tränar den som vi tränar den hemma. MEN här kommer en hake som jag kan uppleva det med Shadowyogan, vissa delar är borttagna, hon tycker att jag ska träna exakt efter deras senaste dvd. Den ligger hemma! Plus att vi inte gjort det på lektionerna hemma...jaja, lite förtret känner jag allt. Samlar ihop mig och kommer till min position, lejonet, simhasana. Z sätter sig mitt emot mig och går igenom den. Den känns ok, lite svårt att dra fötterna framåt i utandningen, men lite grann rör de sig nog :) Tungan är ute vid utandningen men även vid uddyiana bandhan. Funkar men ovant. Förväntningarna är äntligen nere på noll. Traskar hemåt och känner mig dammig och hela jag känns som ett stort jasså!

Liten grupp stort privilegium

Vi samlas 21 personer på gatan utanför vår blivande dojo för de kommande 3 veckorna. Klockan är före 07 på morgonen och det är ljummet i luften. Det enda ljud som stör är sopåkarnas jonglerande med soptunnor.
De flesta i gruppen är yogalärare och många har tränat många år. En hel del kommer från andra stilar men när de väl prövat Shadowyoga stannar de och utforskar den :) Vi får alla individuella övningar, asanas, som vi skall göra efter vår serie, någon av the prelude forms. Vi får välja vilken serie vi vill göra men någon av de första två rekommenderas eftersom de är lättast. Den tredje bör man ha ett flöde i för att riktigt kunna tillgodogöra sig den. Z pratar/undervisar i 2 timmar. Åh! Jag skulle vilja stoppa in vartenda ord i min organism, det är så mycket kunskap ända ner på cellnivå som han förmedlar. Han betonar att vi alla är där för vår egen skull och att man måste träna i sin egen takt, inget annat fungerar. Vi behöver bli påminda. Han uppehåller sig vid uppvärmningen, hur mycket alla delar korresponderar med varandra. Bara att snurra på fotlederna med tårna liggandes mot golvet (ja, det gör ont) korresponderar med hela magen, tarmar och annat som finns där. Han är inne på ämnen som intelligens, medvetenhet, omedvetenhet och det medvetna sinnet. (inte lätt att skriva på svenska, vi har inte riktigt lika bra vokabulär) Exakt samma saker jag läser i mr Iyengars bok - sammanträffanden i min tillvaro som känns underbara. Fantastiskt att vi inte är större grupp än vad vi faktiskt är. Samtidigt vet jag att det gör att man syns bättre också :) Vi är en kosmopolitisk grupp, folk kommer från hela världen och alla är lite spända, vi vet att det kommer att bli tufft även om vi är privilegierade!

Budapest calling

Sitter på Arlanda och hör en pappa säga till sin dotter som kanske är 13-14 år, vi måste skicka dig till BUP (barn- och ungdomspsyk) nu när du har skickat 4.300 sms. Fyratusentrehundra! Vad är det för fel på mänsklig kontakt??
Konstig energi på flygplatser, alla är på väg, sitter och undrar om jag tagit fel jacka trots allt. Mellanlandar i Frankfurt och går i 30 minuter för att komma till den gate där flyget till Budapest går. Känns som en powerwalk. Konstigt att resa ensam men när jag landar i Budapest är Elaine från Skottland redan utanför sin terminal. Tåget tar oss in till ett ganska soligt, varmt och dammigt Budapest. Folk rör sig sakta och ler och känns vänliga. Lägenheten vi hyrt är lika underbar som på bilderna! Wow säger jag bara, här kommer vi båda att ha space till att yoga och tänka. Allt är fräscht och nyrenoverat. Imorgon börjar kursen. Och äventyret!

Jordad - ojordad

Morgonträning igen med F och den grupp som kör utan vikarie den här terminen. Dvs de som har en regelbunden självträning. Det är ett slitsamt pass för mig men bra. Vi jordar oss rejält och andas ned energin i benen. Tittar på var och en i nedåthunden, Adho Muka Svanasana. Nyttigt att få se varandra i en position vi gjort så många gånger. Viktigt att även få personliga råd eftersom våra kroppar ser så olika ut och vi behöver jobba på olika saker. Jag ska ned i benen mer. Jag vet! Sliter jämt med det. Känns som energin stannar i höftläge, men när inte mina händer trycker på och skjuter ifrån utan bara har tyngd flyttar jag fokus än mer till ben och fötter. Svårt! Men när jag går upp i positionen igen men med rumpan först blir det faktiskt tydligare och lite lättare. Hyfsat jordad :)

Men så snart jag sagt hej då till mina yogavänner efter frukosten är jag direkt i Budapest i tanken... Puts väck är jordningen! Jaja. Nu längtar jag bara tills det börjar på måndag morgon. Transportsträckan är lååååång. Jordar mig snart! Flyger imorgon bitti och kursen börjar måndag morgon 07. Har tänkt blogga från Budapest och så snart jag hittat uppkoppling återkommer jag.

Strong heavy mind

Nervös ut i fingerspetsarna. Hur är det möjligt? Darrar lätt inombords och försöker att vara blank i huvudet inför kursen. Inte göra det svårt för mig själv, inte försöka räkna ut saker i förväg. Till exempel vilken/vilka asanas som blir mina. Tänker hela tiden på de som varit svårast för mig. Förmodligen blir jag tilldelad någon bakåtböj tänker jag i mörkare stunder :( vet att det är något jag behöver och tränar på, men ingen favorit direkt! Eller ännu värre, någon där jag sitter på huk, i goasthana och därifrån göra något. Asch, vet att jag har en viss process jag ska igenom när jag ska göra något jag längtar efter, men som samtidigt är lite skrämmande. Your strong heavy mind is part of your problem som Zhander sa i somras till mig. Som om jag inte visste!

Allvarligt med humor

I morgonsoffan på tv så berättar en historiker om en missförstådd kung som han skrivit en bok om. Något som jag egentligen inte är ett dugg intresserad av, men han väcker min nyfikenhet. Han är underhållande, intresseväckande och har en skön distans till sig själv. Slås av hur sällan man upplever människor på det viset. Han har dessutom en mjuk och behaglig röst. Skämtar till och med om sig själv! Det förhållningssättet till sig själv - visst skulle vi ha det lite mer? Vi hade en bekant som tyckte det var förskräckligt att skämta om sig själv, han kände att det var under hans värdighet. Tvärtom känner jag - mer värdighet eller trovärdighet kommer med självdistansen. Går att dra en direkt koppling till min yogalärare - hon är trovärdig när hon undervisar, hon menar det hon säger och tror på det. Hennes erfarenhet och egna smärtsamma och sköna upplevelser ger tyngd. Kanske skulle jag önska mig mer humor :) Inom yogan är det ofta en allvarlig ton. Vet att Zhander skämtade på kursen i Frankrike i somras, men ingen vågade liksom reagera på det. Självklart ska vi ta oss på allvar men kanske inte så mycket??

Född klok

Igår tog jag ut några timmar och körde sedan i racerfart till dottern som pluggar i Uppsala. Var bara tvungen. Längtade ihjäl mig och hon ville nog också gärna träffa sin mamma :) fikade några timmar, vad kan vara bättre? Tänk att barnen som föds och tittar storögt på en besitter så mycket visdom. Ända sedan de var nyfödda har jag känt så. Utan överdrift. Jag kan alltid lära mig något av dem. Nu får jag ofta kloka kommentarer och skarpsinne, fantastiskt! Tydligast var kanske när de var små, dansade runt utan kläder och bara var i nuet. Den där järnkättingen mellan oss som alltid finns. Ibland darrar den till och behöver lite näring. Som en gigantisk osynlig navelsträng. Och då menar jag absolut inget osunt, jag menar den där kärleken som överlever allt, som man känner till sitt barn. Utan början, utan slut. Nog kan man tro på reinkarnation för mindre?

Hur ser det ut runtomkring dig?

Promenad till jobbet idag. Varva ned! Inombords. Solen vräker på och värmer faktiskt. Jag kikar in helt ogenerat i alla trädgårdar. Man brukar säga att man kan döma en person efter vilka vänner man har, eller ovänner :) Men kanske kan man även få en aning om vem som bor där det fortfarande står en julbock gjord av grankvistar med silversnören på? Medans grannen redan pyntat med fjädrar i några buskar - fint påskris? Vem har bråttom och varför? Vem nöjer sig som det är, rensar aldrig något på tomten, kaos helt enkelt med gamla cyklar och skräp. Och den nitiske som t o m har sopat på trottoaren där gruset ligger vintergammalt? Är det möjligt eller rentav löjligt att tycka att en trädgård speglar en personlighet? Eller balkong och uteplats eller vad som helst utanför dig själv som är din egen ruta.