Visar inlägg med etikett yogaträning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett yogaträning. Visa alla inlägg

måndag 24 maj 2010

Köksingång och fallskärmshopp


Vi bor i lägenhet. I ett gammalt hus som är ungefär 100 år. Alla lägenheter har två ingångar. En stor pampig i trappen som är bred och har vacker stenläggning. Dubbeldörrar med glas. Sedan har vi en kökstrappa som är smal och vindlande. Den leder ut till trädgården och även till tvättstugan men också den enda trappen upp till vinden. Den här kökstrappen det är trappen som gud glömde. Eller trappen som vår hyresvärd glömde... Kanske samma sak :) Hursomhelst. Den är så försummad. Den blir inte städad, målningen hänger i stora sjok och ytterdörren är alltid låst men utan portkod. Varför skulle en fattig stackars köksingång ha det? Och jag tänker på alla som under årens lopp inte fått gå den stora vägen. Inte fått tillgång till den större entrén. Alla som bockat med mössan i handen och haft ett bud. Om mat. Om tvätt. Om allt möjligt som jag idag i min bekväma tillvaro inte kan föreställa mig. Vad människor har arbetat med som är bortrationaliserat idag. Och jag känner ett stygn av något slags medkänsla för dem jag inte sett eller känt. Men den där trappuppgången får mig att tänka lite vidare. På andra saker i min tillvaro. Det som är försummat. Det som finns, som man använder men som man inte fäster någon vikt vid. Kanske, kanske en parallell till yogan? Vad är det jag inte ser? Vad är det jag inte fäster blicken vid? För min personliga del tror jag att jag måste se detaljerna ännu mer. Och att fokusera där. I min alldeles egna träning. Ni vet, foten i golvet, tyngden hela vägen ner i benen, låt huvudet släppa sin kontroll - elemäntara saker men så lätt att glömma sig. Har man tränat länge måste man bli ännu mer lyhörd för sig själv tror jag. Nej förresten, det vet jag. Det har jag sett så många gånger att det faktiskt är en sanning. För mig. Till exempel. När jag hoppade fallskärm för 30 år sedan så var det så att de som skadade sig var de vana (tuffa) hopparna, de som hade tusen hopp i kroppen men som ändå slarvade vid nedslaget. Som vrickade fötterna. Som fick knän och andra delar att ta stryk. Kanske är det där saker jag måste fokusera ännu mer på nu? Nu när jag tränat yoga i 9 år? Och när jag gör det, då behöver jag hålla min omålade köksingång i huvudet. Fallskärmshopparna. Tja, man kan dra det vart man vill! Om man slarvar med småsaker blir effekten stor. Om man vill skynda till nästa del, då blir effekten en skada. Eller något annat. Sträckning. Eller vrickning. Eller något mentalt huvudbry. Har själv gjort illa mig för många gånger för att bortse från detta. Även minsta förkylning har något att säga oss - köksingången! Hur har vi det med vår egen köksingång?

lördag 4 april 2009

Jordad - ojordad

Morgonträning igen med F och den grupp som kör utan vikarie den här terminen. Dvs de som har en regelbunden självträning. Det är ett slitsamt pass för mig men bra. Vi jordar oss rejält och andas ned energin i benen. Tittar på var och en i nedåthunden, Adho Muka Svanasana. Nyttigt att få se varandra i en position vi gjort så många gånger. Viktigt att även få personliga råd eftersom våra kroppar ser så olika ut och vi behöver jobba på olika saker. Jag ska ned i benen mer. Jag vet! Sliter jämt med det. Känns som energin stannar i höftläge, men när inte mina händer trycker på och skjuter ifrån utan bara har tyngd flyttar jag fokus än mer till ben och fötter. Svårt! Men när jag går upp i positionen igen men med rumpan först blir det faktiskt tydligare och lite lättare. Hyfsat jordad :)

Men så snart jag sagt hej då till mina yogavänner efter frukosten är jag direkt i Budapest i tanken... Puts väck är jordningen! Jaja. Nu längtar jag bara tills det börjar på måndag morgon. Transportsträckan är lååååång. Jordar mig snart! Flyger imorgon bitti och kursen börjar måndag morgon 07. Har tänkt blogga från Budapest och så snart jag hittat uppkoppling återkommer jag.

tisdag 31 mars 2009

Vågar jag fråga?

"Practice and all will come" - ett citat från Pattabhi Jois, Ashtangayogans fader. Med risk för att stöta mig med någon så känner jag ändå hur många frågor som helst som hoppar fram med det uttalandet. Hur då? Jag är besatt av dialog, kanske är jag en alldeles för modern människa för yogan? Kanske lyssnar jag för mycket och kanske läser jag in för mycket? MEN. Jag vill förstå! Jag har en dialog inom mig konstant, det har de allra flesta, oavsett om man är medveten om den eller ej. Jag har också en dialog med min lärare i vardagen, saker jag funderar över. Tränar dock mig själv på att fråga ännu mer. Detaljer i en övning, varför varför varför? Inte kan det vara fel att undra? Den dummaste frågan är den som aldrig ställs, det är min paroll. Ändå vet jag att det är ett svenskt drag att inte fråga. Man vill inte "verka dum". Men om man förstår allt redan från början varför ta en lektion i någonting? Min guru Zhander, han uppmanar oss hela tiden att fråga och att reflektera över det han säger. En sann mästare i mina ögon. Inser att jag förbereder mig för min kurs för honom. För man vet ju aldrig vad han svarar...men jag måste ju ta ansvar för mina undringar. När jag varit på kurs i andra länder och det har varit ett väldigt internationellt deltagande så slås jag av hur frimodiga människor är. Hur mycket de frågar och att de vågar fråga vad som helst, vad som helst i mina ögon - men viktiga för dem. Det är väl klart att träningen - våra asanaserier, vilken stil vi än utövar, är grunden i det tredje steget inom yogans åttafaldiga värld. Och att man inte ska tala sönder något. Men den risken är nog liten i den här delen av världen :) Tänk, begrunda, träna och våga fråga - det säger jag till mig själv. Och kanske till dig?